Hej Tussen.
Den här sidan har varit depp, och tja det är väl kanske inte så direkt konstigt. Det har ju varit min sorgesida, men idag ville jag skriva om något annat.
Ibland har sidan dränkts av min sorg, ilska och allt som jag känner, men jag insåg också att jag ibland även när jag skriver om sånt som inte från början ska vara nedstämt ändå blir det. Så låt mig skriva lite om allt det som gör att den här sidan finns, att jag slogs mot pillerälskarna på NUS, och mot byråkratinötterna på IVO/SoS, och att jag inte bara deletat allt om dig på grund av en del andras emellanåt sanslösa skitsnack om mig…
Idag fick jag en timme av lite kraft så jag bestämde mig då för att damma av översta hyllorna i bokhyllan i vardagsrummet. Ja, du vet den vi dansade in i, men dit kommer jag sen…
Där överst hittade jag ett taxikvitto, och det kvittot var från Umeå och utskrivet i juni 2012. Den dagen du kom hit. Först när jag såg de blev jag med ens sorgen, men bestämde mig, med lite tårfyllda ögon, att istället tänka att jag skulle vara glad för du kom ju hit, till mig!
Jag har så många fina minnen, glada stunder och vackra tillfällen med dig Daniel. Att vi började Skypa som vi gjorde på nätterna var från början ju för att du en natt mått så dåligt, men hur kul blev det inte sen?! Hur mysigt var det inte när vi satt där 100 mil ifrån varandra och pratade timme ut och timme in? Eller telefonsamtalen som aldrig ville ta slut, och tog dom slut ringde vi upp igen? Alla dom glada stunder som gjorde att man orkade med de jobbiga.
Jag ler lite när jag tänker på hur jag satt där vid vardagsrumsbordet med datorn framför och du på en köksstol i ditt kök med din dator på en annan, och hur fort timmarna gick. Jag tänker på allt vi pratade om, diskuterade och funderade på, och jag tänker på hur jag älskade dom stunderna. För så mycket skratt det var, så mycket leenden och ibland gapskratt.
Mina så kallade lektioner i danska med dig, som ju gick sådär…, och när vi pratade om allt vi skulle hinna med i London.
Jag tänker på när vi sjöng ihop, och hur du skrattade så du kikna när jag skulle försöka låta som Tom Jones. Då fick jag större succé när jag sjöng ”I Wanna wake up with you”med Boris Gardiner, för att inte tala om din succé, av en helt annan anledning, när du sjöng Evighet med Carola. Jag kommer aldrig någonsin mer kunna höra den låten utan att tänka på den där natten.
Dom nätterna, kvällarna och dagarna betydde så mycket för mig Daniel, och gör det än. De skapade alla känslor jag fick för dig, och de skapade oss.
Därför blev lyckan så total när vi träffades första gången, och där det tog 10 minuter ute på min balkong den där junikvällen och där man sedan insåg att det kändes lika bra detta att sitta mitt emot dig. Tiden flög iväg och vi kom varandra ännu närmare.
Tänk den där natten, klockan 3, ja då dansade vi vals. Ärligt så var du ingen hejare på vals, men du hade ju fått för dig att alla som jobbar inom äldrevården skulle kunna det, och av någon anledning blev jag, av alla människor, utsedd som valskungen. Både bokhyllor och dörrar åkte på smällar, och det var väl så här i efterhand bara ren tur att inte akvariet blev tömt på vatten den dagen med tanke på smällen när vi svängde lite för mycket.
Jag ler när jag tänker på hur vi ställde oss upp, och jag skulle föra, och jag lade handen utmed ryggslutet på dig och du drog direkt ner handen. Sedan kom det där leendet som bara du kunde ge med dina underbara ögon innan jag nöp dig i baken och flyttade upp handen igen. En valskung är av en respektfull sort 🙂
Där den natten såg du på mig sedan och sade ”Jag mår så bra här”, och jag blev så glad att höra det för Gud vad du fick mig att må bra. Gud vad du fick mig att leva.
Senare den veckan gick vi i stan. Du var med mig på Mias grav, och du fick se mina favoritställen i Göteborg. Vi vandrade och vandrade, och när min fot inte ville vara med så satte vi oss någonstans och vilade. Hela tiden pratade vi, om allt och inget, och öppnade oss totalt för varandra. Vi lekte jätteunga bland dinosaurierna, och du blåste såpbubblor på Universeum och jag vet att vi hade roligare än de 4 stycken barn som stod och kollade på oss och undrade lite vad vi var för några.
Jo, vilka minnen jag har, och även om jag efter att ha skrivit detta nu sitter med tårar i ögonen så är det ändå glada tårar blandat med de som gör ont för att jag saknar dig så förbannat.
Sedan kommer minnena av dig och George Michael.
Är det inte konstigt att jag som älskat den sångaren sedan Whams dagar numer ser honom och dig som samma. För det var vår musik. Samma skiva varje gång vi satt där på var sin sida i soffan, och där du sen lade benen över mina, och sedan satt vi ihop. Där stod tiden still, och där var jag så lycklig.
Ja du gjorde mig lycklig Daniel, och jag är så glad för den lyckan. För det var den som gjort att jag orkat med allt annat. Det var den vänskapen vi fick som gjorde att jag efter så kort tid hade kunnat ge mitt liv för dig.
En lärare jag hade på Viskadalen, Bosse, skrev idag att det finns ett talesätt som man kanske ska tänka på: Sörj ej att han är död utan var glad att han har levat
Det är ett klokt talesätt, men Bosse är en klok person. Jag berättade ju om honom en gång när jag berättade om att jag, liksom du, gått på folkhögskola.
Jo, jag ska minnas dig för det fina och för att du levt. Det behöver jag just nu, och tacksamheten jag känner för att jag fick vara nära dig är jag glad för.
Jag kommer aldrig träffa någon som dig igen Daniel, och jag vet inte ens om jag kommer känna så stark för någon på alla plan som jag kände när det gäller dig, och det är just nu helt ok.
För även om tårarna nu inte bara rinner, utan forsar ner, så är jag ändå lycklig att jag fick ha dig i mitt liv.
Jag är stolt och tacksam över att läkaren satt mitt emot mig och sade ”Daniel hade satt dig som närmast anhörig”, och just nu struntar jag i allt annat. Jag struntar i dumma mediciner, dumma doktorer, dumma människor, dumt skitsnack och dumma egna tankar.
Inatt lägger jag mig och är tacksam och glad för att en ängel kom in i mitt liv, och som förändrade det, mig och hur jag ser på allt. Jag är tacksam över att du öppnade dig så för mig, och för att du lät mig ha någon som jag kunde göra det samma för. Jag är glad, tacksam och känner bara kärlek.
Daniel Johansson, jag älskar dig
In i evigheten
/Walentine
