Är i Slottsskogen igen och vandrar. Bestämde mig för att gå upp till gamla vattentornet idag. Det ligget svinhögt upp så nu e jag helt slut.
Har satt mig på marken och sitter här nu med mitt kaffe och mobiltelefonen på en sten. Det är skönt väder i Göteborg idag. Våren är på väg nu känns det som.
Normalt brukar denna tid vara min favoritperiod under hela året men i år känns ingenting roligt.
Känns som att jag tappat den där förmågan att riktigt uppskatta något.
Depression skulle väl nån klok person säga. Kanske skulle jag lägga in mig på ”ettan”…
Jag har verkligen fått lära mig hur de känns att vara ensam den senare tiden. Ändå är jag inte ensam. Jag har folk som bryr sig och som funnits där, men det är liksom en annan form av ensamhet. Den är svår att förklara men enklast kan man säga att man vaknar och känner,”jaha Daniel finns inte i dag heller”.
Det är väl så livet är nu. En del säger till mig att jag kommer träffa någon igen. Jag vet inte vad jag ska göra när folk säger så. Tänk om jag inte vill de då? Tänk om ingen i hela världen är som dig?
Igår kväll pratade jag med Helena och en vän till dig som skriver ett skolarbete om ADHD. Under samtalet slog det mig hur du förändrade dig i somras och hur du kämpade. Tänk om vi träffats lite tidigare. Hade saker varit annorlunda då? Hade du suttit här med mig då bredvid vattentornet?
Nej, jag ska väl börja min promenad hem igen. Ännu en dag går utan dig. Ännu en dag utan min tuss.
Älskar dig
