Jag vill så gärna minnas allt med dig med glädje, men denna vecka kommer bli svår Tussen min. Jag känner det redan nu.
Tänk för ett år sen, måndagen den 2 juli. Vad lycklig jag var när jag pratade med Helena då. Jag berättade för henne om samtalet vi haft kvällen och natten innan. Hur vi pratat om så mycket som vi liksom väntat med, men då kom allt. Då svarade du på den fråga jag så ofta velat ställa dig, och då förklarade du varför saker ibland blev så fel.
Jag kommer aldrig glömma när vi lade oss den natten. 100 mil ifrån varandra. Vi låg och tittade på varandra i kameran, och sträckte ut fingret mot kamerans lins. Så ler du och säger ”De känns som att vi rörde vi varandra Walle” och sedan pussade du din hand och höll den mot din kind. Jag bara log och älskade dig så mycket där Daniel.
Så kom veckan, den vecka som ledde till den 5 juli klockan 21:59…
Hej Walle, du svarar inte i telefonen vilket är lite synd…..
Det var sen jag ringde ambulansen. Den ambulans jag trodde skulle ta dig till att bli frisk. Inte den ambulans som tog dig till dödens väntrum.
Där den 5 juli började spiralen gå neråt. Där ringde jag. JAG!
Jag skickade dig i döden, när jag ingenting annat ville än att göra så att du fick hjälp.
Jag saknar dig Daniel, och det kommer bli en pissvecka men jag ska klara det också för jag måste ju klara det.
Älskar dig,
in i evigheten
/Walentine
