Hej tussen min.
Igår pratade jag med Jenny i Umeå, och vi kom in på min morfar. Jag hade pratat med min mamma innan idag, och hon funderade på att ”stänga” morfars grav.
Morfar är kremerad och fick en natursten på ett ställe mitt i en brant kulle som gör att det är svårt att nå den för mamma idag, och jag tycker dom ska bort den. Den graven har bara varit jobbig för mamma, och har ständigt bara gett dåligt samvete.
Mamma ville att morfar skulle sättas i minneslund, men det ville inte hans fru, och så blev det gravsten och allt. Nu är det bara mamma som åker dit, och varför ska den då finnas? Minnet av morfar finns kvar i alla fall på alla sätt.
Efter samtalet med Jenny började jag tänka på morfar. Han dog redan när jag var 8 så jag fick inte så många år med honom, men minnen har jag ändå i massor.
Morfar var en person som förstod mig, och jag tror du förstår mig med tanke på vad du berättade om ditt liv. Jag kommer ihåg när du satt här och berättade om din mormor, och när hon dog. Du visade kort på hennes grav, och du berättade att hon låg på en kyrkogård som hette Sävenäs Kyrkogård. Att det skulle visa sig att du tre månader senare skulle hamna där själv fanns inte på kartan då.
Jag var annorlunda redan som liten, och morfar var min bästa kompis. Han kunde jag vara mig själv med, och han insåg nog först av alla att jag var en människa som mådde bäst av att få vara kreativ. Han var den som lärde mig läsa redan innan skolan började, och han lärde mig mig sagan om pepparkakshuset. Den saga som jag idag alltid berättar för Kevin när han sover här.
Grunden i sagan är enkel. Det var jag och någon annan som gick i skogen, och så hör vi någon prata och det visar sig vara ett hus gjort på pepparkakor. I kranen i huset rann det hallonsaft och man fick äta hur mycket pepparkakor som helst för det växte ut nytt när man tagit en bit av huset. Sedan var alltid sagan olika varje gång. Jag fick själv vara med och bestämma vad som skulle hända, och morfar gjorde om det till en saga.
Så är det när jag berättar den för Kevin också. Ibland kommer det en varg, ett lejon, och ibland en häst, och både Spiderman och Ironman har dykt upp. Ibland flippar den ut totalt som när två hästar följde med Kevin hem, och mamma blev jätterädd men Sky och Rizzla bet hästarna och då blev mamma glad 🙂
Den sagan lärde mig morfar, den och så många andra.
Morfar var skräddare, och då måste ju Walle va det också 🙂
p.s Dom tapeterna…..wow! d.s
Något som jag älskade att göra med morfar var att gå i skogen med honom. Nedanför där jag bodde som liten fanns det skog med flera bäckar, och där brukade vi hålla till. Vi byggde fördämningar och jag älskade att göra små sjöar som jag sedan fick plaska omkring i. Han var alltid noga med att kombinera lek med lära och under tiden vi lekte lärde han mig massor om natur, djur och växter. Så var det med allt. Jag tror ingen lärt mig så mycket som han gjorde, och min nyfikenhet och vilja att få veta hur allt funkar kommer från honom.
Jennie är likadan med Kevin, och det är så underbart att se dom två ihop på ett museum när Jennie läser på skyltarna vad som står, och Kevin lyssnar intresserat. Det är bara så sött.
Morfar var en stilig man, och när jag skulle ta kort i skolan när jag va sju år ville jag också vara stilig som morfar. Om det lyckades får andra avgöra
Vet du Daniel? Jag hade behövt han här ibland. Det är egentligen konstigt att trots att det är så många år sedan han dog nu så saknar jag honom ibland. Han står för så mycket i mitt liv som betyder lugn, harmoni och lycka. Jag hade behövt ha honom här, och kanske skulle vi lekt i en bäck igen, och gjort nya sjöar.
Jag hade behövt ha någon som just nu gav mig lite trygghet känner jag, och som gjorde att de mörka moln som finns där på min himmel skingrades lite.
Kanske är det konstigt att man som vuxen saknar sin morfar så ibland, men visst drömmer väl alla ibland om att få slippa vara vuxen och istället få vara liten och slippa tänka på allt som man måste tänka på när man är ”stor”
Någon som kan gömma en mot allt det dumma.
Kram
