Till Daniel: Mera minnen från London

bildeJag skrev för länge sedan om den äldre kvinna som jag av en slump fick ett sådant stöd av i London dagen efter att du gått bort.
Henne tänker jag ofta på. Det inlägget finns här…

Idag kom jag att tänka på när jag för andra gången var och såg Phantom of the Opera den veckan för vi skulle ju gått på den 2 gånger. Vi hade ju under sommaren sett föreställningen från Royal Albert Hall och min ”phantom-mani” hade så sakteliga börjat smitta av sig på dig.
Det var på lördagen jag såg föreställningen igen, och jag längtade bara hem hem hem.
Hem till Henke, och bara få krama honom och gråta ut hos någon jag kände. Jag höll på att bokstavligt talat gå under och de enda anledningarna till att jag själv den veckan inte kastade mig i Themsen heter Henke, Jennie och Kevin. Jag hade stått på London Bridge dagen efter och sett ner mot strömmarna och det var nära. Allt var i kaos och känslan av att jag misslyckats kvävde mig.

Den där lördagskvällen hade vi fått mycket speciella platser i salongen. Vi hade fått platserna D15 och D16. Det var samma platser som jag och Mia flera år innan suttit på och där Mia i pausen berättat för mig att hon var gravid. Varför jag ens bokat just de platserna var kanske för att jag på något sätt med dig kände samma sak som jag gjorde med Mia. Inte för den brinnande kärleken skull men för att vi fanns där för varandra. Mia och jag blev så snabbt ett och så kände jag med dig med. Själsfränder som förstod varandra när världen, själen och tankarna stod i brand. Människor som skulle finnas där på något sätt för alltid.
Men så blev det inte…

imagesIstället blev plats D 15 och D16 platser som nu påminde mig om två människor som jag båda skulle gift mig med men som istället tagits ifrån mig och där ödet på det allra jävligaste sätt lekt med mig.
Redan när jag kom in i salongen den kvällen kände jag att jag skulle bli tokig om platsen bredvid mig skulle stå tom så efter 1 minut reste jag på mig och gick ut till personalen och sade att jag hade en plats på bra ställe om någon kanske skulle vilja ha den. Jag förklarade snabbt vad som hänt och varför den platsen nu var tom.
Mannen jag pratade med fick en sådan enormt sorglig blick och bad mig följa med och vi gick upp till tredje balkong där man ser skitdåligt på sina ställen.
Där satt en familj och en liten tjej som visade sig vara 12 år, och efter förklaring från personalen och från mig till föräldrarna om varför jag hade en plats och att de skulle se henne från sina platser fick hon din biljett.
Tjejen var överlycklig och familjen var dessutom från Jylland så jag fick äran att prata lite danska. Hon kallade mig för en ”snäll gammal man”, vilket jag iofs kunde levt utan att höra 😛

Jag kände i alla fall att i all skit var detta en bra lösning, och jag trodde och tror att du tyckt om det också. Hon var i alla fall glad och känslan att göra någon glad ibland kommer man långt på.
Vet inte egentligen varför jag kom att tänka på det nu, men det gjorde jag bara. Det är mycket minnen som sveper omkring i mig just nu, och särskilt mycket minnen om tiden efter att du slets ifrån oss. Kanske är det normalt att det blir så emellanåt.
Saknar dig tussen min.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

You alone can make my song take flight
Help me make the music of the night

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.