Category Archives: Personligt

Klockan är halv sex och jag fick sova i hela 1 1/2 timme inatt. Nu sitter jag uppe och redigerar, tänker och redigerar lite mer. Jag inser att jag snart får sätta punkt för jag blir liksom aldrig nöjd med texterna. Hela tiden finns det något att ändra på, fixa till eller skriva till. Det går i alla fall framåt, och jag mår lite bättre idag än vad jag gjorde igår. Gårdagen var på alla sätt fruktansvärd, men det är som din syster säger att någon borde ibland sparka mig i baken. Det skulle hon gjort om hon varit här sade hon. Min osäkerhet ibland bottnar ju i mig. Det vet jag om och behöver väl träna på det där kan jag tro.
Tänk bara om jag kunde få lite ordning på sömnen. Jag börjar förstå din ångest över sömnsvårigheterna allt mer om jag ska vara ärlig, men börja äta piller vägrar jag. Av någon anledning har jag svårt för piller, och den känslan har ju inte direkt blivit mindre den senaste tiden.

Nej, nu ska jag fixa lite och sen kanske försöka sova igen. Har suttit med kapitel 4, 5 och 6 inatt. Tog bort några stycken och lade till ett annat. Det ena blev för plottrigt, och annat blev för enformigt så det fick stryka på foten. Det är väl så det är när man vill att det ska bli bra.

Kommer du ihåg när vi såg varandra första gången, där på Landvetter?…

Halv tre lämnar jag min arbetsplats och beger mig mot stan och flygbussen som ska ta mig till Landvetter. Självklart är det trafikkaos på grund av att skolorna slutar för sommaren så bussen blir försenad. Det resulterar i att Daniel är på Landvetter för mig.
Han ringer mig när klockan är 15:45 och frågar,
”Vart är du?”
”Utrikeshallen”, svarar jag andfådd samtidigt som jag precis klivit innanför dörrarna.
”Jaha där. Ja jag har hämtat väskan och står utanför ingången till Inrikes och röker”
”Jag kommer dit”, säger jag och börjar gå lite snabbare. Jag orkar inte gå ut igen så jag viker av till höger och går genom den stora hallen till jag kommer fram till Landvetters bedrövligt fula inrikeshall. Snabbt går jag mot entrédörrarna men jag ser ingen Daniel. Jag snurrar runt och ser mig omkring och när jag är på väg att lyfta telefonen för att ringa till honom hör jag en välkänd röst,
”Walle?”
Bakom mig står en kille som jag säkert sett på tre gånger redan när jag letat efter Daniel. Killen är kort och har en mörkblå jacka och mössa på sig. Det tar några sekunder innan jag faktiskt inser att det är Daniel som står där. Av någon anledning hade jag fått för mig att Daniel var lång, men det var han inte. Han hade ju till och med berättat att han var 1.70 lång bara men i min skalle var det inte så jag tyckte han skulle se ut trots att jag sett honom på Skype bara några timmar innan.
Han går fram mot mig och ler, och jag ler tillbaka lite nervöst.
”Hej Daniel”, säger jag och tar ett steg framåt, ”Nu är du äntligen här”
”Ja, jag är ju det”, säger han och det ser ut som att han faktiskt är lika nervös som jag.
Efter det ger vi varandra en kram.

Ännu en sån där jävla natt då tårarna aldrig verkar vilja ta slut.
Ibland tror jag det är bättre. Ibland tror jag att det nu kommer kännas bättre, men så brakar jag ihop igen. Då kommer tårarna tillbaka och jag blir otröstlig.
De senaste dagarna har jag gråtit mer än på länge, och just nu sitter jag här igen.
Försökte sova men kan inte. Tänker på allt som hänt, och allt som kunde hänt.

Jag är så jävla ensam Daniel, och jag är så jävla trött på att vara ensam. Jag är dessutom så jävla trött på mig själv att drabbas av dessa ständiga tvivel. De kommer över mig som en syndaflod, och min taskiga självkänsla gör vad den kan för att förgöra mig.
Hur kommer det sig att alla utom jag verkar ha en sådan klar syn och bild på vad som var sant och inte. Hur kommer det sig att folk kan sitta och titta på filmer du gjort till dom, bilder du skickat och så vidare men jag har det inte. En del säger att den finaste bekräftelse  jag någonsin fått i mitt liv är den som rör pippidockan, men vet du hur jag fungerar?
Jo, när tvivlet kommer in tänker min hjärna ”Det kanske inte ens var den dockan Walle. Han kanske köpt den själv medan den du köpte låg i soporna”
Varför kan jag inte bara få ta våra dagar ihop, vårda dom i mitt hjärta och sen låta det finnas där utan alla dessa sjuka tankar som kommer upp i mig. Jag vet att du aldrig kommer tillbaka, och jag vill så gärna få ha det vi hade som något fint att vårda, något att komma ihåg och minnas. Jag vill inte tänka så förbannat mycket hela tiden.

Jag är så slut i kroppen och själen. Jag är så in i helvete utbränd och trött. Jag skulle ge vad som helst för att ha någon som kunde ta hand om mig lite nu. Någon som kunde få mig att känna mig lite mindre ensam men det finns ingen här, och det kommer inte finnas någon mer här. Hur fan ska jag kunna låta någon komma in i mitt liv igen. Folk omkring mig dör ju bara. Jag ska hålla mig borta från folk.

Jag vill inte leva mer Daniel, förstår du det?! Jag vill inte leva mer, men jag vågar heller inte avsluta mitt liv så jag är fast i skiten. Jag är fast här och jag vet inte hur jag nu ska gå vidare. Jag pratar med min terapeut, och jag försöker kämpa. Jag försöker göra allt det som krävs av mig, men det enda jag vill är att lägga mig ner och slippa vakna mer.
För jag vill inte vakna mer. Jag vill inte vakna upp till ett liv där jag är ensam. Jag vill inte vakna upp mer till ett liv utan dig där.
Jag vill du ska komma tillbaka hit nu, vara här med mig. Tillsammans ska vi fixa till allt. Vi ska få dig på fötter och sedan ger vi oss på mig. Jag vill att vi tillsammans ska bli lyckliga, bygga en framtid, bli Svenssons,  köpa hus, hund, och köpa en Volvo som vi åker på semester i. Jag vill att vi ska ligga i vår säng med mig bakom dig kramades hårt när vi ser på TV. Jag vill ligga mitt emot dig och säga Godnatt och se dig somna så tryggt utan tabletter. Jag vill vi ska sitta på Bee och där du lite stolt säger ”Jag betalar idag”. Jag vill vi ska sjunga Carola ihop, jag vill vi ska skriva böcker ihop, och jag vill vi ska se Phantom of the opera ihop.
Jag vill ha mitt liv med dig Daniel. Det livet vi pratade om. Det livet vi planerade och det livet vi låg hela den 2 september och pratade om. Det livet du bara lämnade och stack ifrån.
Det är det jag vill.

Jag vill inte ha det så här mer nu. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
För jag orkar snart inte mer Daniel, älskade Daniel.
Jag orkar inte mer!

Fan

Fan

Fan

Fan

Haha, idag hörde jag denna låten. Kommer du ihåg den natten? Gud vad jag skrattade 🙂

Saknar dig

Hej Tussen.
Som du säkert redan förstått så arbetar jag antagligen mer på att ta reda på vad som hände på det där stället du tillbringade en del av din sista tid på än vad Socialstyrelsen gör, och idag skickade jag in lite mer uppgifter till SoS.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte riktigt att det kommer förändra något. Sjukvården och polisen är två instanser som det är nästan omöjligt att få rätt emot, men jag tänker inte ge mig. Det jag skrev till SoS om idag handlar om de två sista dagarna, och om inte annat kan det ju vara intressant att höra hur psyk förklarar sig för förklara sig behöver dom göra.
Fast samtidigt när jag skrev detta till SoS så blev jag så arg på dig Daniel. För allt detta är så förbannat onödigt.
Är du medveten om vad du gjort egentligen? Hur fan kunde du slänga bort allt du planerat så länge? Hur kunde du bara skita i allt och fortsätta med samma barnsliga, ja jag tycker du betedde dig barnsligt emellanåt och det vet du, manipulerande spel. Hur kunde du så fullständigt strunta i det du hade? Om jag för en sekund trott på att du verkligen ville dö, då hade jag inte ens anmält det här. Om jag för en sekund trott på att detta var din enda utväg så hade jag sörjt och accepterat det. Folk, inte alla givetvis men en del, säger att ”Nu är saker som de är” men i helvete att jag någonsin kommer acceptera det.
Jag har hört skräckhistorier om saker du sagt på avdelningen och nu vet jag jag att du blir förbannad på mig, för det blev du första gången jag sade det, men den enda vettiga läkare du hade där Daniel var hon som ville flytta dig från ”ettan”. Den avdelningen var så fruktansvärt fel för dig. Det var för fan ingen sjukhusvistelse du var på. Det var en gigantisk lekplats där du och andra patienter verkade tävla i vem som kunde kriga mest mot personalen. Detta skulle personalen ha uppmärksammat. Det för fan därför det finns skötare på avdelningarna. De ska vara den förlängda armen, och de ska observera, rapportera och åtgärda. Men på ”ettan” verkar allt bara ha varit ett enda stort jävla kaos.

Om du gett allt en liten chans så hade du bott i Göteborg idag. Dumheterna om stödboende i Umeå som någon föreslagit den 11 september…..ärligt alltså?!……du på stödboende och kvar i Umeå? Du tillbringade ditt sista år med att ha ångest över att du bodde i Umeå. Du ville ju inget annat än därifrån. Redan i augusti kan man läsa det i journalerna, och kom inte dragande med att du ändrade dig på den punkten. All bullshit du sade till läkaren den 11 sep, du vet lika väl som jag varför du sade det, och ser man på vad beslutet blev efter det samtalet så lyckades du ju igen få igenom det du ville.
Att du tyckte om den läkaren är ju heller inte så svårt att förstå…

Nu när man har svart på vitt är det också enklare att förstå hur allt låg till, men det hade inte behövt bli så. Om du svalt stoltheten, lyft telefonen och ringt! Men inte Daniel inte, nej din stolthet var så förbannat stor så oavsett om du hade rätt eller inte så betedde du dig alltid som att du hade det. Oavsett om du gjort fel eller inte var det till slut du som blev offret, och denna gång blev du ju offret på alla plan men det hade ju inte behövt bli så här.
Det är därför jag är arg och förbannad.

En del säger att din flytt till Göteborg var likadan som flytten till Umeå. Skitsnack vill jag skrika dom i ansiktet. Det var ingen impulsgrej att du skulle flytta. Det var planerat sedan ett halvår tillbaka. Att du ville ifrån Umeå kan ju dessutom inte ha kommit som en chock för någon om dom kände dig, och att du ville bo närmare din syster och systerson borde väl en amöba kunna ha räknat ut. Om det är något som verkligen kan få mig arg så är det när folk försöker få dig att vara den samma nu när du var 23 som när du var 18-20. Du ändrades du med under årens lopp och det är bara synd att folk inte uppfattade det. Fast det är klart, de har ju sin bild av dig. Kanske är det därför man så kategoriskt väljer ut vad som ska gillas och inte….patetiskt!

Det är så jävla mycket som kunde blivit annorlunda och allt detta är så fruktansvärt onödigt. In i det sista försökte du blunda för den du egentligen var, det du egentligen kände och tyckte och du försökte göra det du alltid gjort: Gå vidare och låtsas som att det regnar.
Men det du också insåg under denna sommar var att det inte alltid bara regnade utan det åskade ibland med. Om dom nötter du hade runt dig kunde ha sett det, för det finns exempel efter exempel på att du faktiskt inlett ett försök till förändring. Synd bara att dina läkare såg till att du fick tabletter som dödade varje logisk tanke i dig.

Ja, jag är förbannad på mycket Daniel, och om du varit här nu så hade jag skällt ut dig så du hade inte behövt något spray för att få håret att stå ut. Jag är förbannad på dig för du struntade i de runt om dig som älskade dig. Du lägger ner tid på någon korkad 19 åring och sedan gör du igen det som till slut blev din död. Du vägrar inse att du lekte rysk roulette med livet som insats och nu får vi som är kvar, som sörjer dig och som saknar dig stå här och vi får försöka hitta en väg tillbaka till livet.
Att vi vill ha dig kvat i det livet, fattar du det?! Fattar du hur mycket vi vill det?! Fattar du hur jävla lycklig du kunde blivit om du bara lyft den där förbannade jävla helvetes telefonen den där natten?! Fattar du hur annorlunda allt kunde ha varit idag?!

FATTAR DU ATT DU KUNDE BLIVIT LYCKLIG DANIEL!!!!!!!!!!!!!!!

Jag älskar dig, förstår du det? Jag älskar dig för precis den du är! Jag älskar dig, och älskade dig, trots dina problem, och trots att det blev så fel ibland! Jag älskade dig för det, och för allt annat. Jag älskade dig för att du var Daniel.
Du visste det, och du kände det ända tills ditt sista andetag. Hade du inte vetat och känt det hade du inte besökt de sidor du besökte hela tiden. Du hade inte sagt det du sade till vissa patienter och du hade inte legat och kramat Pippidockan när du tog ditt sista andetag.
Du visste det, och för helvete! Jag är ju här och jag älskar dig lika mycket än!

Fan ta allt! 🙁

Jag vill vara bland stjärnorna,
vara där du är.
Vara där vi kan vara tillsammans,
bygga på det vi knappt fick börja bygga på.
Där bland stjärnorna skulle vi trivas,
du och jag tillsammans.
Där skulle vi sitta och prata,
där skulle vi sitta och kramas.
Där skulle du och jag få vara,
där skulle vi slippa vara ensamma.

Jag vill vara bland stjärnorna,
för bland stjärnorna finns du.
Där skulle jag inte vara ensam mer,
där skulle du finnas hos mig.
Där bland stjärnorna skulle vi sitta,
sitta och få vara tillsammans.
För där bland stjärnorna finns du,
och där vill jag också vara.

Mina nätter är så svåra,
och mina nätter är så långa.
Mina nätter är så tunga,
och dom gör så ont.
Utan dig blev mitt liv ingenting,
utan våra drömmar blev mitt liv ett liv jag hatar.
Utan dig blev jag åter ensam,
om jag fick komma till dig så slapp jag vara ensam.

Ibland drömmer jag att jag får komma dit du är,
ibland orkar jag inte mer.
Ibland vill jag bara få lämna allt och träffa dig igen,
ibland vill jag bara få känna dig igen.
Ibland vill jag till stjärnorna,
för där skulle jag åter få träffa dig.

Jag lade in din film på QX i söndags kväll mest bara för att jag kände för det.

I skrivande stund, lördag kväll, är det den mest sedda filmen och diggade filmen senaste veckan. Du har dessutom redan hunnit hamna på topplistan av mest sedda film den senaste månaden.
Det hade du gillat tror jag 🙂 Men alla grips ju så av ditt öde. De enda som egentligen inte verkar bry sig är ju de som hade betalt för att hjälpa dig 🙁

Så har det gått 4 månader nu då.
För varje månad tror man att det kommer kännas lättare, men det gör det inte när väl dagen kommer. Just nu spelas allt upp i huvudet igen. Oron innan, beskedet, chocken, tårarna, sorgen, ilskan, vreden, gråten och så vidare.
Allt kommer i repris och man svimmar nästan i känslan man bär inom sig men det är väl bara att stå ut. Jag har ju direkt inget annat val.

Ibland önskar jag att jag kunde få dela den här känslan med någon. Få chansen att krypa upp hos någon, ha någon som tröstar mig, klappar mig och bara får mig att känna mig omhändertagen en stund, men någon sådan finns inte. Jag har några, väldigt få, som jag kan prata med men jag skulle behöva ha någon här. Någon där jag kan vara liten inför, svag inför och ledsen inför.

Jag saknar dig Daniel. Jag saknar dig så oerhört. Fortfarande kommer saknaden mot mig som en chock varenda gång, och den slår i magen på mig och den gör så jävla ont.
Förstår du hur mycket våra samtal betydde för mig? Förstår du hur meningslöst allt känns ibland när jag inte längre kan sitta i min soffa med dig framför mig? Förstår du hur mycket jag ändå trodde på dig, på framtiden, på flytten, på din tid här i Göteborg och på oss? Jag tror än idag på att det skulle kunnat fungera. Jag tror än idag på att du hade kunnat finna en väg som du själv trivdes på. Det hade du ju redan Daniel. Du hade ju redan funnit den vägen, och den drömmen och drömmen var ju inom räckhåll.
Allt förstördes av de jävla tabletterna, och tänk om du bara varit lite mindre stolt! Tänk om du bara för en enda sekund hade kunnat erkänna dina problem för dom där på psyk och för dig själv. Tänk så annorlunda allt varit om du för dom erkänt varför du åkte tillbaka till Umeå. Tänk om dom förstått att deras medicinering gjort till dig något du inte ville vara, men hade blivit.  Då hade du levt idag Daniel. Då hade du levt i Göteborg. Då hade det du drömt om slagit in.

Jag älskade dig Daniel. Jag älskade dig på alla sätt man kan älska en annan människa på. Den kärleken fick knappt börja, men den blev så djup och så intensiv. Den är lika intensiv fortfarande och den brinner än. Den kommer brinna länge, om inte för alltid.

Snälla Daniel, kom tillbaka nu. Jag klarar mig inte utan dig. Jag klarar inte av att känna så här mer Jag klarar inte av ångesten, tårarna och sorgen.
Jag saknar våra stunder ihop något så oerhört, och jag saknar att känna mig älskad.
Ingen annan älskar ju mig, men du gjorde ju det. För dig var jag viktig. För dig var det viktigt att jag fanns. Nu är det ingen som märker om jag försvinner. Nu är det ingen som känner sig halv utan mig och jag blev ju halv när du försvann.

Kom hit nu!
Snälla!

Hej Tussen

Jag är förkyld som sjutton, och har en begynnande lunginflammation så jag känner mig lite sliten. Sover mest hela tiden nu vilket i och för sig inte är fel med tanke på att jag knappt sovit sedan den 12 september.
Det är ganska skönt att sova faktiskt, men jag vaknar fortfarande och har den där paniken. Den har inte släppt än, men det blir väl bättre det med.
Annars ser det ut som att jag får stanna kvar här ett tag till. Jag gjorde en CT i veckan och den visar på bra resultat. Vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket. Jag hade hellre varit där du är än här, men inte ens dö får man göra i sitt liv.

Har tänkt på dig mycket idag, det närmar ju sig 4 månader så det är kanske därför.
I morgon är jag enligt psykvården deprimerad. Så fungerar det förstår du.
Om man är ledsen längre än 4 månader för att någon dött, då kallas det depression. Före det är det sorg. Så i morgon betyder det att jag inte sörjer dig längre, utan då är jag deprimerad.

Vet du Daniel?
Psykvården är åt helvete!

Det är egentligen konstigt hur denna låt numer så extremt är du för mig. Jag hade inte hört den före din begravning och nu så påminner den så om dig och saknaden efter dig.
Jag hittade denna på Youtube och måste ju bara lägga in den här till dig så du kan höra på den, men jag misstänker att du redan sett den här videon tidigare.
Älskar dig!