Tänkte du ville veta att jag kom på att nu när manus är inskickat och lite annat är på gång så blir allt så extremt mycket enklare om jag har en firma att lägga allt under.
Så den senaste veckan har jag funderat emellanåt på vad allt ska heta.
Jag ville ha ett personligt namn men ändå inte för personligt för det finns ju mer planer än bara ”122 dagar” så att säga.
Ändå ville jag också på något sätt markera starten för det liv du förändrade så när du levde och vad det betytt för mig, på gott och ont.
Så det blev: W.D Productions
Passar också bra ihop med tidigare firma som jag ju berättat för dig om.
Älskar dig,
in i evigheten
/Walle
Idag fick jag det bekräftat! Det jag egentligen vetat så jävla länge men som jag ändå inte velat erkänna. Jag har för mycket idioter i mitt liv.
Denna helgen ska det städas Tussen.
Jävlar vad kvast, dammsugare och högtryckstvätt ska gå.
I den värld av idioter jag lever i skulle ett samtal med en amöba kännas som en kulturell höjdpunkt.
Älskar dig!
Ses snart!
Så tror man att nu är de över. Nu kommer de inga ”såna” nätter mer tänker man, men ack va man bedrar sig. Så kommer det tillbaka.
Sorgen, smärtan och tankarna.
Gjorde jag tillräckligt Daniel? Kunde jag gjort något annorlunda? Kunde jag stoppat dig den 4 september? Skulle jag åkt upp till Umeå? Skulle jag lånat pengar och tagit mig upp? Kunde jag förändrat något?
Tänk om jag inte hade ringt ambulansen den 5 juli. Tänk om jag sagt Ja när du ville skypa. Då hade jag kanske sett att du inte tagit dom tabletter du sade att du sagt. Då hade jag inte skickat dig in i döden.
Det känns så sjukt. Jag skickade dig in i döden genom att ringa ambulans. Jag tyckte du skulle få vård, men vården dödade dig.
Allt går bara runt i skallen på mig. Jag har sån jävla ångest och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. Vrida den tillbaka till den 5 juli och göra om allt.
Jag är så jävla trött på att det här kommer över mig. Fan ibland känns det som att det var jag som dödade dig. men jag ville väl!
Vem annars skulle inte ringt ambulans?! Du sade att du svalt 46 stycken 15 mg Sobril för helvete! Självklart ringer jag ambulans då! Hur skulle jag kunna veta att det sjukhus du då tillhörde skulle förgifta dig med sin skit!
Jag var inte ensam uppenbarligen! Du hade ju andra vänner! Dom som såg dig, hörde dig, märkte dig?! Dom som bodde några gator ifrån sjukhuset och inte 110 mil bort.
Varför känner jag det som att allt som skedde var mitt fel ibland?!
Allt bara snurrar i skallen på mig och jag vill bara ha någon att krypa upp hos. Gråta ut hos, bli tröstad av men det har jag inte.
Fan Daniel, jag älskade dig! Jag älskade dig så enormt och jag ville ju hjälpa dig till ditt nya liv. Jag ville ju göra allt jag kunde för att du skulle hitta dig själv och få chansen att starta om. Jag ville och försökte ju göra allt i min makt för att de där satans jävla helvetes medicinerna inte skulle ta överhanden!
Någonstans vet jag att du visste och kände det. Det visade du när du dog men ändå känns allt bara skit skit skit skit skit skit nu.
Ibland vill jag bara glömma.
Jag vill glömma dig, mig, oss, sommaren 2012, NUS och all skit.
Jag vill låtsas som om det aldrig hänt.
Jag vill att mina sår ska försvinna och att dom aldrig funnits. Jag vill inte ha känt någon Daniel. Jag vill inte ha vetskapen om de jävla fucking helvetes vigselbevisen. Jag vill inte tänka på vad som hände den 12 september men vad som vad planerat att ske de 12 september. Jag vill bara lägga mig på marken och skrika, gråta och svära tills allt det onda går över.
Daniel fanns inte, finns inte och har aldrig funnits, punkt slut!..
….
….
….
men så….
Så tänker jag på SMSet jag fick
”Utan dig är jag halv Walle, älskar dig”
Och jag tänker på SMSet jag skickade
”Awe tussen! Älskar dig också Daniel”
Och med ens finns kärleken där. Den kärlen jag kände för dig, och känner fortfarande.
Fan Daniel vad jag saknar dig. Du var ju min tuss ju, min egna Tuss.
Du må ha varit va fan som helst för alla, men du var min Tuss.
Kom tillbaka, kom tillbaka till mig nu.
Ibland känns det som att jag inte kan leva utan dig.
Älskar dig så förbannat,
in i evigheten
Lyssnade på en av de finaste låtarna som gjorts, Vincent, och igen slog det mig hur mycket texten på den sången stämmer med dig Daniel.
Du var liksom Vincent missförstådd men du målade samtidigt med de vackraste färgerna runt om dig. Mitt liv gjorde du färgglatt och många andras också.
Saknar dig just nu så där extra mycket.
Hatar dom som gjorde dig illa,
hatar dom som inte lyssnade.
Älskar dig för att du var du
In i evigheten
For they could not love you
But still your love was true,
And when no hope was left in sight
On that starry, starry night,
You took your life as lovers often do
But I could have told you, Vincent,
This world was never meant
For one as beautiful as you.
Det ser ut som om sidan är tillbaka, hurra eller nåt.
För er som inte sett denna så är detta en av 2 ”videos” jag gjorde när Daniel varit död i sex månader.
I denna ”film” är texter och bilder tagna från Daniels minnessida på Facebook från hans vänner och familj och också med en önskan som Kevin framförde och som jag tror att vi alla önskar.
Låten ni hör är Jesus to a child som för mig är väldigt speciell när det gäller Daniel och mig och jag vet att Daniel själv älskade denna låt, i alla fall under sommaren 2012.
Så var midsommar slut då, och jag ska inte klaga på dagen. Den har varit mysig för jag fick ju först spendera den nån timme med söstra di, och sedan med Kevin. Han ligger i min säng och sover nu. Efter en dag på Liseberg och massa happenings så var han helnöjd och vi avslutade kvällen med Disneys Robin Hood och lite godis. Jag e glad jag kunde passa Kevin så Jennie fick umgås med lite vänner. Det behöver hon.
Själv har jag ju inga knappt kvar, förutom Jennie, så jag är glad att jag har Kevin i alla fall som gillar att umgås med mig.
Döden gör det har jag lärt mig Daniel. Den skrämmer bort folk, och gudarna ska veta att den skrämt bort många i mitt liv.
Det var i alla fall en mysig dag på Liseberg men sen kom det: Ett sånt där tillfälle när det är som om ödet dyker upp och slår en i skallen med baksidan på en yxa.
Jag stod och väntade på Kevin som åkte ”flygplanen” och så ser jag en gammal vän komma gående emot mig. Jag har inte träffat henne på flera år men har känt henne sedan jag var 22 år eller något i den stilen. Vi börjar prata, och jag säger att jag är på Liseberg med Kevin som är son till en vän, vilket ju iofs stämmer, och sedan kommer frågan hur allt är, och vad som hänt i mitt liv….
Vad säger man?
”Jo det är asbra, livet går vidare och allt är toppen”
Det blir svårt när man vet att folk redan sett halsbandet med mitt och ditt namn på. Så jag berättade i mycket korta ordalag om vad som hänt.
Hon som jag träffat på ser chockad på mig och säger ”Ska ditt liv aldrig ändras, ska du aldrig få bli lycklig?” Hon om någon vet vad jag gått igenom tidigare med sjukdomar, Maria och allt som hänt efter det.
Vi pratar en stund till och skiljs åt och jag känner hur jag vill gå undan och gömma mig och bara gråta, men det kan jag inte. Jag vill inte visa mig ledsen inför Kevin.
Så när Kevin kommer tvingar jag mig att se glad ut och fråga om Flygplanen var roliga och det var dom och så kommer frågan, ”Får jag åka den en gång till”, och det får han.
Inom mig skriker själen, jag vill bara gråta men jag kan inte. Jag måste vara stark stark stark och inte fan kan jag ställa mig och gråta bland barnkarusellerna på Liseberg.
Jag saknar dig så förbannat Daniel, och där på Liseberg slog det mig hur fel allt är. Du skulle ju varit med där nu. Fan, vi pratade om det en gång i telefon. Hur du var den lite mer crazy och jag var den lugne. Tänk så kul Kevin skulle haft med oss. Du skulle åkt med på alla attraktioner, klättrat i träd, busat med honom etc, och jag skulle stått för sagoboksläsandet och sånt. På kvällen efter Liseberg skulle Kevin legat på min arm och jag skulle berättat saga för honom, och du hade med stor sannolikhet legat på andra armen med tanke på att du älskade ju sagor och du gillade ju när jag berättade saker. Det är så det skulle vara ju! Inte så här, absolut inte så här!
Nu känns det bara tomt. Så meningslöst och ja tomt, förbannat jävla tomt. Kevin och Jennie har jag kvar, och tack gode Gud för det. Den, det eller någon som ens får för sig att göra dom illa skulle jag jaga till helvetes portar. Dom två är det viktigaste jag har idag, men en plats är tom. Den som var avsedd för dig min vän, älskade och allt annat. Den plats som du fick och som började byggas upp för något som vi inte visste slutet på. Det enda vi visste var att slutet inte skulle bli som det blev.
Det är nu Daniel jag önskar att jag kunde ringa någon som kände dig. Någon som kände dig som jag, och som jag kunde dela det här med fast det finns det inte. Eller jo det finns det visst. Jag har några i mitt liv som kände dig, men dom vill jag inte störa idag.
Den som jag pratade med mest innan bröt med mig och har nu börjat agera och bli vän med andra på ett sätt som antagligen får dig att snurra runt i ilska i din grav. Mångas ord dessa 10 månader som sagt har glömts av, och deras ageranden nu är ingenting annat än hyckleri. För genom att bete sig som dom gör är det dig de sviker, men det där är deras huvudvärk inte min. Synd bara att de innersta känslor som du visade för så få, och de tankar du delade med så få tas på så lite allvar nu när du inte längre finns. För dina upplevelser när du levde är inte mindre viktiga bara för att du är död. Ditt hjärtas innersta sorg och din livs besvikelse i livet är lika viktig nu som det var då. Det har man glömt.
Därför bland annat kommer jag inte upp till din grav i sommar om jag inte har ärende till Norrland. ”Dom” kan behålla den! Den Daniel jag kände är ändå inte den Daniel som numer finns i Skellefteå, staden du hatade mer än jag hatar Borås. ”Min” Daniel minns jag här nere och även om jag lärt mig älska Norrland som plats så är en sak säker: Västerbotten är verkligen inte platsen för mig.
Nej, jag har mina minnen här nere av dig, våra platser, stunder och moments. Dom vårdar jag ömt i stället i den värld som var våran värld. Idag kan jag sträcka på mig och faktiskt känna en stolthet över vad jag gjort med anmälningar och allt för det hade inte blivit någon utan mig. Det kan jag säga med god säkerhet idag och det känns faktiskt ”bra, eller vilket ord man nu ska säga som en sån sak då man helst vill att ingen anmälan hade behövts göra. Jag anser att anmälan var viktig både för din skull och för andras och det som skedde med dig är fortfarande rent förjävligt på alla sätt. Därför är jag stolt över mig själv att jag orkade och fortfarande orkar. Ensam har jag verkligen inte varit. Din systers stöd, och några få av dina tidigare vänner har funnits där också. Det ska du verkligen veta och känna.
Nej nu blir detta evighetslångt så jag får sluta här. Skulle kunna skriva mycket mer, men de vet du ju redan. Ska i alla fall försöka sova tidigt idag. Har lovat Kevin att vi ska bygga bilslott (vad det nu är) i morgon bitti.
Ibland säger folk till mig att ”Daniel hade inte velat att du skulle vara så ledsen”. Jag brukar ibland svara ”Då kände du inte Daniel” lite ironiskt, men ändå Tussen…
Förlåt mig om jag ibland verkar ha gett upp. Jag försöker vara stark och jag försöker gå vidare och jag försöker allt det där som de säger att man ska försöka göra. Ibland går det, ibland går det sådär, och ibland går det åt skogen, men jag försöker.
Jag försöker bygga mig något nytt Daniel, men det är inte lätt så hoppas du ursäktar mig om jag ibland blir för mycket DramaQueen. Jag vet att jag kraschar ibland, men saken är den Daniel att ibland blir bara saknaden av dig så stark och då gör det ont för det är en känsla som inte släppt än och det är att…
Jag älskar dig, in i evigheten
/Walle
Se på bilden där Daniel. Där hade jag velat gå med dig. Jag älskar sådana där gamla landsvägar med grus under och gräs i mitten. Där hade jag velat promenera med dig och bara få vara i sommaren.
Förra midsommaren var rörig, kommer du ihåg de. Först hade jag behandling och sen träffade jag en person här nere och du satt hemma och chattade. Du skulle jobba dagen efter så du tog det lugnt och efter allt som hänt den veckan så var du dessutom helt slut kommer jag ihåg. Sedan slutade ändå natten med att vi pratade fram till att du gick till jobbet för ingen av oss kunde sova.
Ibland blir jag så trött på att komma ihåg allt, men samtidigt är det ju det jag har: Våra minnen ihop.
Midsommar har alltid för mig varit den minst viktiga helgen av alla, men just nu känner jag mig lite sårbar och ledsen. Saknar dig massor just nu, men det är väl så det ”ska” vara kan jag tro, och är det inte så det ska vara så får det vara så i alla fall för saknar dig gör jag.
Men jag önskar dig en fin midsommar Daniel vart du än är.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
Socialstyrelsen har idag lämnat en rapport kallad ”Nationell utvärdering 2013 – vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni. Rekommendationer, bedömningar och sammanfattning”.
Den 90 sidor långa rapporten är en intressant text om tillståndet i den svenska psykvården och är också en rapport om bristerna i den svenska vården när det gäller psykisk ohälsa med mera.
Vill du läsa hela rapporten finns den för nedladdning här.
Socialstyrelsen skriver bland annat…
För tidig dödlighet bland vuxna med allvarlig och långvarig psykisk sjukdom har en stor betydelse för hälso- och sjukvården och dess organisation av vården. Det finns många faktorer som bidrar till dålig fysisk hälsa hos personer med allvarlig psykisk sjukdom, inklusive livsstilsfaktorer och läkemedelbiverkningar. Det finns dock allt fler tecken på att skillnaderna i hälso-och sjukvårdens kvalitet bidrar till sämre resultat i kroppslig hälsa. I vissa fall verkar den ökade dödligheten förklaras av ojämn kvalitet i vården.
Man skriver vidare…
Resultaten visar att personer som vårdats inom psykiatrin de senaste fem åren har en påtagligt förhöjd dödlighet. Skillnader i dödlighet mellan målgruppen och den övriga befolkningen är i denna jämförelse större jämfört med vad Socialstyrelsen tidigare presenterat. Skillnaden beror främst på att dödligheten i befolkningen minskat, medan förbättringen uteblivit för personer med psykisk ohälsa. Socialstyrelsen anser att ett viktigt mål för hälsooch sjukvården är att minska dödligheten till följd av kroppsliga sjukdomar för personer med psykisk ohälsa.
När vi sedan kommer till självmord skriver Socialstyrelsen…
Självmord och självmordsförsök är ett stort folkhälsoproblem. I Sverige är självmord i dag den vanligaste dödsorsaken för män i åldersgruppen 15–44 år. Sverige har tillsammans med norra Europa medelhöga självmordstal jämfört med övriga Europa. Sedan slutet av 1970-talet har dock antalet självmord minskat i Sverige och i de flesta länder i västvärlden. Med få undantag i världen är självmord 2–4 gånger vanligare bland män än bland kvinnor. En högre grad av impulsivitet och aggressivitet hos män har framförts som en möjlig orsak. En annan orsak kan dock vara kvinnors större benägenhet att söka hjälp och därmed få tillgång till behandling med antidepressiva läkemedel. Depression, ångestsyndrom och schizofreni medför en ökad risk för självmordsförsök eller självmord. I de nationella riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom rekommenderar Socialstyrelsen att hälso- och sjukvården bör göra strukturerade bedömningar av självmordsrisken inom diagnostiken när de misstänker att det finns en risk för självmord. Detta gäller inom såväl primärvård som psykiatrisk vård. Om de bedömer att det finns en risk för självmord ska de göra en fördjupad psykiatrisk bedömning.
Och…
En strukturerad självmordsriskbedömning inom hälso- och sjukvården är en viktig faktor för att förhindra att människor tar sitt liv. Socialstyrelsen förväntar sig att hälso- och sjukvården genomför strukturerade bedömningar av självmordsrisken enligt de nationella riktlinjerna när de misstänker att det finns en risk för självmord. Om de bedömer att det finns en sådan risk ska en fördjupad psykiatrisk bedömning genomföras. Ytterligare exempel på brister som Socialstyrelsen har identifierat inom hälso- och sjukvården är ofullständig dokumentation, att verksamheten inte följer regionala vårdprogram och att vårdplaner inte upprättas i tillräcklig omfattning
Alla dessa synpunkter som Socialstyrelsen lägger fram är bra och viktiga. Det är otroligt viktigt att psykvården gör bättre bedömningar av självmordsrisken hos patienter och framförallt är dokumentationen enormt viktig. Att vårdplaner ska upprättas borde vara en självklarhet men är tyvärr inte det överallt i det träsk som kallas för svensk psykvård.
Det är bara ett stort problem med dessa åsikter när dom läggs fram av Socialstyrelsen, och det är att dom själva uppenbart inte anser att det är så speciellt viktigt.
Den 7 november 2012 inkom en anmälan om ”fel i vården” till Socialstyrelsen, som fram till 1 juni i år var tillsynsmyndighet för vård och omsorg. Den anmälan slutade med att Socialstyrelsen gav rätt till vårdgivaren i allt efter att vårdgivaren kommit med en förklaring som dom inte kan styrka på något sätt då det inte finns en rad dokumentation som styrker deras förklaringar men där Socialstyrelsen alltså inte ansåg det så viktigt med att förklaringarna ska kunna stärkas i just dokumentationen.
I ärendet hade anmälaren, jag alltså, bland annat påtalat följande brister…
1. Ingen vårdplanering fanns.
2. Mycket stora doser av mediciner som hela tiden ökade.
4. Flera veckors väntan på samtalskontakt för kliniken skyller på semestertider
5. Man antecknar inte och tar inte anhörigas samtal på allvar och ignorerar information om att patienten tar med sig mediciner in på avdelningen.
6. Man skriver ut en månadskonsumtion av mediciner på en gång trots att man enkelt kan dela upp uttagen. Något man också gör med andra patienter med liknande symptom och problem.
7. Man skriver ut patienten mitt i natten trots att han ställt till med oreda på avdelningen och bland annat barrikaderat sig på ett rum strax innan och försökt hämta ut ännu mer tabletter på Apoteket och detta 2 dygn efter en allvarlig intox av läkemedel. Detta också 1 1/2 dygn efter att samma läkare som skriver ut honom denna natt i journalerna skrivit ”Förhöjd suicidrisk utanför sjukhusområdet”
Patienten avlider sedan några timmar senare efter utskrivning av förgiftning.
Vårdgivarens svar på detta var att patienten fick träning i sin ADHD (Detta finns det ingenting i journalerna att läsa om), att patienten fick ”Psykosocial träning (Detta går det heller inte att finna något i journalerna om) och man menade att man var tvungen att skriva ut dessa mängder medicin (en anledning som det inte heller det går att finna någon vettig förklaring till)
Socialstyrelsen menade genom sitt beslut till vårdgivarens fördel att det alltså är ok att dikta ihop berättelser i efterhand. Man menade också att det är helt ok att i efterhand sätta diagnoser på patienter utan att ha utredningar och dokumentation som kan styrka det( för det gjorde nämligen vårdgivaren i nämnda fall), och man menar också med sitt beslut att man egentligen talar fullständigt emot sig själv.
Socialstyrelsen hade en enormt viktig uppgift som tillsynsmyndighet men visade att man inte tog sitt uppdrag på allvar. Därför blir dagens rapport nästan komisk när man ser till att samma myndighet som ena dagen låter en vårdgivare sköta vården efter en kaosartad modell där patienter dör sedan nästa dag poängterar hur viktigt allt det är som vårdgivaren i nämnda fall missat.
Socialstyrelsen hade i detta fall en möjlighet att kunna visa att ”Så här får det inte gå till”, men istället beslutar man om att göra tvärtom och skriver sedan en rapport som ger anmälaren rätt. Det blir ingenting annat än rena hyckleriet från Socialstyrelsens sida.
Det som i alla fall blir intressant med hela denna rapport är att jag känner att jag hade rätt från början och om sjukvården, i detta fall Norrlands Universitetstsjukhus Psykiatriska klinik, arbetat efter det sätt som Socialstyrelsen i denna rapport säger sig vilja se så kanske fler svar funnits idag än frågor.
Lås oss hoppas nu att Socialstyrelsen med denna rapport och utvärdering först och främst läser den själva och att de tar med några exemplar över till Inspektionen för vård och omsorg. Kanske kan dom läsa den ihop så kanske vi en dag får en psykvård där de regler som ska gälla också följs.
OBS! Det nämnda fallet ligger nu hos IVO (inspektionen för vård och omsorg) för omprövning men jag hyser inga som helst förhoppningar om att beslutet kommer ändras. Ärendet kommer då överlämnas till Justitieombudsmannen.
Om du vill veta mer om fallet jag nämner ovan rekommenderar jag varmt denna länk
Sitter vid datorn på jobbet.
Sov inget inatt igen och är väl extra känslig.
Då behövs det inte mycket. Ja fel musik kan räcka…
Först spelar dom Utan dina andetag med Kent och sedan Ett troget hjärta med Peter LeMarc.
Då kom tårarna.
Saknar dig så tussen min 🙁
På nåt sätt ska jag alltid älska dej
Genom lycka, sorg och smärta
Och nånstans långt härinne klappar, ett troget hjärta
