Det är söndag och jag är trött. Jag är mer än trött faktiskt.
Är totalt slut om man ska vara petig.
Har kommit in i någon period där jag inte kan sova alls, och sover heller inget knappt. Idag somnade jag vid 11 på förmiddagen och vaknade 2 timmar senare. Så här har det varit nu ett tag, och fortsätter de lär jag väl hamna i en psykos så småningom.
Livet är jobbigt just nu Daniel, jävligt jobbigt faktiskt, och jag önskar att jag hade någon jag kunde dela allt jag känner med.
Jag har blivit så rädd för människor rent ut sagt. Jag undviker alla mer eller mindre och blir allt mer isolerad.
Jag vill åka upp till dig. Vill sitta hos dig ett tag. Det känns som att jag för första gången kan åka dit nu utan att det finns en massa men, och, fast, och annat. Jag vill sitta hos dig ett tag. Plantera någon fin blomma bara och för en stund få vara du och jag, och ingen annan.
Jag kanske skulle ansöka om fonder som hjälp för jag tror ärligt att det skulle hjälpa mig mycket i den kris jag befinner mig i. En del i läkningen eller något kanske, men strunt samma. Jag har inte råd även om det skulle kännas bra. Fast jag skulle känna mig lite mindre ensam just nu, och jag har en känsla av att du är lika ensam du.
Någonstans där framme ser jag ett liv, men problemet för mig är att det är ett hav emellan och jag har ingen som helst aning än om hur jag ska ta mig över det. En dag kanske jag vågar slänga mig i det där havet och ge mig själv en chans att komma till andra sidan, men jag vet inte. Just nu känns det som att jag kommer va död på fredag.
Jag är så trött så trött, och så slut fysiskt och psykiskt. Fan Tussen, jag kanske ska lägga in mig på NUS?! Då lär vi ju ses väldigt snart med tanke på statistiken från det slakthuset.
Nej, livet är inte lätt, och hur jag ska komma ur det här vet jag inte. Jag vet i alla fall att jag vill komma ur det. Jag vill leva för det är jag skyldig dig, Mia och Putte. Det är jag framförallt skyldig mig själv. Fast hur gör jag?
Hur lever man Daniel?
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
