I regnet såg jag regnbågen.
Den stod där framför mig, stor och mäktig.
Jag tog ett steg och märkte att den bar mig.
Sakta började jag vandra upp mot bågens mitt.
Där såg jag dig.
Där stod du, och du log.
Du väntade på mig, och du var så vacker.
Jag började gråta när jag såg dig stå där.
Jag grät av glädje att än en gång få se ditt leende.
Jag grät av lycka när jag kom närmare dig och kunde se in i dina vackra ögon.
Vi sade ingenting, utan vi stod där i regnbågens mitt och såg på varandra.
Vad jag saknat dig, vad jag sörjt dig.
Jag tog ett steg framåt och kysste dig, och lade mina armar om dig.
Detsamma gjorde du.
Där stod vi på regnbågens mitt och höll om varandra,
med regnet omkring oss
Tiden stannade där vi stod,
tårarna som rann förbyttes mot leenden.
Saknaden förbyttes mot glädje och tröst.
Där i regnbågens mitt när vi höll om varandra.
Jag ville aldrig släppa taget, aldrig förlora dig igen.
Jag ville älska dig till livets slut.
Så slutade regnet falla,
och regnbågen blev svagare,
och detsamma blev du.
Så med ens var du borta.
Med ens var regnbågen borta.
Kvar stod jag, och jag tittade upp mot skyn.
Igen blev jag ensam, och sorgen kom tillbaka.
Men jag glömmer aldrig när jag fick möta dig igen,
där i regnbågens mitt.
