Så var midsommar slut då, och jag ska inte klaga på dagen. Den har varit mysig för jag fick ju först spendera den nån timme med söstra di, och sedan med Kevin. Han ligger i min säng och sover nu. Efter en dag på Liseberg och massa happenings så var han helnöjd och vi avslutade kvällen med Disneys Robin Hood och lite godis. Jag e glad jag kunde passa Kevin så Jennie fick umgås med lite vänner. Det behöver hon.
Själv har jag ju inga knappt kvar, förutom Jennie, så jag är glad att jag har Kevin i alla fall som gillar att umgås med mig.
Döden gör det har jag lärt mig Daniel. Den skrämmer bort folk, och gudarna ska veta att den skrämt bort många i mitt liv.
Det var i alla fall en mysig dag på Liseberg men sen kom det: Ett sånt där tillfälle när det är som om ödet dyker upp och slår en i skallen med baksidan på en yxa.
Jag stod och väntade på Kevin som åkte ”flygplanen” och så ser jag en gammal vän komma gående emot mig. Jag har inte träffat henne på flera år men har känt henne sedan jag var 22 år eller något i den stilen. Vi börjar prata, och jag säger att jag är på Liseberg med Kevin som är son till en vän, vilket ju iofs stämmer, och sedan kommer frågan hur allt är, och vad som hänt i mitt liv….
Vad säger man?
”Jo det är asbra, livet går vidare och allt är toppen”
Det blir svårt när man vet att folk redan sett halsbandet med mitt och ditt namn på. Så jag berättade i mycket korta ordalag om vad som hänt.
Hon som jag träffat på ser chockad på mig och säger ”Ska ditt liv aldrig ändras, ska du aldrig få bli lycklig?” Hon om någon vet vad jag gått igenom tidigare med sjukdomar, Maria och allt som hänt efter det.
Vi pratar en stund till och skiljs åt och jag känner hur jag vill gå undan och gömma mig och bara gråta, men det kan jag inte. Jag vill inte visa mig ledsen inför Kevin.
Så när Kevin kommer tvingar jag mig att se glad ut och fråga om Flygplanen var roliga och det var dom och så kommer frågan, ”Får jag åka den en gång till”, och det får han.
Inom mig skriker själen, jag vill bara gråta men jag kan inte. Jag måste vara stark stark stark och inte fan kan jag ställa mig och gråta bland barnkarusellerna på Liseberg.
Jag saknar dig så förbannat Daniel, och där på Liseberg slog det mig hur fel allt är. Du skulle ju varit med där nu. Fan, vi pratade om det en gång i telefon. Hur du var den lite mer crazy och jag var den lugne. Tänk så kul Kevin skulle haft med oss. Du skulle åkt med på alla attraktioner, klättrat i träd, busat med honom etc, och jag skulle stått för sagoboksläsandet och sånt. På kvällen efter Liseberg skulle Kevin legat på min arm och jag skulle berättat saga för honom, och du hade med stor sannolikhet legat på andra armen med tanke på att du älskade ju sagor och du gillade ju när jag berättade saker. Det är så det skulle vara ju! Inte så här, absolut inte så här!
Nu känns det bara tomt. Så meningslöst och ja tomt, förbannat jävla tomt. Kevin och Jennie har jag kvar, och tack gode Gud för det. Den, det eller någon som ens får för sig att göra dom illa skulle jag jaga till helvetes portar. Dom två är det viktigaste jag har idag, men en plats är tom. Den som var avsedd för dig min vän, älskade och allt annat. Den plats som du fick och som började byggas upp för något som vi inte visste slutet på. Det enda vi visste var att slutet inte skulle bli som det blev.
Det är nu Daniel jag önskar att jag kunde ringa någon som kände dig. Någon som kände dig som jag, och som jag kunde dela det här med fast det finns det inte. Eller jo det finns det visst. Jag har några i mitt liv som kände dig, men dom vill jag inte störa idag.
Den som jag pratade med mest innan bröt med mig och har nu börjat agera och bli vän med andra på ett sätt som antagligen får dig att snurra runt i ilska i din grav. Mångas ord dessa 10 månader som sagt har glömts av, och deras ageranden nu är ingenting annat än hyckleri. För genom att bete sig som dom gör är det dig de sviker, men det där är deras huvudvärk inte min. Synd bara att de innersta känslor som du visade för så få, och de tankar du delade med så få tas på så lite allvar nu när du inte längre finns. För dina upplevelser när du levde är inte mindre viktiga bara för att du är död. Ditt hjärtas innersta sorg och din livs besvikelse i livet är lika viktig nu som det var då. Det har man glömt.
Därför bland annat kommer jag inte upp till din grav i sommar om jag inte har ärende till Norrland. ”Dom” kan behålla den! Den Daniel jag kände är ändå inte den Daniel som numer finns i Skellefteå, staden du hatade mer än jag hatar Borås. ”Min” Daniel minns jag här nere och även om jag lärt mig älska Norrland som plats så är en sak säker: Västerbotten är verkligen inte platsen för mig.
Nej, jag har mina minnen här nere av dig, våra platser, stunder och moments. Dom vårdar jag ömt i stället i den värld som var våran värld. Idag kan jag sträcka på mig och faktiskt känna en stolthet över vad jag gjort med anmälningar och allt för det hade inte blivit någon utan mig. Det kan jag säga med god säkerhet idag och det känns faktiskt ”bra, eller vilket ord man nu ska säga som en sån sak då man helst vill att ingen anmälan hade behövts göra. Jag anser att anmälan var viktig både för din skull och för andras och det som skedde med dig är fortfarande rent förjävligt på alla sätt. Därför är jag stolt över mig själv att jag orkade och fortfarande orkar. Ensam har jag verkligen inte varit. Din systers stöd, och några få av dina tidigare vänner har funnits där också. Det ska du verkligen veta och känna.
Nej nu blir detta evighetslångt så jag får sluta här. Skulle kunna skriva mycket mer, men de vet du ju redan. Ska i alla fall försöka sova tidigt idag. Har lovat Kevin att vi ska bygga bilslott (vad det nu är) i morgon bitti.
Ibland säger folk till mig att ”Daniel hade inte velat att du skulle vara så ledsen”. Jag brukar ibland svara ”Då kände du inte Daniel” lite ironiskt, men ändå Tussen…
Förlåt mig om jag ibland verkar ha gett upp. Jag försöker vara stark och jag försöker gå vidare och jag försöker allt det där som de säger att man ska försöka göra. Ibland går det, ibland går det sådär, och ibland går det åt skogen, men jag försöker.
Jag försöker bygga mig något nytt Daniel, men det är inte lätt så hoppas du ursäktar mig om jag ibland blir för mycket DramaQueen. Jag vet att jag kraschar ibland, men saken är den Daniel att ibland blir bara saknaden av dig så stark och då gör det ont för det är en känsla som inte släppt än och det är att…
Jag älskar dig, in i evigheten
/Walle
