Nätterna är värst, och den senaste tiden har de varit jobbigare än någonsin.
Jag saknar dig så förbannat Daniel.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket,
och smärtan i mig när jag tänker på det vill inte gå över.
Jag försöker faktiskt!
Jag försöker kämpa, och även kämpa för mig själv.
Jag försöker jobba som jag ska, och göra det jag ska,
men det går inget vidare.
För nu börjar jag bli rädd för nätterna,
rädd för ångesten, sorgen och tårarna.
Varför försvann du?
Varför tog du inte chansen för?
Dumma dig!
Du hade ju chansen att förändra dig och ditt liv!
Allt det du pratade om i somras, det var så nära dig.
Så jävla helvetes nära.
Du kunde ta på det! Du kunde röra vid det!
Du kunde fått allt i livet som du ville ha och drömde om.
Du kunde fått kärlek, jobb och ordna upp tillvaron.
Du kunde blivit den Daniel du ville vara.
Fan ta allt just nu.
Vill ju bara prata med dig igen
Vill ju bara krama dig igen
Vill ju bara sova med dig igen
Vill ju bara älska med dig igen
Vill ju bara ha dig här igen
Vill bara sluta gråta.
