Så tror man att nu är de över. Nu kommer de inga ”såna” nätter mer tänker man, men ack va man bedrar sig. Så kommer det tillbaka.
Sorgen, smärtan och tankarna.
Gjorde jag tillräckligt Daniel? Kunde jag gjort något annorlunda? Kunde jag stoppat dig den 4 september? Skulle jag åkt upp till Umeå? Skulle jag lånat pengar och tagit mig upp? Kunde jag förändrat något?
Tänk om jag inte hade ringt ambulansen den 5 juli. Tänk om jag sagt Ja när du ville skypa. Då hade jag kanske sett att du inte tagit dom tabletter du sade att du sagt. Då hade jag inte skickat dig in i döden.
Det känns så sjukt. Jag skickade dig in i döden genom att ringa ambulans. Jag tyckte du skulle få vård, men vården dödade dig.
Allt går bara runt i skallen på mig. Jag har sån jävla ångest och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. Vrida den tillbaka till den 5 juli och göra om allt.
Jag är så jävla trött på att det här kommer över mig. Fan ibland känns det som att det var jag som dödade dig. men jag ville väl!
Vem annars skulle inte ringt ambulans?! Du sade att du svalt 46 stycken 15 mg Sobril för helvete! Självklart ringer jag ambulans då! Hur skulle jag kunna veta att det sjukhus du då tillhörde skulle förgifta dig med sin skit!
Jag var inte ensam uppenbarligen! Du hade ju andra vänner! Dom som såg dig, hörde dig, märkte dig?! Dom som bodde några gator ifrån sjukhuset och inte 110 mil bort.
Varför känner jag det som att allt som skedde var mitt fel ibland?!
Allt bara snurrar i skallen på mig och jag vill bara ha någon att krypa upp hos. Gråta ut hos, bli tröstad av men det har jag inte.
Fan Daniel, jag älskade dig! Jag älskade dig så enormt och jag ville ju hjälpa dig till ditt nya liv. Jag ville ju göra allt jag kunde för att du skulle hitta dig själv och få chansen att starta om. Jag ville och försökte ju göra allt i min makt för att de där satans jävla helvetes medicinerna inte skulle ta överhanden!
Någonstans vet jag att du visste och kände det. Det visade du när du dog men ändå känns allt bara skit skit skit skit skit skit nu.
Ibland vill jag bara glömma.
Jag vill glömma dig, mig, oss, sommaren 2012, NUS och all skit.
Jag vill låtsas som om det aldrig hänt.
Jag vill att mina sår ska försvinna och att dom aldrig funnits. Jag vill inte ha känt någon Daniel. Jag vill inte ha vetskapen om de jävla fucking helvetes vigselbevisen. Jag vill inte tänka på vad som hände den 12 september men vad som vad planerat att ske de 12 september. Jag vill bara lägga mig på marken och skrika, gråta och svära tills allt det onda går över.
Daniel fanns inte, finns inte och har aldrig funnits, punkt slut!..
….
….
….
men så….
Så tänker jag på SMSet jag fick
”Utan dig är jag halv Walle, älskar dig”
Och jag tänker på SMSet jag skickade
”Awe tussen! Älskar dig också Daniel”
Och med ens finns kärleken där. Den kärlen jag kände för dig, och känner fortfarande.
Fan Daniel vad jag saknar dig. Du var ju min tuss ju, min egna Tuss.
Du må ha varit va fan som helst för alla, men du var min Tuss.
Kom tillbaka, kom tillbaka till mig nu.
Ibland känns det som att jag inte kan leva utan dig.
Älskar dig så förbannat,
in i evigheten
