Efter begravningen kände jag att jag behövde nåt ställe som jag kunde sörja dig på. Jag har ju 90 mil till graven så det är ju inte direkt att bara ta bussen.
För att råda bot på det gjorde jag en vägg med bilder på dig. Oika bilder som jag själv tagit och som betyder något speciellt. Jag ramade också in vårt vigselbevis. Det fick min mitt och ditt ställe. Många är nätterna och dagarna då jag suttit och sett på dom korten och bara gråtit, eller pratat med dig. Det har varit en stor tröst att ha dom där bilderna.
Nu har jag ändrat lite, och stället fick du en stor tavla som nu hänger ovanför datorn. Där kan du vaka över mig så jag inte skriver för mycket dumheter, och jag kan se på dig när jag vill. Jag tycker dessutom om det kortet. Det är taget den 8 juni och vi hann med så mycket den dagen. Som du ser hänger Kevin bredvid mig, och det ska han ju göra. Ni är ju ändå mina favviskillar liksom.
Julen min blev skit, men det anade jag redan. Mådde inte alls bra, men det är ju å andra sidan bara en dag det handlar om. Jag fick till slut lite hjälp som jag behövde så jag överlevde i alla fall, och det får jag väl vara glad för.
Snart är det här året över Daniel och jag kan inte nog poängtera vilket jävla skitår det varit. Fast allt har ju inte varit skit, för det var ju också 2012 som jag träffade dig.
Samtidigt leder det till en sådan förvirring. Ska jag vara glad att jag träffade dig? Ska jag vara lycklig att vi fick vår korta tid tillsammans med tanke på hur det slutade? Var det värt allt det här? Var det värt att jag skulle vara nedbruten i flera månader sen?
Ibland känner jag ärligt nej, det var det inte, men oftast och just nu känner jag att det var det. För jag är så tacksam för att jag fann dig, så oerhört tacksam. Även om hela mitt liv bokstavligt talat är förstört idag på alla sätt, så var det värt det.
Jag får bygga upp ett nytt liv, ny vänskapskrets och ja nytt allting, men det var värt det i alla fall. Bara den där lördagen den 11 augusti gör allt värt det. Bara söndagen den 12 augusti när vi låg och kramades hela eftermiddagen och kvällen och såg på Riket gör det värt det. Bara lördagen den 1 sep gör det värt det. Nätterna med Skype gör det värt det, och vet du vilket som mest gör det värt det? Du fick mig att inte känna mig ensam, och jag tror jag gjorde det samma för dig. Så det var värt det.
Hur man kommer vidare är en sådan där fråga som man ställer sig ofta, men som man inte riktigt finner något svar på. Det är oftast när man letar som mest som man inser att livet ändå gick vidare, men dock fan så mycket värre än innan. För saknaden efter dig är kvar, och känslan av att allt bara är fel är kvar. Tårarna är kvar och funderingarna är kvar, ändå gick livet vidare.
Jo, jag saknar dig, och jag saknar dig som fan. Den känslan lär sitta i ett tag till, men jag får stå ut. Min kamp för dig gör allt enklare ska du veta, mest för att jag vet att jag har rätt, eller nej jag ändrar det till att vi har rätt, för det är exakt det som det handlar om. Vi har och hade rätt!
Men nu ska jag inte skriva mer, ska sätta mig och skriva lite mer på något annat istället. Jag hoppas du trivs där på väggen Daniel, jag trivs i alla fall väldigt bra att ha dig där men mest skulle jag vilja ha dig här på riktigt, men det går ju inte 🙁
Älskar dig!
/Walentine
