And I touched you.
And I felt you.
And I heard those ravishing refrains.
The music of your pulse.
The singing in your veins.
And I held you.
And I touched you.
And embraced you.
And I felt you.
And with every breath and every sigh.
I felt no longer scared.
I felt no longer shy.
At last our feelings bared
beneath a moonless sky.
Med tanke på mitt förra inlägg så lägger jag in låten till dig här Daniel.
Vet att vi lyssnade på denna i juni när vi såg på hela musikalen från Albert Hall.
Detta är bara så vackert, så starkt och så sorgligt
Ibland när man minst anar det dyker det upp små änglar. Människor som som förändrar något hos en eller bara gör något som kan bli skillnad på natt och dag. När jag var i London Daniel träffade jag en sådan person.
Det var torsdagen den 13 september, och jag hade landat några timmar tidigare. Jag var fullständigt slut psykiskt och fysiskt. Jag hade dessutom varit vaken hela natten mellan den 12 och den 13. Efter beskedet om dig hade kommit gick jag mest omkring i ett totalt kaos. Alla sade till mig att åka till London i alla fall så jag gjorde det, och det finns egentligen inte mycket som jag ångrar mer än att jag åkte, men men nu var jag där och det var kväll.
Jag satt på teatern och Phantom of the opera spelades framför mig. Det var ungefär mitt i akt 2. Jag hade klarat av det ganska bra fram tills dess. Någonstans var jag tagen av London, staden jag älskar så enormt, men samtidigt hela tiden fanns kaoset runt din död i huvudet på mig.
Så kommer föreställningen fram till Christines stora nummer ”Wishing you were somehow here again”. Christine sjunger den framför graven till sin döda far och sången inleds med orden ”You were once my one companion, You were all that mattered”.
Det räckte för mig för att jag skulle bryta ihop totalt. Alltså de flesta gråter lite när Christine sjunger detta, men jag grät inte lite. Jag storlipade.
Där satt jag, i London, ensam och ingen i hela stan kände mig. Jag hade förlorat dig. Jag var vilsen, ledsen, rädd och panikslagen fullständigt. Så jag grät och grät och grät och tvingade mig själv till att bara låta tårarna falla, för jag ville egentligen också bara skrika min förtvivlan och sorg rakt ut.
Då plötsligt känner jag en hand ta tag i min högerhand. När jag ser ner ser jag en gammal hand hålla i min och när jag vänder mig till höger sitter en gammal dam där. Hon måste ha varit runt 80 år gammal, och hon ler bara tryggt mot mig.
Sedan håller hon min hand under resten av föreställningen. Jag gråter och hon kramar den bara . Hon säger ingenting, men ger mig sådan trygghet.
När Phantom är slut sitter vi kvar lite men när jag ställt mig upp vänder hon sig emot mig och ser på mig och frågar ”Have you lost someone you love dear?”
Tårarna flödar fram igen på mig och jag svarar, ”Yes, I lost someone yesterday”
”Oh I am so sorry dear”, svarar hon och ger mig en kram.
Jag blev så tagen av hennes vänlighet, och jag blev så rörd att denna kvinna orkade bry sig om en hon aldrig sett innan. Så här i efterhand förstår jag hur förstörd jag måste ha varit och hur tydligt hon såg det, men ändå vet jag att väldigt få människor hade gjort den goda gärningen som hon gjorde där.
Den kvinnan är en ängel i mitt liv. Där i gigantiska London hade hon tid för någon som hon aldrig sett innan, och som hon aldrig antagligen kommer se igen. Hennes vänlighet och hennes omtanke fick mig att under en stund känna mig, om inte bättre, så inte så jävla ensam.
Jag tänker ofta på henne, och hennes fantastiska hjärta. Jag skulle vilja träffa henne och bara tacka henne. Tacka henne för att hon finns, och fanns just då. Bara få tala om för henne vilken fantastisk människa hon är.
Hon var verkligen den som The Phantom sjunger om. Hon var min ”Angel of music”
Idag är det skit. Vaknade i morse, sov i alla fall bra, och kände mig bara depp. Saknar dig så mycket just nu.
Vill åka till Skellefteå. Vill åka till din grav. Vill bara sätta mig där i snön och gråta, prata med dig. Bara sitta där några timmar. Bara du och jag i vår egen värld, så som vi brukade ha det.
Fan Daniel, varför skulle det här ske. Varför skulle du öppna upp mitt trasiga hjärta och när jag äntligen vågar älska igen, så försvinner du!
Älskar dig Tussen
Med sorg
/Walentine
Din vän Elin gick idag ut på Facebook och berättade att hon är gravid. I slutet av maj kommer hon och hennes kille få en liten kille. Vad jag önskar att du levt idag, vad glad du varit och vad stolt du skulle varit. Fast jag vet ju att du redan skulle vetat om det här sedan länge tillbaka, men ändå så blir det ju speciellt när det blir officiellt.
Jag har pratat mycket med Elin sedan du lämnade oss, hon är en av de jag kommit närmast utan tvekan och hon är en av dom som liksom ligger bakom att jag skulle sparka dig i baken för att jag inte fick träffa henne medan du levde.
Jag tror du skulle tyckt om det, att några av de som stod dig närmast faktiskt pratade med varandra, och att vi gillade varann. Du hade haft några fler som du kunde slutat spela teater inför när vi sågs i grupp. Du hade haft några få som du inte behövde spela den glade clownen inför. Några att bara vara Daniel inför.
Nu ska Elin som sagt bli mamma, och mer bevis på att livet ändå går vidare finns ju inte. Jag vet att hon så mycket skulle vilja ha ringt dig och berättat det, men du får le åt allt från din himmel istället.
Livet går vidare runt dig Daniel, men blir ändå aldrig samma sak. Tänk om du kunde förstått det, hur viktig du var och vilken prägel du satte på folks liv. Då hade du kanske varit med idag och delat Elin och Mikes glädje.
Nu gläds jag åt dom, och alla andra, och som sagt så vet jag att du gör det också. För du hade ju blivit den där kompisen till Elin som hennes pojk skulle avgudat. Så som barn alltid avgudade dig.
Klockan är 4:19 när jag börjar skriva det här. Det blev en jobbig natt.
Jag somnade faktiskt ganska tidigt för att vara mig, men vaknade efter en timme av en mardröm. Jag grät när jag vaknade och det har jag inte gjort på länge nu
Drömmen är den samma som jag drömde nästan varenda gång jag sov direkt efter att du lämnat oss. Jag kan aldrig riktigt svara på allt som sker i drömmen men du skriker efter mig. Du skriker Walle, och jag kan liksom inte nå dig. Jag letar men ser dig inte, men hör dig hela tiden. Drömmen är så fruktansvärt jobbig, men jag tror det är min hjärna som försöker säga något. Det är väl självplågarwalle som är i farten igen.
Efter det kunde jag inte somna om så nu sitter jag här i mörkret. Försökte se på en serie men kunde inte koncentrera mig, så jag skriver till dig i stället.
Vet du vad som ibland känns så fruktansvärt jobbigt Daniel? Jo, ibland känns det som att ingen egentligen tog oss på allvar. Det känns ibland som att de flesta i alla fall inte förstår oss, och jag förstår heller inte varför jag bryr mig om det.
Igår pratade jag i telefon med en som låg på din avdelning, hon berättade när du nästan lite högtidligt förklarat att du skulle gifta dig. Jag blev så glad när jag hörde det för hon berättade också hur glad du varit. Allt som gjorde dig glad gör mig lycklig, så är det ju.
Fast egentligen så är det ju inte så viktigt då om vissa inte vill se eller lyssna eller bygger sina egna uppfattningar. Vi vet, det räcker. Vårt korta liv tillsammans kan ingen ta ifrån oss. Det livet som vi hade och som nu finns inne i mitt hjärta och där kommer det få stanna.
Shit, nu kommer tårarna igen. De kommer alltid efter den där drömmen. Jag blir liksom skakis hela jag och enormt ångestfylld.
Kunde jag gjort något mer Daniel? Jag försökte så gott jag kunde ju. Jag pressade mig över alla gränser för att finnas till där. Jag vet inte när jag sov denna sommar, men jag var vaken jämt och jag försökte vara där för dig. Ändå räckte jag inte till och ibland kommer de tankarna över mig. Ibland lastar jag mig själv för att jag inte räckte till hela vägen. Fan, du blev ju en del av mig, och den delen försvann. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag var konstant rädd att du skulle dö från den 7 augusti, och jag försökte påtala för sjukhuset hur det stod till men ingen lyssnade. Jag försökte få ner dig tidigare men det gick inte på grund av sjukskrivningen. Jag försökte med alla medel finnas där, men missade jag något?
När de här tankarna kommer över mig vill jag skära halsen av mig själv. Jag vill slå in skallen så att tankarna bara försvinner.
Ibland blir jag nästan avundsjuk på dom som nu efter din död hittat på en egen Daniel. Dom slipper det här. Dom kan bara konstatera att du är död och sedan gråta över det, och efter det hitta på en spännande framtid där du var inräknad oavsett hur det såg ut när du levde. Själv sörjer jag dig, jag sörjer det vi skulle ha och jag går med dåligt samvete för att jag kunde gjort mer. Kanske är det därför jag slåss så för dig nu. jag vet inte. Kanske skulle jag bara bli som dom. Gudarna ska veta att jag aldrig direkt tjänat på att vara Walentine.
Jag vet bara att jag saknar dig så förbannat Daniel. Jag saknar dig så enormt och ibland känns det som att den saknaden aldrig blir mindre. Det är 3 1/2 månad sen du lämnade oss nu, och det är 3 1/2 månad sen jag önskade att jag själv bara fick dö.
Nä, allt känns bara skit inatt, och i morgon ska jag på nya äventyr. Hade velat ha med dig där, men det går ju inte. Fast vem vet, vi ses kanske snarare än man tror.
Älskar dig Daniel, saknar dig, sörjer dig
In i evigheten
/Walentine
Efter begravningen kände jag att jag behövde nåt ställe som jag kunde sörja dig på. Jag har ju 90 mil till graven så det är ju inte direkt att bara ta bussen.
För att råda bot på det gjorde jag en vägg med bilder på dig. Oika bilder som jag själv tagit och som betyder något speciellt. Jag ramade också in vårt vigselbevis. Det fick min mitt och ditt ställe. Många är nätterna och dagarna då jag suttit och sett på dom korten och bara gråtit, eller pratat med dig. Det har varit en stor tröst att ha dom där bilderna.
Nu har jag ändrat lite, och stället fick du en stor tavla som nu hänger ovanför datorn. Där kan du vaka över mig så jag inte skriver för mycket dumheter, och jag kan se på dig när jag vill. Jag tycker dessutom om det kortet. Det är taget den 8 juni och vi hann med så mycket den dagen. Som du ser hänger Kevin bredvid mig, och det ska han ju göra. Ni är ju ändå mina favviskillar liksom.
Julen min blev skit, men det anade jag redan. Mådde inte alls bra, men det är ju å andra sidan bara en dag det handlar om. Jag fick till slut lite hjälp som jag behövde så jag överlevde i alla fall, och det får jag väl vara glad för.
Snart är det här året över Daniel och jag kan inte nog poängtera vilket jävla skitår det varit. Fast allt har ju inte varit skit, för det var ju också 2012 som jag träffade dig.
Samtidigt leder det till en sådan förvirring. Ska jag vara glad att jag träffade dig? Ska jag vara lycklig att vi fick vår korta tid tillsammans med tanke på hur det slutade? Var det värt allt det här? Var det värt att jag skulle vara nedbruten i flera månader sen?
Ibland känner jag ärligt nej, det var det inte, men oftast och just nu känner jag att det var det. För jag är så tacksam för att jag fann dig, så oerhört tacksam. Även om hela mitt liv bokstavligt talat är förstört idag på alla sätt, så var det värt det.
Jag får bygga upp ett nytt liv, ny vänskapskrets och ja nytt allting, men det var värt det i alla fall. Bara den där lördagen den 11 augusti gör allt värt det. Bara söndagen den 12 augusti när vi låg och kramades hela eftermiddagen och kvällen och såg på Riket gör det värt det. Bara lördagen den 1 sep gör det värt det. Nätterna med Skype gör det värt det, och vet du vilket som mest gör det värt det? Du fick mig att inte känna mig ensam, och jag tror jag gjorde det samma för dig. Så det var värt det.
Hur man kommer vidare är en sådan där fråga som man ställer sig ofta, men som man inte riktigt finner något svar på. Det är oftast när man letar som mest som man inser att livet ändå gick vidare, men dock fan så mycket värre än innan. För saknaden efter dig är kvar, och känslan av att allt bara är fel är kvar. Tårarna är kvar och funderingarna är kvar, ändå gick livet vidare.
Jo, jag saknar dig, och jag saknar dig som fan. Den känslan lär sitta i ett tag till, men jag får stå ut. Min kamp för dig gör allt enklare ska du veta, mest för att jag vet att jag har rätt, eller nej jag ändrar det till att vi har rätt, för det är exakt det som det handlar om. Vi har och hade rätt!
Men nu ska jag inte skriva mer, ska sätta mig och skriva lite mer på något annat istället. Jag hoppas du trivs där på väggen Daniel, jag trivs i alla fall väldigt bra att ha dig där men mest skulle jag vilja ha dig här på riktigt, men det går ju inte 🙁
Älskar dig!
/Walentine
Firar ni jul i himmelen Daniel?
Jag tänkte på det idag. Här nere firar vi ju julen för att Jesus föddes, men där du är sägs ju också han vara. Hur gör ni då? Har ni liksom allt som ett vanligt födelsedagskalas då? Sitter ni runt ett bord alla med Jesus på kortsidan, och så kommer Gud med tårta, och Jesus har en sån där lustig hatt på sig? För ni äter knappast julskinka va? Jesus var ju dessutom Jude, han får inte äta griskött.
Vet du vad? Ibland vill jag vara där du är nu. Ikväll och inatt har det varit en sådan dag. Jag har varit så jävla ledsen idag så du anar inte. Ibland tappar jag orken och styrkan och idag var det så.
Nu är det julafton, och jag läser överallt om folks uppesittarkvällar och vad dom ska göra i morgon. Jag själv ska sitta ensam, helt ensam.
Kortet på dig här är ett av de finaste kort du tog på dig. Vet inte varför jag tycker det men du ser ut som en ängel bara. Så jävla vacker. I dessa tider passar det ju med bilder på änglar dessutom.
Hade vi firat jul ihop idag om du levt? Det vet jag inte, jag vet egentligen ingenting, men det skulle vart kul om vi gjort det. Vi pratade ju faktiskt om det i augusti, men vi pratade om mycket. Vi bestämde så mycket som inte blev av för sedan blev det den 12 september.
Jag är så jävla ensam Daniel. Jag är så fruktansvärt ensam. Vad jag önskar jag kunde fått byta plats med dig. Vad jag önskar att jag kunde fått låta dig finna ro i levande livet och så kunde jag ta platsen du är på nu.
Vad gör jag med mitt liv nu Daniel? Hur går jag vidare? Hur finner jag glädje igen? Hur börjar jag leva igen? Måste jag leva?
Jag tror jag ska sova bort tiden i morgon. Jag är matt av allt som skett de senaste 2 veckorna, och det gör mig inte bättre till mods.
Jag älskar dig Daniel Johansson, jag älskade dig på alla sätt man kan älska en människa. Den kärleken finns kvar inom mig, men jag vet inte vart jag ska göra av den nu. Allt är bara tomt, kaos och ensamhet.
Jag skulle behöva en kram nu. Jag önskar mig det i julklapp Daniel. En kram av dig.
Snälla kom och ge mig en.
/Walle
Kommer du ihåg kortet på haren Daniel?
Det var i juli du lade ut det på Instagram. Du hade skrivit texten ”En vilsen liten hare på sjukhusområdet. :/” till det.
Direkt när jag såg kortet kände jag på mig att något var fel, men då jag var upptagen kunde jag inte ringa dig direkt. På kvällen ringde du istället och du var så ledsen.
Du och jag är så lika i vårt sätt att vara ledsna på. Vi kan båda bli nästan hysteriskt känslosamma men ibland blev vi bara så där enormt ledsna och nedstämda, och just den kvällen var du sån.
”Det är Daniel”, snyftade du fram och grät sedan länge innan du berättade om haren. Du hade sett den hoppa omkring bland husen och du tyckte så synd om den. I nästa stund hade du känt dig som den sade du, och du grät för du kände dig så ensam. ”Jag är ju som den”, sade du. Du var så vilsen där du befann dig då och ville bara komma därifrån.
Än en gång pratade du om hur mycket du ville flytta till Göteborg, och än en gång berättade du hur mycket du hatade Umeå. Än en gång kom sorgen att du bara ville därifrån över dig, och jag gjorde vad jag kunde för att försöka stötta dig, lyssna på dig och trösta dig.
Vi pratade en lång stund, och jag försökte förklara att du inte var ensam, och när vi pratat en stund till började vi prata om när du skulle flytta ner. Den längtan gjorde dig alltid lite gladare, och vi pratade om utbildningar, jobb, framtid och hjälpen du skulle skaffa dig här nere. På något sätt lyckades vi alltid se framtiden lite ljusare än den tiden som fanns just då.
Den där haren hade väckt så mycket känslor i dig och jag tyckte så synd om dig för att all sorg du bar, men det var också så svårt när du var så långt ifrån mig. Då ville jag bara ha dig nära mig, och tillsammans skulle vi för en stund kunna glömma all skit som fanns runt om oss.
Du satt nere vid dammen när du ringde och efter en stund blev du på lite bättre humör. Jag minns att du tackade för att jag fanns och det enda jag kände var att jag var lika glad jag.
Vi brukade prata om det där kortet ibland just för hur du kände att den där haren skakat om dig så. Hur du fått ett sådant slag mot magen när du kände dig som den.
För mig blev och är fortfarande också det kortet och den kvällen en av de där minnena jag kommer bära med mig av dig. För du ringde mig då och vi pratade. Kanske ringde du 10 andra också, men det spelar ingen roll. Vårt samtal minns jag och kommer minnas så länge jag lever. Om jag om 10 år ska berätta för någon om dig så är det just betydelsen av sådana samtal som jag kommer minnas, dom och så mycket annat. För när du satt där vid dammen med telefonen vid örat så fanns bara du och jag i en värld som vi inte riktigt förstod oss på.
3 dagar innan du lämnade oss lade du ut kortet igen, denna gång på Facebook.
Kände du dig sådan igen då Daniel? Var du den ensamma lilla haren som inte visste vilken väg han skulle gå? Hur mådde du den dagen? Eller det vet jag ju.
Vad jag önskar du ringt då. Vad jag önskar att du lyft den jävla telefonen och ringt mig. Då hade jag förklarat att du inte var ensam. Då hade jag förklarat att du var älskad. Då hade jag förklarat att jag med hela mitt hjärta visste om att du hade en framtid, och en framtid du hade älskat. För jag vet att du kunnat finna det. Jag vet att jag fick se din styrka.
Saknar dig just nu så där smärtsamt mycket. Just nu känns allt så där overkligt igen som det känns ibland. Jag ser på kortet på haren och tårarna kommer.
För kanske var du som en liten rädd hare ibland Daniel. Man säger ju ”Feg som en hare”, men det stämmer inte. För du var inte feg Daniel, lika lite feg som haren som vågade sig in på sjukhusområdet.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
Jag är snart klar nu Daniel. Klar med det vi bestämde vi skulle göra i maj, och som vi också började med, men som blev något annat med tanke på vad som sedan hände.
Det jobbigaste är kvar, den sista veckan, men jag ska klara det. Jag ska klara det för jag måste klara det.
Inatt har jag suttit och läst igenom mycket. Vilken resa vi gjorde ihop! Vilken otrolig resa du och jag hade tillsammans.
Det har varit nästan fantastiskt svårt att bestämma vad som ska vara med och inte. Hur skriver man en berättelse om någon utan att bryta mot den personens förtroende och hur låter man bli att kränka den personen samtidigt? Det är en svår ekvation.
Jag har 3 stycken som jag använder som bollplank. De ger mig råd och tips, och jag tror det kommer bli bra i slutändan.
Du kanske undrar varför jag gör detta? För du ska inte sluta som en bortglömd 23 åring. I hela ditt liv ville du ha bekräftelse för något annat än hur du såg ut. Du ville så gärna förändra världen, och hur många gånger sade du inte meningen ”När jag kommer ut härifrån ska vi skriva Walle”. Nu är du inte där längre Daniel, nu är du inte på avdelningen, och skriva ska vi!
En av de ledstjärnor som jag haft under denna tid är dina egna ord…
Och “W” är den enda som någonsin har brytt sig om mig, som har sett mig för den jag är och inte hur jag ser ut. Och han har försökt att få mig inse hur fin människa jag egentligen är och de har fan inte varit lätt. Så tack snälla “W” för att du funnits där och att du fortfarande finns där fast jag inte alla gånger visat uppskattning på det
Jo Daniel, du visade uppskattning, mer än du själv visste tror jag och den Daniel som ville att han skulle bli sedd för den han var, honom vill jag stötta i all framtid.
Jag tror på detta, och jag tror du själv skulle tycka om det. En del saker kommer göra dig förvånad, för en del saker vet du ju inte om att de skett. Så som mina tankar, mina känslor och mina ageranden ibland. Om inte annat så kommer väl du en gång för alla förstå hur viktig du var för mig och hur värdefull du var.
Nu ska jag försöka sova lite. Vill mest av allt krama dig just nu. Ha dig på min arm där du säger ”Va mysit detta är”.
Ja Daniel, det var så underbart mysigt.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
