Author Archives: walentine

Många är dom gånger jag funderat lite på vem som skött utbildningen för vissa inom psykvården som drabbade Daniel.
En stund med Pippi Långstrump gav mig svaren….

Kevin är här och just nu sitter han och ser på Trolltyg i Tomteskogen. Snart ska vi ut lite i sommarsolen.
Igår när Kevin borstade tänderna gick han efteråt igenom alla tandborstar som fanns. Din stod kvar där också. Har bara inte blivit av att jag slängt den. När han så kom till din tandborste och frågade vems det var svarade jag, ”Det var morbror Dannes som han hade när han var här”.
Kevin lyfter och inspekterar din tandborste och frågar sen mycket förvånande,
”Varför tog han inte med sig den till himmelen?”
Ja Daniel, varför tog du inte med din tandborste till himmelen? Behöver ni inte sådana där?

Du finns så i våra tankar Daniel, mer än du någonsin förstår och tankarna och funderingar om dig finns hos oss alla, oavsett om vi är stora och vuxna och ska försöka förstå allt så som vuxna ska eller om vi är 3 år och tänker på vårt egna lilla sätt.

Älskar dig, saknar dig!
In i evigheten

Denna dag, vad jag hatar den.

Varför Daniel?
Varför gjorde du så?
Varför kunde du inte bara sagt som det var?
Förstår du vad du gjorde?
Förstod du då?
Jag tror du gjorde det, men sedan gick det inte att ändra.

Vad jag hatar denna dag 🙁

Den 5 juli 2012, dagen NUS fick dig i sina klor.
Dagen då kaoset började.
Vad jag hatar dom Daniel, vad jag hatar den ”vård” du fick.
Vad jag hatar dom för det dom gjorde.

Vad jag saknar dig :/

En litet brev på posten får en att explodera. Folks ageranden på Facebook får en att skrika rakt ut i raseri. Ett telefonsamtal får en att vilja slå sönder en dörr här hemma.

Kommer du ihåg Daniel när vi satt i köket och jag började prata om ”Optimerad Bemanning” och blev allt mer förbannad ju mer jag pratade om det och till slut hoppade jag av ilska? Du satt och garva som fan och sade att de inte fanns nåe roligare än när jag var arg.
Du lär sitta i din himmel och asgarva nu  då Tussen min, för nu är Walle arg.

Herrejävlar vad jag längtar till Västerbotten och Norrbotten nu.
Gör er redo norrlänningar, det drar ihop sig till storm…

Jag vill så gärna minnas allt med dig med glädje, men denna vecka kommer bli svår Tussen min. Jag känner det redan nu.

Tänk för ett år sen, måndagen den 2 juli. Vad lycklig jag var när jag pratade med Helena då. Jag berättade för henne om samtalet vi haft kvällen och natten innan. Hur vi pratat om så mycket som vi liksom väntat med, men då kom allt. Då svarade du på den fråga jag så ofta velat ställa dig, och då förklarade du varför saker ibland blev så fel.
Jag kommer aldrig glömma när vi lade oss den natten. 100 mil ifrån varandra. Vi låg och tittade på varandra i kameran, och sträckte ut fingret mot kamerans lins. Så ler du och säger ”De känns som att vi rörde vi varandra Walle” och sedan pussade du din hand och höll den mot din kind. Jag bara log och älskade dig så mycket där Daniel.

Så kom veckan, den vecka som ledde till den 5 juli klockan 21:59…

Hej Walle, du svarar inte i telefonen vilket är lite synd…..

Det var sen jag ringde ambulansen. Den ambulans jag trodde skulle ta dig till att bli frisk. Inte den ambulans som tog dig till dödens väntrum.
Där den 5 juli började spiralen gå neråt. Där ringde jag. JAG!
Jag skickade dig i döden, när jag ingenting annat ville än att göra så att du fick hjälp.

Jag saknar dig Daniel, och det kommer bli en pissvecka men jag ska klara det också för jag måste ju klara det.

Älskar dig,
in i evigheten

/Walentine

I regnet såg jag regnbågen.
Den stod där framför mig, stor och mäktig.
Jag tog ett steg och märkte att den bar mig.
Sakta började jag vandra upp mot bågens mitt.

Där såg jag dig. 
Där stod du, och du log.
Du väntade på mig, och du var så vacker.
Jag började gråta när jag såg dig stå där.
Jag grät av glädje att än en gång få se ditt leende.
Jag grät av lycka när jag kom närmare dig och kunde se in i dina vackra ögon.

Vi sade ingenting, utan vi stod där i regnbågens mitt och såg på varandra.
Vad jag saknat dig, vad jag sörjt dig.
Jag tog ett steg framåt och kysste dig, och lade mina armar om dig.
Detsamma gjorde du.
Där stod vi på regnbågens mitt och höll om varandra,
med regnet omkring oss

Tiden stannade där vi stod,
tårarna som rann förbyttes mot leenden.
Saknaden förbyttes mot glädje och tröst.
Där i regnbågens mitt när vi höll om varandra.
Jag ville aldrig släppa taget, aldrig förlora dig igen.
Jag ville älska dig till livets slut.

Så slutade regnet falla,
och regnbågen blev svagare,
och detsamma blev du.
Så med ens var du borta.
Med ens var regnbågen borta.
Kvar stod jag, och jag tittade upp mot skyn.
Igen blev jag ensam, och sorgen kom tillbaka.
Men jag glömmer aldrig när jag fick möta dig igen,
där i regnbågens mitt.