Jag skrev för länge sedan om den äldre kvinna som jag av en slump fick ett sådant stöd av i London dagen efter att du gått bort.
Henne tänker jag ofta på. Det inlägget finns här…

Idag kom jag att tänka på när jag för andra gången var och såg Phantom of the Opera den veckan för vi skulle ju gått på den 2 gånger. Vi hade ju under sommaren sett föreställningen från Royal Albert Hall och min ”phantom-mani” hade så sakteliga börjat smitta av sig på dig.
Det var på lördagen jag såg föreställningen igen, och jag längtade bara hem hem hem.
Hem till Henke, och bara få krama honom och gråta ut hos någon jag kände. Jag höll på att bokstavligt talat gå under och de enda anledningarna till att jag själv den veckan inte kastade mig i Themsen heter Henke, Jennie och Kevin. Jag hade stått på London Bridge dagen efter och sett ner mot strömmarna och det var nära. Allt var i kaos och känslan av att jag misslyckats kvävde mig.

Den där lördagskvällen hade vi fått mycket speciella platser i salongen. Vi hade fått platserna D15 och D16. Det var samma platser som jag och Mia flera år innan suttit på och där Mia i pausen berättat för mig att hon var gravid. Varför jag ens bokat just de platserna var kanske för att jag på något sätt med dig kände samma sak som jag gjorde med Mia. Inte för den brinnande kärleken skull men för att vi fanns där för varandra. Mia och jag blev så snabbt ett och så kände jag med dig med. Själsfränder som förstod varandra när världen, själen och tankarna stod i brand. Människor som skulle finnas där på något sätt för alltid.
Men så blev det inte…

Istället blev plats D 15 och D16 platser som nu påminde mig om två människor som jag båda skulle gift mig med men som istället tagits ifrån mig och där ödet på det allra jävligaste sätt lekt med mig.
Redan när jag kom in i salongen den kvällen kände jag att jag skulle bli tokig om platsen bredvid mig skulle stå tom så efter 1 minut reste jag på mig och gick ut till personalen och sade att jag hade en plats på bra ställe om någon kanske skulle vilja ha den. Jag förklarade snabbt vad som hänt och varför den platsen nu var tom.
Mannen jag pratade med fick en sådan enormt sorglig blick och bad mig följa med och vi gick upp till tredje balkong där man ser skitdåligt på sina ställen.
Där satt en familj och en liten tjej som visade sig vara 12 år, och efter förklaring från personalen och från mig till föräldrarna om varför jag hade en plats och att de skulle se henne från sina platser fick hon din biljett.
Tjejen var överlycklig och familjen var dessutom från Jylland så jag fick äran att prata lite danska. Hon kallade mig för en ”snäll gammal man”, vilket jag iofs kunde levt utan att höra 😛

Jag kände i alla fall att i all skit var detta en bra lösning, och jag trodde och tror att du tyckt om det också. Hon var i alla fall glad och känslan att göra någon glad ibland kommer man långt på.
Vet inte egentligen varför jag kom att tänka på det nu, men det gjorde jag bara. Det är mycket minnen som sveper omkring i mig just nu, och särskilt mycket minnen om tiden efter att du slets ifrån oss. Kanske är det normalt att det blir så emellanåt.
Saknar dig tussen min.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

You alone can make my song take flight
Help me make the music of the night

Kan inte sova fast det är ju iofs inget ovanligt.
Vet egentligen inte hur jag hamnade där men jag började titta igenom gamla inlägg på Facebook, och så kom jag då till september 2012.

Den 11 september på kvällen satt jag och Jennie och chattade, mest om dig. Vi var oroliga och du velade med allt, och då visste vi ju inte allt som vi vet idag om din sjuka medicinering som sjukhuset förgiftade dig med och allt annat. Både jag och Jennie var frustrerade som du säkert förstår. Vi pratade också länge om henne och hennes liv och hennes liv med Kevin och om mitt liv och saker som hänt. Sedan gjorde vi en plan om att om allt kraschade så skulle vi gifta oss om 10 år 🙂
Den 11 september skrev jag också på min Facebook:

Har precis skaffat Backupplan på giftemål om tio år. Tjejen är dessutom vrålhet! Jag må va kass som bög, men jävlar va jag går hem hos tjejerna. Haha

Sedan blev det den 12…

Klockan 18:45 den kvällen skrev jag:

Kära vänner. Jag orkar inte förklara för alla men vill meddela att Daniel som varit en del i mitt liv är död. Han hittades hemma avliden i sitt hem idag

Där började mitt kaos Daniel. Ett kaos som iofs är lättare att handskas med idag men som fortfarande ibland är ett kaos.
Tänk jag kan blunda än och se dig framför mig. Jag kan känna den där känslan man hade när man höll om dig, kramade dig och pratade med dig.
Jag kan fortfarande idag se dig där på skärmen på datorn i ditt kök, och jag kommer så väl ihåg alla nätter vi satt och pratade hela natten lång.

Då den 12 september 2012 var det bara kaos. *
Klockan 22:03 samma kväll skrev jag:

Förra tisdagen satt jag på golvet framför Daniel. Jag grät och sade ”Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete. Du dör om du åker tillbaka.” Daniel tittade på mig och sade ”Så fint, två psykfall ihop”
Idag är han död. Jag vet inte vad jag känner men hjärnan min är i totalt kaos. Har packat för i morgon men vet inte om jag kommer klara av det. Allt är bara kaos kaos kaos

Det var så det var. Det var kaos kaos kaos. Ändå åkte jag till London, och vilken jävla resa. Där satt jag sedan i London och såg kärleken till dig explodera från alla håll, och kärleken till varandra explodera från alla håll men själv var jag ensam. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som jag gjorde där de dagarna.
Vad jag önskar Daniel att jag åkt till Umeå och besökt dig på sjukhuset istället för till London. Om någon haft emot det, vilket jag inte tror någon skulle haft, så hade jag tryckt ner hindersprövningen i halsen på dom, men jag tror inte, eller jag vet att ingen haft något emot det.
Varför gjorde jag inte det? Så jävla dum jag var som istället lyssnade på ”klart du ska åka i alla fall”

fast idag har jag kommit långt i min sorg Daniel, och jag tror att jag så sakteliga börja ”komma ikapp” Allt som hänt har gjort att mycket blivit senarelagt men jag börjar komma ikapp.
Jag vet idag att det värsta som hänt mig tiden efter din död är allt skitsnack. Gud vad det tagit på mig, och vissa personer Daniel som du kände skulle jag utan tvekan vilja slå in pannbenet på men jag gör det inte för det är inte värt det. Jag är bättre än så.

När jag sitter så här och läser gamla loggar och tänker på det kommer känslorna tillbaka samtidigt som den styrkan jag har idag gör sig mer påmind, och jag kan idag känna mig så stolt över vad jag gjort och försökte och försöker göra.
När jag hade varit uppe hos dig för 2 veckor sedan fick jag frågan hur jag kunde vara så dum så jag åkte 240 mil för att ”städa en grav”. Man frågade om jag gjorde det för de du älskade här nere, men nej jag gjorde det för dig och för mig.
När jag satt där vid din sten och fyllde på med ny jord, och slängde bort löv från hösten, städade bort julgranskulor etc så kände jag så starkt det naturliga i att jag faktiskt satt där. För det var ju så det var, och det var ju så vi var. De finaste orden och de vackraste kärleksförklaringarna och hyllningarna kanske har kommit från andra men jag är en person som tror på att det är bättre att aktivt agera, och det gäller i allt. Din grav såg förjävlig ut, och det gjorde den inte när jag sen åkte hem igen. Kort och gott så gjorde jag samma sak där som jag skulle gjort om du levde. Det som var styrkan i vår vänskap: Att finnas där för varandra, ja den styrkan finns där än och dagen jag insåg det tog jag ett stort steg framåt.

Jo, jag har kommit långt, och bland de tragiska minnena från den 12 september finns också minnena från tiden innan, och det är ju dom minnena som gör att allt annat orkades med. Det är ju de fina minnena som gör att jag orkade, och att stunderna av tvekan inför om det ens var värt att ha lärt känna dig aldrig vann.
För det är de fina minnena som gör att jag för alltid kommer älska dig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

På min andra blogg skrev jag den 27 april 2012…

 Jag vill bli berörd igen.
Jag vill bli påmind om hur det kändes att vara behövd.
Jag vill känna känslan av att längta efter någon.
Mest av allt vill jag älska igen.
Kommer jag någonsin älska igen???  

Då hade jag redan bestämt mig för att avsluta mitt liv. Allt var klart, och jag spelade med i den sista akten i det som jag då såg som ett liv helt utan värde och mening.
Sedan kom du.

Du räddade mig då. Vet du det? Ja, det vet du. Vi pratade mycket om det du och jag.
För efter det där blogginlägget kom du in i mitt liv på det märkligaste sätt. Ja du kom in på det sätt som innan skadat dig så, men som nu ledde till något annat.

Den korta tid vi fick tillsammans förändrade så mycket, och var så speciell och kanske är det därför jag idag just nu saknar dig extra mycket. Kanske är det därför tårarna just nu inte vill sluta rinna tillsammans med minnen, tankar och funderingar.
Jag vann allt med dig samtidigt som jag förlorade allt. Jag vann mitt liv och fick en grund att stå på, men förlorade samtidigt den snabbt igen. Jag började tro på saker igen samtidigt som jag senare slutade tro. Jag vann min kraft och förlorade den, min ork och på många sätt mig själv, men samtidigt hittade jag mig i kaoset.

Tiden har gått fort, och ändå känns det som att allt hände igår. Jag önskar ibland att jag inte haft mitt jävla minne som kommer ihåg allt men samtidigt är jag tacksam för att jag har det. För det är i mina minnen du lever, och det är där vi finns. Det som var vår vänskap, och som så snabbt blev så stark.

Jag kan idag utan att be om ursäkt säga: Vad jag gått igenom denna tid min vän, och vad skit jag fått.
Idag har jag tänkt mycket på det, skiten. Jag har tänkt på saker man fått höra och saker man läst, och även om jag så skulle vilja bädda in allt med dig i bomull så kan jag inte det. För idag tänker jag också på hur ofta jag blivit sänkt. Hur saker som har sagt om mig sårat och på så många sätt förvärrat min sorg. Hur en del betett sig som svin för något annat går det inte att kalla dom. Som hon som med fina ord försökte framställa sig som det mest reko som fanns. En som jag skrev till i all vänlighet men fick tillbaka…

Du behöver inte hålla med eller konversera med mig för DU var en av dom som svek honom. Nu slutar vår diskussion i all fredlighet

Jag var visst en av de som svek dig, och det visste hon. Kanske var jag det. Kanske svek jag dig.
Jag låg inte med dig för pengar, som en del säger. Jag slängde inte ut dina saker som andra säger, och jag slängde heller inte ut dig. Fast kanske svek jag dig. Jag vet inte, men det jag vet är att jag i alla fall hade känslan av att jag gjorde vad jag kunde för dig. Jag vet att jag själv till slut brakade ihop då jag var vaken mer än dig efter nattliga samtal där jag var så undrande om du skulle leva dagen efter.
Ringde du den kvinnan med Daniel? Varför kom hon inte på begravningen? Varför vattnar inte hon dina blommor på din grav? Hon som minsann vet så mycket så att hon 9 veckor efter att du dog kunde vräka ur sig sånt och som menar att ”Man kan ju ha sina funderingar på varför vissa nu verkar vilja göra rätt för sig”

Nej hjärtat, jag har inte fallit tillbaka till något ältande eller frågande. Jag tänker bara, och jag tänker också annorlunda idag.
Min räddning kom för några månader sedan när jag äntligen tillät mig tänka fritt utan censur eller försök till ursäkter för andra. Det var då som jag i samma stund kunde ta vår relation för vad den var, och det var då allt vände för mig. Den dagen jag kunde säga till mig själv att ”Så här är det, så var det och så blev det”, ja då tog jag ett stort steg framåt. Den dagen kunde jag slappna av på ett annat sätt, och jag kunde sluta må skit för vad som sagt och skrivits.
Det gör inte att jag inte känner. Tro mig Danne, en del av ”dom där” hatar jag något gränslöst. Personen jag nämnde ovan är en av dom fast det är en person jag aldrig kommer behöva träffa eller ha mer med att göra. Den ”människan” kan på ren svenska dra åt helvete. Hon och några få andra.
Fast visst kanske hade du sagt något, och om det är så….tja det är ditt val i så fall. Jag har fått tillräckligt med bekräftelse denna tid för att faktiskt kunna säga med en väldigt rak rygg att jag gjorde vad jag kunde för dig. Om du inte såg det när du levde är du en idiot Daniel.
Och vet du? Du är ingen idiot, och jag vet att du såg det.

Jo, det har varit en tid av förändring och en jävligt guppig resa, men jag är faktiskt ändå ganska stolt över mig själv idag Daniel.
Om 500 år när någon får för sig att de kanske vill kolla hur psykvården var i Sverige runt året 2012 kommer de finna böckerna om dig på Kungliga Biblioteket. För ett litet tag sedan berättade en för mig att ”Jag har ju hört om Daniel innan, men en del verkar ha fått en annan syn på honom idag”
Sånt värmer för då kanske mina ord, och andras, fått folk att se att det fanns mer bakom han som emellanåt levde röjare på Möjligheternas Torg. Det fanns en människa bakom han den där unge herr Johansson. Har jag medverkat till det är jag nöjd för då har jag lyckats med det som var din dröm: Att få folk att förstå.

Därför blir det också lättare idag när man tänker på allt det med dig som var så fruktansvärt kul och roligt. Sättet du gick på, alltså WROOM! Sättet du tände en cigg på när du var irriterad. Eller när du ringde och varumaskinen inte funkade och maskinen var en ”Jävla horjävlafanhoramaskin”, och jag sade till dig att sluta svära så för att i nästa stund kalla min egen kaffekokare för ”jävlahorkaffekokare” och du bara ”öööhhh”. Eller sättet man kunde prata om 10 saker samtidigt med dig och för att i nästa sekund byta alla ämnen snabbt till något helt annat. Allt sådant, och en miljard saker till som var Daniel Johansson och som var allt det som gjorde dig till den du var, och den man saknar. Du som antagligen är den ende jag någonsin kommer köpa en maskin som jagar bort spindlar till 🙂
För det är ju det jag saknar. Det roliga, det ljusa och det man minns med sådan glädje.

Fast samtidigt är jag väl ganska nere idag Daniel, och min egna själ mår inget vidare men jag tror på att jag kommer komma tillbaka. Om NUS tror att fajten är över så tror dom fel, ja oj vad fel dom har. IVO ska vi inte bara tala om, och det är ingen personlig vendetta. Det är att rätt ska vara rätt, och något stinker i Umeå. Den fajten ska jag ta när jag orkar. Folk har dött som flugor på det där jävla sjukhuset och medan den norrländska mentaliteten verkar vara att ”Vi gömmer oss så har det inte hänt” så kan jag i så fall meddela att jag är ingen jävla norrlänning. Havets stormar från Kattegatt i väst ska storma omkring dom en dag.

Men det finns också en framtid förbi allt var psykvård och allt heter, och jag har en plan med mina böcker…
Efter ”Daniel Trilogin” kommer Regnbågsnatt.
Haha! Jag kommer aldrig någonsin glömma när jag läste stycket med säkerhetsnålen för dig. Din blick när du konstatera att ”Du e ju galen Walle” var så kul 🙂
Ja det finns planer för framtiden, och tro ingenting annat. Sorgen att du inte är med i den på något sätt, ja den värker självklart men så ville ju ödet att det skulle bli 🙁
Om någon sedan är intresserad av att läsa mina böcker är en helt annat fråga men det vet bara framtiden om. Ser vi på försäljningen av Till Daniel så ska jag nog vänta ett tag med att köpa Drottningholm fast å andra sidan har den sålt i fler exemplar än jag trodde.

Jo Daniel, när jag sitter så här och tänker på dig känns det svårt men det går. En som står dig mycket nära sa faktiskt för ett tag sedan en sådan bra mening som sammanfattar allt väldigt väldigt bra. ”Jo det är bra, men det kunde vara bättre”. Det är väl så det är. Livet kunde vara bättre.

Men ikväll ska jag innan jag somnar läsa det vi skrev till varann, och se på korten vi tog. Sedan ska jag försöka sova och kanske kommer jag drömma om dig.
Då kommer jag drömma om den vackraste killen jag träffat i mitt liv, med de finaste ögon någon haft och som hade det charmigaste leendet någon någonsin haft.
Då ska jag drömma om han som blev min vän, och som för alltid förändrade mig, mitt liv och min själ.
Då ska jag drömma om han som fick mitt hjärta och som för alltid kommer ha den biten hos sig.
Han som var du Daniel. Finaste Daniel.

Älskar dig, in evigheten

/Walle

(Denna gjorde jag förra året, men den passar lika bra in nu)

Ibland helt utan förvarning får man läsa saker som värmer en, och som gör en glad. Man blir rörd, glad och stolt och man känner att man orkar ett tag till.
Idag fick jag läsa en sådan sak Daniel, och vad jag behövde det, och vad det värmde. Tårarna rann men de gjorde det för att det jag läste värmde och gav mig lite hopp.

Tack till dig som skrev. Du som jag inte känner, men som gjorde min söndag så mycket bättre

Tack!

Texter skrivna under veckan som gått…

Tisdag 6/5 2014
Skrivet på Costas, Umeå

Hej min tuss.

Sitter med en kopp kaffe och ser på Tommy när han jobbar.
Jag är i Norrland en snabb sväng, ja väldigt snabb faktiskt. Jag kom hit igår och åker hem igen om en liten stund.
Jag hade bara en egentlig sak att göra här och det var att besöka dig, och det gjorde jag. Sen for jag iväg till Umeå. Hann träffa Helen och senare David en stund också vilket var trevligt.
Nu har du det vårfint Daniel, och det är jag glad för.
Jag tog bort mitt skåp hos dig, men mest för att det inte var så fräscht längre. Vintern har tagit hårt på det, men jag kommer tillbaka med något annat nästa gång. Det är ju heller inte så att folk verkar kunna tänka sig tända de ljus som stått där inne om de slocknat, och det blir lite långt att åka för att tända ljus bara vilket jag tror du förstår.
De gjorde ont att se din grav Daniel,  som det alltid gör, men det gjorde också ont av andra orsaker. Din ensamhet var så talande där igår, och den smärtar.
Det jag kände igår var ingenting annat än total iskyla, och absolut inte från ditt håll. Nu har du lite blommor där i alla fall och snart kommer värmen på riktigt, och löv och gräsmattor kommer bli gröna, och snart är det sommar.

Det är mycket tankar som far omkring i skallen, men jag känner mig glad att jag åkt hit upp just nu. Strax ska jag lämna mina saker här på Costas och ge mig ut och vandra en stund i Umeå.
Har suttit och fikat med Linus här. Fan sicket charmtroll han är! 🙂 Han höjer verkligen nivån på folk jag träffat här uppe för gudarna ska veta att väldigt många andra drar ner den.
Linus är snäll och jag är honom så evigt tacksam för att han var så ärlig som han var då vi pratade i början jag och han. Utan att antagligen förstå hur har han på många sätt hjälpt enormt mycket. Nu har han farit hem och jag hoppas att jag får träffa honom snart igen. Han tältade förresten stollen med sin kille förra helgen. Lite spontan är han, vilket gör att han påminner om någon 🙂

Nej nu ska jag halta ut lite på stan och känna den norrländska kylan slå emot mig. Fast den känner jag ju av på olika sätt även hemma i Göteborg.
Ja jag haltar nu, och går med krycka. Nu är jag gammal Daniel! Tänk vad din åldersnoja hade fått spelet nu 😛

Tisdag 6/5 2014
Utanför Daniels lägenhet

Sitter på träbänk och skriver detta. Det snöade i 5 sekunder nyss, och jag inser allt mer varför du ville flytta härifrån. Visst är här vackert, och att jag tycker det vet du ju redan men för fan det är den 6 maj och det är kallt som fan. Norrland hyser verkligen en dubbel form av kyla.

Jag brukar gå hit när jag är i Umeå. Även om jag aldrig var inne i din lägenhet när du levde så är detta ändå ett ställe som är så mycket du. Sedan är det ju faktiskt så att det var här du lämnade oss och här tog ditt sista andetag.

Varför brinner det inga ljus här för dig Daniel? Varför har det aldrig brunnit några ljus för dig här?
Andra som dör får högar med blommor, men inte du. Varför?
Det är väl bara jag som är barnslig kanske, men jag kommer i alla fall besöka ditt hus nästa gång jag åker hit, och gången efter det också.
Nu ska jag strax vandra över bron igen. Såg att kyrkan var öppen och den vill jag gå in i. Den är så fin utanpå.
Jag ska slänga en blick åt höger på bron och se på sjukhuset som ligger där borta. Som vanligt ska jag spotta mot det också

Tisdag 6/5 2014
Skrivet ombord på planet hem

Planet har precis nått molnen och Norrland ligger långt där under mig.
I mig känner jag den där tomheten som alltid dyker upp när jag är på väg hem.
Som vanligt kommer Göteborg möta mig med regn och blåst men det är ju lite av en tradition när jag varit i Norrland.
När jag lämnat Umeå har det alltid varit klarblå himmel, och regn i Göteborg.
Kanske är det staden som talar om att ”Vi vill inte ha dig här”.

Jag tände ett ljus för dig i Umeå Stadskyrka. Gud så vacker den var!
Tände ljus för Mia och Putte också innan jag gick.
Jag älskar kyrkor trots att jag inte är det minsta religiös, men de ger mig ett lugn som känns så bra, och jag tycker om att tänka på att det brinner lite ljus för er då och då. För att liksom hålla ert minne vid liv.

Nu sitter jag här och försöker låta bli att inte börja gråta för det känns bara så tungt alltsammans. Jag tänker på dig och ditt öde, och hur rätt du hade.
Fan att jag inte kände någon av dina vänner under tiden du levde. Tänk så mycket mer jag förstått då även om jag insett att jag nog förstod ganska bra i alla fall, men din känsla du hade av ensamhet och övergivenhet stämde så väl. Jag fick en chock igår när jag kom till din grav. Julsaker i maj? Julgranar i maj?

”Du var det käraste på jorden”….

När jag gick och hämtade vatten i dammen såg jag några andra gravar tillhörande alldeles för unga människor och de hade det så fint. De var besökta så ofta och det var sån kärlek.
Din var övertäckt av löv och hade vissna blommor, men skit samma. Nu är det fint, och jag hoppas blommorna överlever. Det är ju som sagt kallt, men killen i butiken trodde att de skulle klara sig. Ny jord fick du också för den delen. Helen och David ska åka förbi och fixa två saker till och kolla blommorna. Om dom inte skulle överleva så har jag försökt i alla fall.

7 maj 2014
Hemma

Så kom då den där smällen som brukar komma när jag varit hos dig, men jag låter den komma.
15 minuter efter att jag kommit in i lägenheten brakade jag sönder och satte mig och störtflänna, men det var skönt.
Jag grät mer på grund av omständigheterna runt om än på grund av dig tror jag. Det är sådana här nätter jag blir påmind om varför vi kom varandra så nära som vänner, och varför vi behövde varandra. Det är sådana här nätter jag känner mig så nära dig så jag kan ta på dig bara jag blundar.
Kanske är det också sådana här nätter som jag saknar dig.
Skulle behöva en sådan som dig i mitt liv nu Daniel. Någon som undrade hur jag mådde, och som ringde lite så där spontant bara.
Oftast brukar ingen ringa, och ringer jag eller skriver svarar dom inte.
Visst är det samtidigt lite kul att folk inte fattar att man ser när de läst ens meddelanden på FB.
Eller så är de bara allmänt respektlösa, men skit samma i det nu. Jag tar inte kontakt med dom mer i alla fall.

Men behöva dig här skulle jag just nu.
Kan du inte bara komma hit en liten stund? Kan ni inte får permission i himmelen? 🙁
Eller så ber du Gud dra åt helvete för att han tog upp dig redan nu.
Jävla gubbe!

9 maj 2014

Ännu en natt utan sömn då, men det är ju som vanligt. Sitter och tänker och tänker och tänker vilket jag gjort sedan jag kom hem.
Är jag en idiot Daniel?
Jag äger 27 kronor, och det har jag ägt sedan jag kom hem i tisdags. De sista pengarna jag ägde gick åt till resan upp till Norr.
Resan i sig fick jag i ”present” men det kostar ju i alla fall.
Nej, jag är inte klok. Jag åker 240 mil på 33 timmar för att besöka en grav. Bara en idiot gör en sådan jävla dum grej, eller…

Jag tror samtidigt jag behövde det. Jag tror jag faktiskt var tvungen till det.
Jag ligger inte på något sätt i synk med andra när det gäller min sorg. Den saken är klar.
Anmälningar och annat tog mycket av den tiden som jag ”borde” lagt på sorgearbetet, men nej jag ångrar det inte. Varenda sekund jag fått jävlas med de där asen som gjorde att allt gick åt helvete för dig har varit värt det, men det har kostat på. Därför behövde jag den där resan i måndags. Men det betyder också att jag idag ätit 3 knäckebröd för mer mat har jag inte om jag ska äta i morgon.
Men där i måndags fick jag vara med dig, och göra det som jag försökte göra när du levde. Jag försökte göra saker bättre.
Kanske låter jag som att jag ser mig själv som en ängel. Inget kunde vara mera fel, men det var ju det jag försökte: Att göra saker bättre.
Tillsammans var vi ju bra på att göra saker bättre. Både om det handlade om oss själva eller annat, och det kändes så starkt i måndags.
För i min värld ska du alltid ha fina blommor, ny jord och de bästa förutsättningarna för att livet ska kunna växa. Det har inte ändrat sig även om du nu råkar vara död.
Så jo, jag behövde åka upp och med tanke på hur jag mår förövrigt så tror jag det var nyttigt för mig. Jag behövde det helt enkelt. Det var en ren terapiresa.
Hur jag nu ska klara mig resten av månaden däremot har jag ingen aning om, men jag orkar inte bry mig faktiskt.
När man är inne i en depression är man kass på det där att bry sig om framtiden, och jag är glad om jag orkar ta mig ut till duschen just nu. Allt är jobbigt och svårt, och helst vill man bara glömma glömma glömma och slippa leva. Även om man inte vill dö så vill man inte leva heller. De är en jävla cirkus det där…
Fast mest glad är jag för att jag fick göra fint hos dig denna vecka.

Var inne och läste Elins text till dig från förra året. Den gör mig alltid så glad. En person, en enda person, har öppet skrivit något om mig där. Det värmer mig så ska du veta.
Nej, nu ska jag sova, eller i alla fall lägga mig. Ska drömma om en vän att få. En sådan jag kan dela allt med så som jag kunde med dig.

Jo, en sak till…
Kommer du ihåg ”Regnbågsnatt”? Misstänker att du gör det för du satte benen i kors väldigt snabbt när jag berättade om hur mördaren rådde bot på ofrivilliga händelser som drabbade honom 😀 Nåväl så har jag beslutat att flytta den till Umeå istället. Jag har ju funderat lite på vad jag ska skriva nu när trilogin ”om dig” är klar, och tänker samma av den historien.
Det känns som att mina erfarenheter av den norrländska mentaliteten skulle passa bra in där faktiskt för boken handlar ju i högsta grad om hyckleri och svikna löften. Sedan har ju berättelsen i övrigt inget med dig att göra för oavsett vad folk må tro så kan jag tänka på annat. Att jag sedan inte skriver om så mycket annat på en sida som heter TILL DANIEL borde ju de flesta med hjärnceller fatta…

Nej min tuss, nu ska jag inte vara bitter, eller i alla fall inte mer än jag brukar vara.

Varför kom du in i mitt liv Daniel och vände upp och ner på allt om du ändå skulle försvinna så snabbt?
Jag blev ju kvar här med allt upp och ner 🙁

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

Tänk att så många kan samlas runt en person, och att så många kan såra på en och samma gång.

Jävla isbitar till människor!

Det är söndag och jag är trött. Jag är mer än trött faktiskt.
Är totalt slut om man ska vara petig.

Har kommit in i någon period där jag inte kan sova alls, och sover heller inget knappt. Idag somnade jag vid 11 på förmiddagen och vaknade 2 timmar senare. Så här har det varit nu ett tag, och fortsätter de lär jag väl hamna i en psykos så småningom.
Livet är jobbigt just nu Daniel, jävligt jobbigt faktiskt, och jag önskar att jag hade någon jag kunde dela allt jag känner med.
Jag har blivit så rädd för människor rent ut sagt. Jag undviker alla mer eller mindre och blir allt mer isolerad.

Jag vill åka upp till dig. Vill sitta hos dig ett tag. Det känns som att jag för första gången kan åka dit nu utan att det finns en massa men, och, fast, och annat. Jag vill sitta hos dig ett tag. Plantera någon fin blomma bara och för en stund få vara du och jag, och ingen annan.

Jag kanske skulle ansöka om fonder som hjälp för jag tror ärligt att det skulle hjälpa mig mycket i den kris jag befinner mig i. En del i läkningen eller något kanske, men strunt samma. Jag har inte råd även om det skulle kännas bra. Fast jag skulle känna mig lite mindre ensam just nu, och jag har en känsla av att du är lika ensam du.

Någonstans där framme ser jag ett liv, men problemet för mig är att det är ett hav emellan och jag har ingen som helst aning än om hur jag ska ta mig över det. En dag kanske jag vågar slänga mig i det där havet och ge mig själv en chans att komma till andra sidan, men jag vet inte. Just nu känns det som att jag kommer va död på fredag.
Jag är så trött så trött, och så slut fysiskt och psykiskt. Fan Tussen, jag kanske ska lägga in mig på NUS?! Då lär vi ju ses väldigt snart med tanke på statistiken från det slakthuset.

Nej, livet är inte lätt, och hur jag ska komma ur det här vet jag inte. Jag vet i alla fall att jag vill komma ur det. Jag vill leva för det är jag skyldig dig, Mia och Putte. Det är jag framförallt skyldig mig själv. Fast hur gör jag?
Hur lever man Daniel?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle