Category Archives: Personligt

Kan inte riktigt sluta tänka idag.
Tänker på det jag läste igår och som jag kom fram till.
Tänk Daniel om vi människor alltid lyssnade på vår magkänsla. Hade saker varit annorlunda idag då?

Saknar dig så just nu 🙁

I 3 månader och en dag har jag funderat och funderat och funderat.
Jag har funderat på vad som hände och klockan 23:48 den 13 december ramlade femkronan ner.

Nu vet jag.
Älskade Daniel, nu vet jag.

Allt handlar om veckan där den 5 juli inträffade.
Älskade du, om du bara sagt något då.

I en sjö av tårar simmar du,
minnena av dig torkar aldrig ut
I en sjö av tårar simmar minnen omkring,
på fingret vi bär vår käraste ring.
I en sjö av tårar tiden står stilla,
för utan dig jag farit så illa.
I en sjö av tårar minns jag dig,
du det vackraste för mig

Visste ju att denna dagen skulle bli jobbig, och den började inte direkt bra.
Vi har en boende som förlorade sin dotter för några år sedan, och ibland blir hon så ledsen.
I morse när jag kom in grät hon över sin dotters öde. När jag kom in i hennes lägenhet så snyftade hon ”Jag saknar min dotter så”.
Jag tänkte bara ”Nej inte idag”, och så kom tårarna på mig med.
Så vi satt där, jag höll om henne och hon lutade sig mot mig och jag snyftade ”Man får vara ledsen”
Var kanske inte så proffsigt men jag tror hon tyckte om det. Hon kände att jag liksom förstod henne och ska jag vara helt ärlig kändes det bra för mig med. Även om vi inte hade samma sorg delade vi förståelsen att vi var ledsna.

Saknar dig 🙁

Det är tre månader sedan du lämnade oss nu. 3 jävla helvetes månader där absolut ingenting i mitt liv fungerat.

Jag saknar dig Daniel. Jag förstår inte själv hur jag kan sakna någon så mycket som jag saknar dig, men det gör jag.
Förstår du vad du gjorde med mig sommaren våren och sommaren 2012? Förstår du hur nära du kom mig? Hur snabbt du blev en sådan enormt viktig del i mitt liv?
Förstår du då hur vilsen man känner sig nu när man inte längre har dig här? Förstår du hur ensam jag känner mig nu när jag försöker få dig att få upprättelse. Hur ruttet det känns att ha läst fiaskot om hur du hade det mellan juli och september.  Hur fel allt är. Hur arg jag blir på dig när jag läser något som jag vet inte stämmer, och hur arg jag blir när du av någon anledning försöker förklara bort vad som hände den 4 september. Förstår du hur mycket jag då vill skaka om dig, och skrika till dig att ”Jag och din syster finns för fan! Vi älskar dig! Andra älskar dig också och det ser du om du bara öppnar ögonen”.
Förstår du också då hur arg jag blir när jag läser att du sagt att du hamnade i konflikt här nere etc. Vilken konflikt då? Var jag med då eller var jag och handlade?
Förstår du Daniel hur det känns att ha en person i sitt liv och som kommit så extremt nära, en person jag kunde gett min njure till och som sedan försvinner?

Jag tänker på första gången vi pratade med varandra och hur jag efter gick in i ett nytt kapitel i mitt liv. Ett avsnitt där Daniel blev en del av livet. För så snabbt gick det ju. 3o minuter telefonsamtal och sedan var vi fast i varandra. Vi delade och pratade om allt. Jobb, killar, livet, kaoset, sorgen, glädjen, ja allt. 30 minuter telefonsamtal blev dagen efter 1 timme, dagen efter det 4 1/2 timme, och 2 dagar efter det 15 timmar i sträck.
Vi sade godmorgon, och godnatt till varandra. Vi skickade SMS till varandra i smyg när någon annan sov bredvid. Vi blev ett, och det så snabbt.
Senare möttes vi och en annan del av vårt liv startade. En del där en annan kärlek också började visa sig, en kärlek som absolut inte från början var spikrak men som fanns där och som visade sig även om vi gjorde vad vi kunde för att förneka den för varandra och andra.

Fast det fanns alltid några i våra liv som fick veta hur det var, dom få andra som vi pratade med på riktigt. Dom få andra som kände oss, brydde sig om oss och såg oss.
Vi var ensamma själar Daniel, och två ensamma själar blev till en. Våra liv växte samman på så många sätt. Jag vet idag hur du uppskattade min respekt jag försökte visa. Jag vet idag hur du uppskattade att jag inte bara såg dig kroppsligt utan själsligt. Jag vet idag hur rörd du blev den där gången du, ja du vet, men jag sade nej för jag ville inte ge dig mer ångest. Jag vet att du då mer än någonsin förstod att jag såg dig som den du var, inte vad du försökte spela. Allt ändrades där mellan oss. Kanske var det just där saker föll på plats på riktigt. Där kanske jag lyckades förklara för dig en gång för alla att det var Daniel jag älskade, allt med dig som var gott men också det som var mindre gott. Allt det som var du, den Daniel älskade jag.
Jag vet också idag hur rätt det var den dagen allt skedde och hur två blev en och samma och hur den natten var bland det mest romantiska jag varit med om. Jag vet idag hur jag älskade varje sekund med dig. Jag vet också hur fruktansvärt jobbigt det kunde vara ibland, och hur ofta jag var nära att ge upp, men jag vet också att om jag gjort det hade jag ångrat mig för resten av livet.
Jag vet idag att våra nätter tillsammans där vi pratade oss förbi demoner och annat gjorde att du fick leva längre. Jag vet idag hur mycket vi betydde för varandra, och när jag skriver detta kommer tårarna igen för jag vill inte att det ska vara över. Jag vill inte tänka mig min framtid utan dig Daniel. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag var så rädd när du gått bort. Jag var så fruktansvärt rädd att det vi haft inte funnits. Att allt bara varit ett spel och en lek. Sedan kom människor som stått dig nära, och dom berättade. Du anar inte hur viktigt det varit för mig att det du sagt faktiskt stämt, att det jag känt faktiskt varit som jag känt det, och att det vi planerade faktiskt var allvarligt. Du och jag hade ju samma ruttna självkänsla, därför blev jag också extra mottaglig för det konstiga som uppstod när du gått bort. Därför såg jag heller inte allt annat, som att du fram till dina sista andetag hade mig i tankarna. Därför läggs detta inlägg också upp idag den 12 december kl 4:09. Varför just den tiden vet ett fåtal, och du vet det. Därför kramar jag pippidockan extra hårt idag….

Kanske är det också därför jag blir så arg när andra försöker förlöjliga dig, eller bygga upp en värld som inte finns. Jag vet inte, just nu vet jag bara att jag vill att det här helvetet man sitter i ska upphöra. För det har tagit sådan tid för mig Daniel att inse vad vi hade denna sommar. Det har tagit sådan tid att få mig att erkänna min betydelse för dig, och din betydelse för mig.  Folk sade till mig redan dagarna efter du försvann att ”Du gav honom några extra månader Walle”. Dom menade just att våra nätter där tabletter inte behövdes ta mot ångesten gjorde att du fann en mening med allt. Tänk om dom på sjukhuset tagit dig på större allvar. Tänk om dom sett den Daniel jag fick se. Jag försökte ju poängtera det för dom, men ingen brydde sig.
Tänk också om du själv hade kunnat erkänna för mig det du sagt till dom. Att när jag inte fanns i ditt liv så fanns dom mörka tankarna där. För det sa du ju till dom. Så nära kom vi varandra denna vår och sommar. Så nära att om en försvann var den andre på väg att försvinna också. Din sista vecka i livet var så hemsk, och trots allt kunde du inte ens erkänna varför den var hemsk men du visste. Gud vad du visste. Din stolthet, din förbannade stolthet blev ditt värsta öde. Tänk om du inte haft den på det sättet.
Jag vet ju hur du mådde den veckan. Hur ledsen du var på nätterna, hur ångesten var och hur du kände. Du skrev ju ut det i statusar där även jag kunde se det.

Jag saknar dig så på nätterna. Tänk om du någonsin förstått hur mycket de där nätterna betydde för mig också. Hur jag älskade att se upp från kudden och se dig sova där på skärmen. Ännu mer älskade jag att vända mig om i sängen och se dig sova bredvid mig. Det gör inget att du levde som sjutton på nätterna. Det gör inget att jag en gång vaknade med två av dina fingrar i munnen på mig eller att du slog till mig en gång så jag ramla ur sängen men du fortsatte lugnt att sova. Det gör inget alls, Gud du kan få trycka ner hela handen i halsen på mig bara du kommer hit igen.

Så vad gör jag nu då? Ska jag plocka ner vigselpappren från väggen? Ska jag glömma dig? Ska jag låtsas som att inget hänt? Hur går jag vidare? Ja hur går man vidare när man inte vill gå vidare. Jag har ju fortfarande inte accepterat att du är död. Jag vill ju fortfarande inte inse att framtiden jag trodde på inte kommer ske. Hur ska jag då kunna gå vidare?
Du var ju inte bara den jag skulle gifta mig med, du var ju min vän. Du blev ju på 1 timme den person jag gick från 0 till 100 på. Den som jag sedan varje dag pratade med flera gånger om.
Fan, jag vill inte vara med om det här mer nu.
Jag vill inte tänka på att du inte kommer tillbaka. Vi hade ju för fan bara börjat! Vi hade ju precis rott iland en del av dina och våra planer.
Så kommer den där jävla Lyrican in och förstör, fan vad jag hatar den tabletten Daniel. Jag hatar den! Jag hatar företaget som gjort den. Jag hatar forskarna som tagit fram den och jag hatar alla läkare som skriver ut den. Jag hatar hatar hatar den! Jag hatar att ingen, eller ville se, såg vad du gjorde mot dig själv, och att ingen brydde sig.

Jag är så trött, älskade Daniel jag är så trött. Jag har inte sovit riktigt på 3 månader nu. Jag är så slut i kroppen och jag måste försöka hitta styrka någonstans, men var?
Snälla ta mig dit du där. Låt mig slippa lida mer nu. Låt mig få komma dit du är.
Jag vill ju bara vara där du är. Jag vill inte vara ensam mer nu. Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte sakna dig mer nu. Mitt liv var slut när du kom in i det. Med dig hittade jag en gnista igen, nu är den borta. Den 4 augusti sade du att du inte ville leva mer för jag var inte i ditt liv längre. Det var då vi hade vår ”paus”. Förstår du inte att jag är i samma situation! Förstår du inte att lika lite som du inte kunde leva utan mig, lika lite kan jag leva utan dig.
Du tog mitt hjärta med dig Daniel! Du tog det och jag får det inte tillbaka. Jag kan inte leva utan mitt hjärta. Jag kan inte leva utan dig.

Ta mig härifrån. Ta mig dit du är, älskade Daniel

Egentligen tror jag att jag skulle kunna fortsätta ändra den här filmen till jag dör av hög ålderdom, men detta blir sista gången jag lovar.

Meningen med den är att på något sätt beskriva lite av vår relation, och vår resa ihop. En del bilder som är med kommer ingen förutom du och jag förstå, andra förstår några fler.
Jag hoppas du tycker om den Daniel. Det känns skönt att kunna göra något sådant här när jag tänker på dig

Nätterna är värst, och den senaste tiden har de varit jobbigare än någonsin.

Jag saknar dig så förbannat Daniel.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket,
och smärtan i mig när jag tänker på det vill inte gå över.

Jag försöker faktiskt!
Jag försöker kämpa, och även kämpa för mig själv.
Jag försöker jobba som jag ska, och göra det jag ska,
men det går inget vidare.
För nu börjar jag bli rädd för nätterna,
rädd för ångesten, sorgen och tårarna.

Varför försvann du?
Varför tog du inte chansen för?
Dumma dig!
Du hade ju chansen att förändra dig och ditt liv!
Allt det du pratade om i somras, det var så nära dig.
Så jävla helvetes nära.
Du kunde ta på det! Du kunde röra vid det!
Du kunde fått allt i livet som du ville ha och drömde om.
Du kunde fått kärlek, jobb och ordna upp tillvaron.
Du kunde blivit den Daniel du ville vara.

Fan ta allt just nu.
Vill ju bara prata med dig igen
Vill ju bara krama dig igen
Vill ju bara sova med dig igen
Vill ju bara älska med dig igen
Vill ju bara ha dig här igen
Vill bara sluta gråta.

fast denna gång är inte du med.

Som du vet är jag ju lite smågalen i din storasyster och i din systerson.
Ja, du var ju rent svartsjuk på Jennie faktiskt och jag glömmer aldrig när du surt sa ”Ligg med henne då” och jag svarade lika surt tillbaka, ”Ja jag valde fan fel Johansson” 😀

Du ska veta att utan dom hade jag gått under den här tiden så jag är så tacksam mot dig att jag fick träffa dom.

Älskar dig! och älskar Jennie och Kevin med!

P.s Filmen går inte kolla på från mobil så du får fixa fram en dator D.s

Daniel, jag ska skriva lite om en sak som jag undrat över en ganska lång tid. Detta är inte direkt någon glad läsning, och en del som läser det kommer säkert bli förbaUnnade, men stå för mina åsikter vet du ju att jag gör. Delar av detta har jag funderat på ungefär sedan i början på Juli faktiskt, eller i alla fall från den 6 juli…

När du blev dålig i juli började jag snabbt tänka på det faktum att ingen riktigt tog dig på allvar. Sjukhuset gjorde lite som dom ville, och det fick ju förödande konsekvenser. Det var en jävla lekstuga det där sjukhuset, och som du vet har jag ju i ganska skarpa ordalag förklarat det för dom också. Det samma gällde många i din närhet, jag menar dina så kallade vänner.
Alltså du hade ju vänner, riktiga och bra vänner som fanns där för dig och som kunde gett sin njure till dig. Dessa vänner är de jag pratar med idag. Det är dom som sörjer den Daniel de upplevt så mycket med. Det är dom som sörjer den riktiga Daniel. Vilka dom är skriver jag inte här, men dom vet.
Sedan finns den andra gruppen….

Om du levt idag Daniel vet jag att jag hade ställt frågan ”Va fan hade du för smak egentligen” för Gud hjälpe mig vilka nötter du dragit på dig genom årens lopp. En del av dessa nötter firar jättelika triumfer nu.
Jag undrar hur mycket och hur många omskrivningar ditt liv fått sedan du lämnade oss. Plötsligt blev du killen man älskar fast man dissade dig för ett eller flera år sedan. Man lägger ut hur enormt mycket ni älskade varandra och allt är så romantiskt så allt påminner mest om en Enyavideo.
Pratar man däremot med dom säger dom ”Jo fast de e klart, vi hade ju inte så mycket kontakt så där egentligen”
Ställer man då några fler frågor visar det sig att kärleken er emellan gick ut på att ni inte pratade alls på flera månader men på grund av lite halvflyktig kontakt i slutet så var ni pojkvänner.

Ja just det ja! Daniel visste du om att du hade ungefär runt 4 pojkvänner när du gick bort? Ja plus att du skulle gifta dig med en femte. Fan va trångt det skulle blivit i den bröllopssängen. Hade du tänkt att alla skulle åka med till London eller skulle dom fått vänta hemma? Nej just det ja, för det var ju inte dina pojkvänner. För idag vet du ju antagligen vad jag gjorde natten mellan den 31 augusti och 1 september efter hur du mådde då, så du vet ju som sagt att jag vet på samma sätt som du vet. Det blir ännu roligare när jag tänker på att du och jag den 2 september skrattade när du visade upp en hel del SMS och bilder på pojkvänsmaterialet….

För andra kanske detta låter som att det var du som spelade ett spel med alla, men i det här fallet är det ju inte så. Alla som kände dig vet att det gick snabbt med dig och känslor, och det gick kanske ibland lite väl snabbt, men det var du ju själv så plågsamt medveten om men i detta fall är det något helt sjukt som uppstått. För det är dom som skrivit om verkligheten, gjort den till något den inte är och det som gör mig så jävla förbannad är att det är dig de kränker. Inte ens när du är död får du vara den Daniel du så gärna ville vara. Istället byggs en taskig fasad upp om vem du var, hur du var och vem du älskade.

Vet du Daniel att jag fått höra meningen ”Jaha, skulle Daniel gifta sig med dig, ja men de spelar ingen roll för jag vet ju att det var mig han älskade” eller ”favoriten” är ändå killen som 2 dagar efter att du avlidit skriver till en av dina absolut närmaste vänner och förklarar för henne att du tyckte att han hade en stor penis. Det är respektfullt det!

Kan du fatta att folk är så fruktansvärt korkade så de ens kan med att säga något sådant?! Jag klarar av att höra det, för som sagt, efter den 31 aug/1 sep vet jag ju, men just att de kränker dig så förbannat, och sedan snyftande konstaterar att de älskar dig och att de minsann vet att du älskar dom gör mig rosenrasande. För allt har blivit som en jävla tävling.
En av dina närmaste vänner det senaste året sade en sak för ett tag sedan som fick mig att själv reagera. Hon sade ”De tar din Danne ifrån dig”, och det stämmer.
Herregud vi skulle gifta oss! Vi hade en präst bokad! Vi hade lokal bokad! Vi hade ringarna här hemma! Vi hade för fan ett rum i London där det den 13 september stod ”Congratulations Mr and Mr Johansson-Andersson”, men det kanske inte stämmer för det verkar folk bara skratta åt. Du dog den dagen vi skulle sagt Ja till varandra. Jag har själv svårt att inse det där så jag skriver det igen, ”DU DOG DEN DAGEN VI SKULLE SAGT JA TILL VARANDRA”
 

Du och jag hade inget liv ihop för ett år sedan. Du och jag hade inget liv ihop i januari eller mars. Men dina sista månader i livet, då hade vi ett liv ihop och vi planerade ett som skulle sträcka sig framåt. Det var vår tid och det tiden betydde mycket för oss båda. Att jag vet det, beror på det jag läst och hört från det personer sagt. Det var vår tid, vår relation, och då vill inte jag läsa skit som ”Kom tillbaka så blir vi ihop igen schyssta dårå”. Lika lite som jag har rätt att ta dina relationer med tidigare människor ifrån dig och dom, lika lite har dom rätt att gå in och nervärdera våran nu. Lika mycket rätt som dom har att hylla det ni hade, lika lite har dom rätt att förstöra det du hade sen.

Inte sjutton går jag in och kränker deras sorg. Fast kanske skulle jag göra det? Kanske skulle jag nästa gång någon av dom skriver något själv gå in och skriva ”jojo, ni va ihop då men jävlar va mycket bättre han fick det med mig än med ert skitförhållande” för det är exakt så de beter sig.
Ja, dom tar dig ifrån mig med sitt skitsnack om ”Kom tillbaka så vi kan bli ihop igen”. Hur fan kan man ens skriva så? För det dom säger är ju ”Daniel är du så jävla dum så du väljer det när du kan få mig istället. Check this in! Fatta vilket kap!”

Tänk om samma intresse funnits för dig när det gällde dina demoner. Tänk om samma intresse funnits av att stötta dig när du var på psyket. För dörrarna gick inte varma där va? Det är intressant att du träffade din syster där som bor 90 mil bort än dom som bodde i kvarteret bredvid eller att din vän från Skellefteå kunde ta sig dit men ingen från samma stad.  En person i Umeå vet jag att du besökte och där du var välkommen och ett besök från Umeå fick du ju till avdelningen, och den personen fick ju också sin belöning…
Vidrigt!

Nej det var inte direkt fullt av intresse i somras när du mådde dåligt. En av alla dessa pojkvänner och människor som dykt upp nu sade till och med ”Jag visste ju inte att Daniel mådde så dåligt i sitt liv så jag är glad att jag fick träffa en annan Daniel då”
Fattar du? En annan Daniel?????

Alla får ha sin sorg, och alla får ha sin sorg på sitt sätt. Jag har verkligen ingen ensamrätt på att sörja dig. Hade jag tyckt att jag hade det hade jag varit sjuk i huvudet. Att min sorg visar sig på ett sätt men att en annan persons sorg visar sig på ett annat är också naturligt, men vem fan sörjer dom? Dom har ju hittat på en Daniel som inte fanns, och som aldrig funnits. Du ville ju för sjutton ingenting annat än att förändra dig. Varför fattar inte folk varför du ville till Göteborg? Varför fattar inte folk varför du inte berättade för Gud och alla människor om mig? Nej, Daniel bröt sitt vanliga mönster så då har det inte hänt. Exakt så uppträder dessa personer nu. Du skrev inte efter 2 minuter om mig på Facebook så då kan det inte ha varit allvar. Daniel Johansson kunde inte förändra sig, för om han gjorde det var det inte han. Ungefär så blir ekvationen av det hela.

Gud, jag glömmer aldrig den 4 juli när jag stod inne på Ullevi innan Madonna skulle börja och ditt sms kom ”KOLLA TWITTER!!!” och där du där skrivit politiska inlägg. Fan vad stolt jag var över dig för du försökte och du ville så gärna visa det. Du frågade om du tyckte rätt och jag svarade att det visste bara du och mina åsikter var helt oviktiga i sammanhanget, men att du just hade åsikter var det viktiga. Eller när du skrev om bostadsbristen för unga. Eller när du var förbannad för att Umeå Kommun skulle ge mindre pengar till äldrevården. Tänk om andra sett det, och inte bara varit så jävla intresserade av vad du hade innanför boxershorten. Kanske låter hårt det sista men nog fan var det så i väldigt många fall.

Döden tar fram det bästa och det värsta hos folk säger dom, och gudarna ska veta att man fått se bägge delar efter din bortgång. Många säger till mig att jag inte ska bry mig, men jag bryr mig i alla fall. Varför ska jag inte bry mig, de kränker ju mig med för helvete!
Jag tänker aldrig någonsin tillåta att någon behandlar dig som en kåldocka där man dom kan klä in dig i den identitet som passar dom.  Lika lite som jag tänker tillåta att några idioter till sjukvårdspersonal såg till att du togs ifrån mig, dina vänner och familj och sedan försöker komma undan med det.

Ingen annan har ju reagerat på det heller. Ska vi nu bara skita i det då? Ska vi bara sätta oss ner och tänka ”Jaja, Daniel dog av en miss den 12 september men shit happens. Vad är det på TV?” I helvete heller att jag tänker acceptera det! Aldrig i helvete att jag tänker acceptera att en människa jag älskade togs ifrån mig på grund av personal som inte gjorde sitt jobb! NEVER!
Det är inget ältande från min sida, det är inte att jag inte vill acceptera att du är borta. Den enda anledningen till det är två…
Nummer 1: Du ska få din upprättelse!
Nummer 2: Det ska inte behöva drabba någon annan!

Och varför ska jag inte försvara den personen som faktiskt var MIN pojkvän? Den personen som JAG skulle gifta mig med och den personen som låg bredvid mig och sade ”Med dig nära behöver jag inga sömntabletter, jag älskar dig Walle”. Varför ska jag inte slåss för den människan som fram till sitt sista andetag uppenbart hade mig i tankarna med tanke på hur det såg ut i lägenheten när du lämnade oss?

Jag kommer slåss för dig Daniel tills den dagen jag dör. Min livsuppgift kommer bli att se till att du får den upprättelse, respekt och bekräftelse du i hela ditt liv ville ha och sökte. Den känslan och viljan hade jag för dig långt innan vi utvecklade den relation vi fick. Den känslan och viljan hade jag för dig redan efter två veckor. Vi hade ju en vänskap i grunden. En trygghetskänsla som grund som sedan utvecklades. När allt annat skedde så visste vi redan vart vi hade varandra.

Fast det är klart, jag kan ju ha fel. Anledningen till att jag stod som närmast anhörig på sjukhuset kan ju också bara berott på att du glömt adressen till de andra 4 pojkvännerna och de hundrafemtiotolv exen. Anledningen till att du sade till läkaren i början på augusti, när vi hade en 4 dagars kris, att du inte ville leve längre kan ju bara berott på att dom lade ner Desperate Housewifes.

Fast vet du Tussen, jag tror int de.

Älskar dig, men jag tror du vet de nu va 😛

Jag kommer ju aldrig bli hel nöjd, men det beror mest på att jag knappt förstår mig på programmet. Nu är den i alla fall lite som jag ville ha den.

Det som jag i alla fall kan försäkra dig om är att filmen försöker vara en liten berättelse om dig och mig.
Saknar dig Daniel, för alltid