Klockan är 4:19 när jag börjar skriva det här. Det blev en jobbig natt.
Jag somnade faktiskt ganska tidigt för att vara mig, men vaknade efter en timme av en mardröm. Jag grät när jag vaknade och det har jag inte gjort på länge nu
Drömmen är den samma som jag drömde nästan varenda gång jag sov direkt efter att du lämnat oss. Jag kan aldrig riktigt svara på allt som sker i drömmen men du skriker efter mig. Du skriker Walle, och jag kan liksom inte nå dig. Jag letar men ser dig inte, men hör dig hela tiden. Drömmen är så fruktansvärt jobbig, men jag tror det är min hjärna som försöker säga något. Det är väl självplågarwalle som är i farten igen.
Efter det kunde jag inte somna om så nu sitter jag här i mörkret. Försökte se på en serie men kunde inte koncentrera mig, så jag skriver till dig i stället.
Vet du vad som ibland känns så fruktansvärt jobbigt Daniel? Jo, ibland känns det som att ingen egentligen tog oss på allvar. Det känns ibland som att de flesta i alla fall inte förstår oss, och jag förstår heller inte varför jag bryr mig om det.
Igår pratade jag i telefon med en som låg på din avdelning, hon berättade när du nästan lite högtidligt förklarat att du skulle gifta dig. Jag blev så glad när jag hörde det för hon berättade också hur glad du varit. Allt som gjorde dig glad gör mig lycklig, så är det ju.
Fast egentligen så är det ju inte så viktigt då om vissa inte vill se eller lyssna eller bygger sina egna uppfattningar. Vi vet, det räcker. Vårt korta liv tillsammans kan ingen ta ifrån oss. Det livet som vi hade och som nu finns inne i mitt hjärta och där kommer det få stanna.
Shit, nu kommer tårarna igen. De kommer alltid efter den där drömmen. Jag blir liksom skakis hela jag och enormt ångestfylld.
Kunde jag gjort något mer Daniel? Jag försökte så gott jag kunde ju. Jag pressade mig över alla gränser för att finnas till där. Jag vet inte när jag sov denna sommar, men jag var vaken jämt och jag försökte vara där för dig. Ändå räckte jag inte till och ibland kommer de tankarna över mig. Ibland lastar jag mig själv för att jag inte räckte till hela vägen. Fan, du blev ju en del av mig, och den delen försvann. Vad kunde jag gjort annorlunda? Jag var konstant rädd att du skulle dö från den 7 augusti, och jag försökte påtala för sjukhuset hur det stod till men ingen lyssnade. Jag försökte få ner dig tidigare men det gick inte på grund av sjukskrivningen. Jag försökte med alla medel finnas där, men missade jag något?
När de här tankarna kommer över mig vill jag skära halsen av mig själv. Jag vill slå in skallen så att tankarna bara försvinner.
Ibland blir jag nästan avundsjuk på dom som nu efter din död hittat på en egen Daniel. Dom slipper det här. Dom kan bara konstatera att du är död och sedan gråta över det, och efter det hitta på en spännande framtid där du var inräknad oavsett hur det såg ut när du levde. Själv sörjer jag dig, jag sörjer det vi skulle ha och jag går med dåligt samvete för att jag kunde gjort mer. Kanske är det därför jag slåss så för dig nu. jag vet inte. Kanske skulle jag bara bli som dom. Gudarna ska veta att jag aldrig direkt tjänat på att vara Walentine.
Jag vet bara att jag saknar dig så förbannat Daniel. Jag saknar dig så enormt och ibland känns det som att den saknaden aldrig blir mindre. Det är 3 1/2 månad sen du lämnade oss nu, och det är 3 1/2 månad sen jag önskade att jag själv bara fick dö.
Nä, allt känns bara skit inatt, och i morgon ska jag på nya äventyr. Hade velat ha med dig där, men det går ju inte. Fast vem vet, vi ses kanske snarare än man tror.
Älskar dig Daniel, saknar dig, sörjer dig
In i evigheten
/Walentine
