Så var det alla hjärtans dag igen då. Hurra! eller nåt…
Det var ett tag sedan jag skrev till dig på riktigt. Har inte vare sig orkat eller hunnit.
Fick för mig att jag skulle skita i att skriva här för alla verkar ju tycka….
….eller jag ska inte säga alla för det stämmer inte, men en del….
verkar ju tycka att jag bara skriver skit, och att det jag skriver är onödigt. Fast sedan kom jag på att jag faktiskt skriver för min skull och ingen annan så jag satte mig ner med lite kaffe och bestämde mig för att skriva lite i alla fall. Att det sedan ramlade in mail idag om att den här bloggen visst är nominerad i ”HBTQ-klassen” i Finest Awards gjorde mig lite stolt. Tänk att folk bryr sig så mycket om vad en gammal patetisk fjolla skriver till sin ängel.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket fortfarande emellanåt, och av någon anledning känns det allt mer ensamt när jag känner så här.
Visst mår jag väl ”bättre” idag, men saknaden är fortfarande kvar och det där overkliga i att du är borta har inte helt försvunnit. Kommer det göra det någon gång frågar jag mig ibland, men det blir väl bättre med det också.
Dessutom har jag insett att nu när IVO, för tillfället, är avklarade så har ilskan kommit, eller en annan ilska kanske man ska säga. Ilskan över dina läkare till exempel. Ja gud hjälpe mig vad jag hatar dina läkare, och Gud hjälpe mig vad jag hatar psykiatriska kliniken vid Norrlands Universitetssjukhus. Jag hatar dom inte för vad som hände dig lika mycket som jag hatar att ingen kan erkänna att de gjorde fel. Hur jävla svårt kan det vara liksom? Det är dessutom ohyggligt att ingen vågar stå upp och säga ”Ja vi gjorde fel”. Det handlar om en död människa, men det skiter man fullständigt i. För man var ju tvungen att skriva ut en bärpåse mediciner för du skulle ju flytta till den där lilla avkroken långt ute på den lilla ön i det stora havet. Den där lilla avkroken som heter Göteborg.
Senast för 2 dagar sedan här hemma av en ren slump blev jag igen påmind om vad de gjorde med dig. Hur i alla helvetes jävlar kan man ge xanor mot flygrädsla?
Ja den ilskan har liksom funnits i mig nu igen, men den går väl också över.
Fast på samma sätt finns också den andra ilskan mot alla andra, och hur jag blivit bemött. Jag försöker hela tiden intala mig att inte bry mig, men visst fan bryr jag mig. Jag kan liksom inte stänga av mina känslor, men de där känslorna kommer jag få bära, kväva och försöka gömma undan för någon upprättelse kommer jag aldrig få, och att få chansen att verkligen säga vad jag tycker kommer heller inte att ges mig. Så det är bara att gilla läget helt enkelt.
Samtidigt är jag trött på att vara arg, och försöker vara arg så lite som möjligt. Jag har gjort ett val i mitt liv och det är att låta det jag lärt mig de senaste 2 åren bli till något bra. Väldigt få personer stöttar mig i det, men de som gör det gör det desto mer och starkare och det uppskattar jag så enormt mycket.
Hur det kommer gå med allt vet jag inte, men jag har heller inte bråttom. Det enda jag vet är att ditt öde måste få göra skillnad. Jag kan inte låta det jag såg, upplevde och fick känna gå förbi som om det regna en liten stund. Du är värd ett bättre ihågkom Daniel, och det ska du få. Du och alla andra som blivit drabbade av Dr Död och hans anhang.
Ja det är mycket ilska, men också sorg och saknad, och emellanåt de fina minnena som man ler när man tänker på. Idag lördag ska jag ha ett sånt minne för idag ska jag bjuda Kevin och Jennie på ”vår” kasslergratäng. Den som vi gjorde varje gång du var här, och som du tyckte så mycket om. Den ska jag bjuda på idag när dom kommer hit och hälsar på.
Jag har så många fina minnen av dig, och det är ju dom som gör att jag orkat med allt annat. Våra samtal, våra nätter, våra kramar, och vårt, faktiskt, töntiga sätt vi hade mot varandra när vi va blyga 🙂 Allt sånt minns jag så enormt, och saknar så enormt.
Det som var vi.
Som när vi satt och tittade på Love never dies, och du blev så rörd av låten Til I hear you sing. Då när vi planerade vad vi skulle göra i London. Långt före det att Londonresan blev något annat.
Texten där i Daniel, den kunde jag skrivit till dig…
The day starts
The day ends
Time crawls by
Night steals in pacing the floor
The moments creep
Yet I can’t bear to sleep
’Til I hear you sing
And weeks pass
And months pass
Seasons fly
Still you don’t walk through the door
And in a haze
I count the silent days
’Til I hear you sing once more
And sometimes at night time
I dream that you are there
But wake holding nothing
But the empty air
And years come
And years go
Time runs dry
Still I ache down to the core
My broken soul
Can’t be alive and whole
’Til I hear you sing once more
Ja, den texten stämmer så med hur det känns. Dagarna går, men jag sover dåligt. För du är inte här 🙁 Och ibland drömmer jag att du är här, men när jag vaknar kommer verkligheten tillbaka.
Idag var det alla hjärtans dag, och alla par var lyckliga. Själv blev jag mest påmind om allt jag inte hade lust att bli påmind om, men dagen gick i alla fall.
Allt mer inser jag att du kom att bli min sista kärlek, och också den märkligaste kärlek jag haft i mitt liv. Kanske är det därför jag är så vilsen, för hur hittar man en sådan kärlek igen? Vill jag det ens? Ja ibland vill jag det, men ibland inte.
Allt är bara så svårt och invecklat 🙁
Äsch, tankarna bara flyger omkring. Får ingen ordning på vad jag egentligen vill skriva så jag lägger ner pennan nu.
Nu ska jag sova, eller försöka.
Natti på dig, min ängel
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
