Visste ju att denna dagen skulle bli jobbig, och den började inte direkt bra.
Vi har en boende som förlorade sin dotter för några år sedan, och ibland blir hon så ledsen.
I morse när jag kom in grät hon över sin dotters öde. När jag kom in i hennes lägenhet så snyftade hon ”Jag saknar min dotter så”.
Jag tänkte bara ”Nej inte idag”, och så kom tårarna på mig med.
Så vi satt där, jag höll om henne och hon lutade sig mot mig och jag snyftade ”Man får vara ledsen”
Var kanske inte så proffsigt men jag tror hon tyckte om det. Hon kände att jag liksom förstod henne och ska jag vara helt ärlig kändes det bra för mig med. Även om vi inte hade samma sorg delade vi förståelsen att vi var ledsna.
Saknar dig 🙁
