Tänkte att du kanske har de lite långtråkigt ibland i himmeln. Så här är en låt som jag misstänker att du gillar 🙂
Kolla särskilt in Carolas blick mot kameran. Där visar hon allt det som jag brukade gnälla om när det gäller henne.
Saknar dig idag, massor! 🙁
/Walle
Hej Tussen.
Tänkte skriva lite till dig om hur saker och ting går. Det var ett tag sedan ju.
Jag träffade min psykolog idag för sista gången. Jag får inte behålla henne mer för jag mår inte tillräckligt dåligt för det, och då får man inte stanna kvar inom primärvården. Jag mår heller inte tillräckligt dåligt för att få annan hjälp så jag sitter väl lite mitt i mellan stolarna, men just nu spelar det kanske ingen direkt roll. För just nu mår jag faktiskt inte så dåligt. Inte så dåligt och inte så ångestfylld som jag varit den senaste tiden i alla fall.
De senaste veckorna har varit väldigt annorlunda för mig. Gång på gång har jag ställts inför prov och tester där hela mitt psykiska väsen ställts på prov. Jag har fått möta det faktum att man på QX öppet diskuterar ”dig och mig”. Jag har fått ställa mig inför det frågan om ”hur du dog och varför” och slutligen lämnade Patrick vår värld. Det sista har självklart dragit upp mycket, och skapat nya sår men den sorgen kan jag bära på ett annat sätt.
Patrick kände du ju till och du vet ju dessutom hur min och hans relation var och varit. Att han nu är borta känns fortfarande så overkligt och jag tror inte jag kommer fatta det riktigt förrän vid begravningen.
Allt detta kunde fått mig att ramla dit igen och att än en gång börja analysera allt men nu hände inget. Hade detta varit för två månader sen hade jag brakat ihop på alla sätt och sedan fått börja om igen men nu känns det som att vinden på vissa plan vänt.
Vet du vad Daniel? Jag orkar inte analysera allt mer. Jag orkar inte fundera mer på vad vi hade, vad vi kunde haft och vad andra hade. Det enda jag vet är att den tiden vi kände varandra så var det som det var, och det kan jag aldrig tacka dig nog för.
För jag är faktiskt tacksam för det Daniel. Du öppnade en helt ny värld för mig. Du fick mig att se på livet och allt på ett helt nytt sätt. Du fick mig att få ett brinnande engagemang för hur vi behandlar människor som inte mår bra i själen. Jag har lärt mig så oerhört mycket om hur vi ska agera och hur vi inte ska agera. Den lärdomen kommer jag bära med mig i hela mitt liv. Jag har fått lära mig hur samhällets syn på människor med psykisk ohälsa ser ut, och framför allt har jag fått lära mig att hata den rena idioti som råder i det här landet när det gäller hur man förskriver mediciner.
Ja du förändrade mig, och den förändringen startade första dagen vi pratade med varandra och den är inte över än. Allt mer inser jag hur de lösa pusselbitar jag har haft i mitt liv faller på plats. Allt mer hittar jag tillbaka till Walle igen, men det är också en ny Walle som kommer fram. En Walle som inte längre tänker ta skit på det sätt jag gjort innan. En Walle som också kommer slåss för det han tycker är viktigt. En Walle som ska göra det som Walle är bäst på, att gå sin egen väg. En Walle som ska skriva, kriga och slåss, men också älska de i hans närhet som betyder något. En Walle som mer än någonting annat kommer visa de i hans liv som ser sig som svaga att svaghet kan vara en styrka.
Jag börjar landa nu Daniel. Jag har inte slutat sörja, och absolut inte slutat sakna dig men jag börjar landa. Jag har landat i en ny värld, en förbannat mycket tråkigare värld utan dig, men ändock en ny värld. För jag vill göra saker bättre idag, det ville jag inte för 3 månader sedan. Då ringde jag och grät till folk och önskade att vi aldrig träffats, för om vi aldrig träffats så hade jag inte behövt bära på den sorg och förtvivlan jag då bar på.
Nu är det annorlunda. Nu sörjer jag dig men är också bestämd på att göra det bästa jag kan av det jag lärt mig under denna tid. Därför är det så viktigt för mig att boken kommer ut. En del tror säkert att det handlar om att nu ska Walle få bekräftelse. Så är det inte. Många kommer bli förvånade när dom läser det, alla kommer bli förvånade. Jag tänker på en sak du skickade till mig i början på juni. Det var utdrag ur en intervju du gjort….
Alltså det är faktiskt så här att en kompis till mig, som jag har lärt känna, bor nere i Göteborg, han, han är äldre också, alltså vi är kompisar, vi har lärt känna varann bara senaste två veckorna tror jag, jättebra kompisar, och jag öppnar mig upp, alltså han vet ju allt. Det är nämligen så här, han gillar att skriva…
….Nämen han gillar att skriva och han har börjat skriva, för han vill skriva en bok om mig, alltså om allt som jag har varit med om, alltså han vill göra det. Och han har börjat skriva inledningen, alltså introt eller vad man säger, på boken, och igår när jag hörde det, jag satt bara och ville höra mer, han är så duktig på att skriva och det ska bli så intressant för att han ska verkligen, jag ska verkligen, alltså ut med det, språket till alla så de får veta liksom hur det kan vara, eller hur det har varit, hur det har sett ut….
…..Ja, faktiskt men den, den kommer, det är ju ett bra tag kvar tills den kommer ut, men där kommer jag verkligen…köra liksom, blotta totalt, för att det, ja…det kommer bli roligt faktiskt…
…Ja. Ja men liksom intervjuar, han gör ju det ja, men alltså vi är ju så jädra bra vänner, för vi har ju öppnat varann, både jag och han har öppnat oss totalt…och han är så fascinerad av min historia, alltså av mitt liv, att jag ens står vid, att jag ens finns idag, det är liksom, det är ju otroligt, och det är ju faktiskt det för att allt som jag har tagit mig igenom, det har…jag har gjort det, jag är jävligt stark som person…jag tror inte vem som helst skulle klara sig igenom allt som jag har varit med om, det skulle de inte. Så att det är det som han är så fascinerad över att…jag har klarat mig ändå, igenom. Och det är jag också fascinerad över för att det är liksom…um…det har varit tungt helt…men jag är här idag, ser framåt…
Texten ovan är dina egna ord skrivna rakt av ett ljudband förklarade du då.
Vi hade bara känt varandra en vecka när vi bestämde att vi skulle skriva din berättelse. Den hann vi inte klart med, men du ville så gärna berätta för du ville så gärna förändra. Det ska du få göra Daniel, det svär jag på. Du ska få förändra!
Samtidigt gör det mig så sorgsen och samtidigt så arg när jag läser texten för du såg framåt. Du ville inte att livet skulle sluta som det gjorde för dig, och vilkas fel det är vet både du och jag om. Det är så lätt att säga att ”Ja men hade Daniel inget ansvar då? Jo, det hade du men jag vägrar acceptera att leva i ett samhälle som skiter i de som far illa. Ibland far man illa på grund av sina egna val, och då måste det finnas möjligheter att få hjälp.
Då handlar det inte bara om sjukvård eller psyk. Det handlar lika mycket om varje människas ansvar mot sina medmänniskor. Du påminde mig om hur stor ensamheten blivit bland alla. Kanske är vi alla idag ensamma, och ensamhet dödar. Den förgör och förstör allt i sin väg. Så är det bara.
Så jag måste tacka dig Daniel. Jag vill tacka dig för att du kom in i mitt liv, vände upp och ner på det och gjorde mig till den jag börjar bli. Ingenting är längre sig likt, men jag börjar faktiskt trivas med det. Jag har fått ett mod jag inte hade innan, och en styrka jag saknat. Tillsammans ska vi förändra världen Daniel. Kanske låter det löjligt, kanske låter det naivt, men vet du? Det är skönt att vara lite naiv ibland.
Men, saknaden finns där. Saknaden efter min tuss. Den saknaden gör ont ibland. Då kan jag ibland se på det kortet som är på denna sida, när du sitter där på stenen i trädgårdsföreningen. Där vi väntade på Kevin och Jennie. Då tänker jag att det var den 11 augusti, den där så speciella dagen.
Nu är det natt. Jag känner mig lite sorgsen och lite ledsen. Jag tror jag ska sätta mig i soffan nu och lyssna på lite deppmusik. Jag ska lyssna på Jesus to a child med George Michael. Jag ska sakna dig, och gråta lite över dig. Sedan ska jag gråta lite över Patrick. Ni är båda mina änglar nu, du och han.
Men nu kan jag gråta på ett annat sätt. Jag gråter för det jag hade. Jag gråter för det utan tvekan, funderingar, analyseringar och ångest. Jag gråter för att jag har sorg. Det tänker jag tillåta mig att göra.
Älskar Dig Daniel, för alltid. In i evigheten
/Walle
Du vet ju redan om att Kevin fått mig att smälta totalt. Din syster är ju inte dum hon heller som du vet och idag träffade jag dom båda för första gången på över en månad. Jul, förkylningar och annat har kommit i vägen. Jag har saknat dom så enormt och idag behövde jag verkligen få se Kevin springandes emot en och få den där kramen. Helgen har varit skit skit skit, men när jag ser Kevin blir jag påmind om hur värdefullt livet är och hur mycket glädje det finns i det.
Kevin skulle lekt vid lekplatsen vid Slottskogen men då min jacka är mer av modellen ”Bär denna när det är kallt ute och det känns som att du ska frysa ihjäl” så gick vi till Naturhistoriska istället. Du skulle sett Kevins min när han förstod att den där stora saken som tog upp ett helt rum var en fisk! Alltså blåvalen som finns där. Den fisken va toooooooooooor!
Hade inte alls varit dumt om du varit med oss där idag. Tror du hade gillat det faktiskt om inte annat så du kunde ha sprungit omkring där med Kevin.
Du missar så mycket nu Daniel, sånt som jag vet du skulle ha velat vara med på och sånt som vi alla ville ha med dig på. Kevin har slutat med blöja på natten! Bara en sådan sak. Han är stor kille nu, och nu skulle morbror Danne varit här och berömma honom för det. Du som ju var Pippi när han skulle träna på pottan och som han ringde sen. Det som du berätta om så många gånger med sån glädje i.
Saknar dig
Älskar dig
/Walle
Det blir kasslergratäng idag.
Det är första gången jag gjort den sen….ja vi gjorde den tillsammans sist. Då var det den 2 september. En av de mest speciella dagar i mitt liv på fler sätt än ett.
Det var så mysigt då. Vi två som lagade mat. Du skar kasslern, jag skar löken. Jag i mina mjukisshorts och du i de där gräsliga gröna joggingbyxorna som du fick hålla upp hela tiden.
Sen åt vi, drack lite alkoholfri cider och såg på Riket och sen på Moulin Rouge igen och när ”Elephant medley” kom sjöng vi duett 🙂
Saknar dig extra mycket idag Daniel. Hade behövt dig här nu. Hade behövt dig här så du kunde tröstat mig för att Patrick är borta. Istället tvingas jag nu leva utan er båda.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Bara så du vet
Tar du hand om Patrick nu Daniel när han kommit dit du är?
Det var ju han som skulle köpt ditt bord, och hjälpt dig att få ner sakerna du skulle ha med dig. Nu är Patrick också borta. De jag älskar dör, och de som betyder någon rycks ifrån mig.
Lova att ni tar hand om varandra.
Själv är jag allt mer ensam kvar här nere.
Kanske är det just det jag förtjänar.
Vila i frid, båda två
Inatt fick jag sova. Jag sov längre än någon natt sedan den 12 september. Vaknade idag och tänkte ”Shit var det så här det kändes att inte vara trött”. Har faktiskt känts riktigt bra så jag har ägnat dagen åt att försöka må bra, och det gick ganska ok. Nu är det kvällen igen och mår fortfarande ok. Kanske är det bra att jag fick sova, särskilt med tanke på att jag fick veta att det verkar poppis att diskutera oss två LOL!
Saknar dig Tussen!
Nu har jag sett klart sista avsnittet av Riket Daniel. Jag har skjutit upp det i över 4 månader nu. Först för att jag var så besviken för att du åkte till Umeå, och sedan…ja….du vet.
Det var jobbigt att se det, men jag kände att kanske var det ett steg i allt det man går igenom. En del i sorgen, och ett försök att i alla fall läka såren lite. För vi kommer ju aldrig kunna se sista avsnittet tillsammans.
Ska jag vara helt ärlig så var det mer än jobbigt. Jag grät under tiden jag såg på det, och länge efteråt. Fast nu är det gjort. Ännu en sådan där sak som nu kan slutas, stängas och plockas bort. Ännu en av de sakerna som skulle gjorts men som aldrig blev av.
Jag har kommit in i en ny fas i mina sömnproblem nu. Innan somna jag inte, nu somnar jag men vaknar varannan timme av mardrömmar. Ibland är du med i dom. Inatt vaknade jag klockan 4 helt hysteriskt av att du jagade mig och skrek åt mig. Vad du skrek vet jag inte, men skrek gjorde du. Kanske är det hjärnan min som försöker göra sig av med tankar och skit som finns där inne, för innan drömde jag inte alls. Fast jag vet inte riktigt om detta är bättre, men det blir väl bättre.
Gick och lyssnade på dig idag när jag var ute. Lyssnade på det där programmet och log så när jag hörde din sanslöst söta röst. Ibland kändes det som att det var som att vi pratade. Sedan säger du den där meningen ”Man kan klara det om man bara har viljan och kraften, och det har jag än idag”. Då stängde jag av för då orkade jag inte mer.
Ibland Daniel har jag svårt att förklara vad du gjorde med mig. Jag har svårt att förklara hur jag så snabbt kunde falla så för dig, och hur snabbt du blev så viktig för mig. En del tror säkert att det var vårt giftemål som jag snöat in mig på. Så lite dom vet och förstår då. Min känsla för dig, mitt engagemang för dig och den roll du blev i mitt liv kom så mycket tidigare, ja den kom på en gång. När jag läser igenom min bok om oss så slår det mig. Det slår mig hur snabbt du blev en del av mitt liv. Det var ingen vanlig vänskap eller relation. Det blev Walle & Daniel med en gång, en vänskap och en relation som jag aldrig någonsin kommer uppleva igen och aldrig har upplevt.
Det har gått 4 månader nu och jag saknar dig så fruktansvärt mycket fortfarande. Varje natt vill jag se dig där på skärmen, eller se dig sitta vid mitt köksbord. Jag vill så gärna ha de där SMS’et när du vaknat, eller när du ska sova. Jag vill så gärna ha dig här hos oss igen.
Jag vill att vår tid tillsammans ska bli år och decennium tillsammans. Jag vill allt det där, men har ingenting annat kvar än saknad, och emellanåt blir jag nästan knäpp på grund av den. Ibland vill jag bara ge upp, men jag ska försöka kämpa, och jag ska försöka hitta min plats i livet, men oavsett hur det än kommer gå med det så kommer jag minnas dig och vår tid som den allra mest speciella tiden i mitt liv och sakna den kommer jag göra tills jag själv hamnar i evigheten.
Dig kommer jag minnas som en kille, som blev en kompis, som blev en viktig person, som blev en vän och som sedan blev så mycket mer. Du blev det viktigaste jag hade.
Kan du inte komma hit ikväll? Kan du inte komma och lägga dig bredvid mig när jag ska sova. Jag vill bara hålla om dig. Känna din lukt, känna dig nära. Kanske slipper jag mardrömmarna då. Kanske får jag sova en hel natt. Bara i natt Daniel, snälla.
Vi kan sitta i köket först och prata om livet, kärleken och allt. Sen sätter vi oss i vardagsrummet och lyssnar på George Michael. Där lutar du dig mot mig, och jag håller om dig hårt. Sen innan vi somnar så ligger vi och ser på varandra, ler och säger Godnatt.
Bara en gång till Daniel, snälla.
Bara en gång till vill jag vara Walle & Daniel. Bara en gång till vill jag känna den känslan. Bara en gång till vill jag känna kärleken.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Vad du skrattade åt detta.
Tack vare Riket ville du lära dig danska, men jag är ledsen att säga det Daniel…
Ingen i hela världen pratade så kass danska som du 😀
Älskar dig!
Hej Tussen.
Är nyss hemkommen från en långpromenad mitt i natten. Det är iskallt ute men det var så vackert. Helt stjärnklart och man kände sig så lugn i det vidunderliga som himlen ovanför bjuder på.
Jag har varit på jobbet inatt. En av de boende jag haft bäst kontakt med ligger inför det sista och jag ville säga farväl. Han var så lugn och fin, och det känns så bra. Den som satt vak för honom är han dessutom så förtjust i så det känns bara så värdigt. Efter satt jag en stund och pratade med dom som jobbade natten. Jag tycker om dom som jobbar natt. De är de enda jag egentligen litar på i det huset. Ingenting där har ju visat sig vara det jag trodde. Efter det bestämde jag mig för att gå hem. Kände att jag ville rensa tankarna och fundera.
Jag vet inte varför den senaste veckan varit så tuff. Ibland känns det som om sorgen liksom startat om, och saknaden i mig gör så ont. Kanske är jag bara sjuk, kanske ska jag bara släppa allt, men om jag inte kan det då? Det är ju inte att jag ältar din död, jag saknar ju dig så. Jag är väl medveten om att du är borta, men slutat sakna dig har jag inte gjort för det.
Hade du levt idag Daniel om du inte lagt in dig? Ja, jag tror faktiskt det, och det gör så ont för det var ju jag som hyllade ditt beslut så enormt mycket. Ibland får jag så dåligt samvete över det, och önskar bara att du kommit hit ner redan i Juli. Kanske hade saker varit annorlunda då och då hade jag sluppit sitta med detta jävla dåliga samvete över vad som hände.
Inatt när jag gick där kom tårarna igen, och jag såg uppåt skyn. Jag är inte religiös, och jag är inte på något sätt troende men ändå kändes det tryggt att en stjärna lös lite mer än dom andra. Kanske var det du. Just då, ville jag i alla fall att det skulle vara du. Det kändes tryggt att känna att du finns där för mig.
Det var 10 år sedan jag älskade någon före dig, och det var längre tid än så sedan jag älskade någon innerligt. Nu älskar jag ingen, och har ingen och det Daniel gör så jävla ont. För Gud vad jag behöver ha någon att älska. Ingen pojkvän, men en vän att bry sig om, en vän som bryr sig om mig, en vän som kommer hit och visar att jag inte är ensam. För det enda jag känner mig som är just ensam. Jag har aldrig känt mig så fruktansvärt ensam i hela mitt liv som jag gör just nu och för varje dag blir den känslan större och större, och starkare och starkare. Jag känner mig allt mer utanför allt och alla och känner mig fullständigt isolerad. Varje dag tappar jag lite mer gnista och det enda som egentligen håller mig uppe är att bli klar med vår bok. Sen känns det som att allt kan vara över.
Folk verkar tro att detta enbart handlar om att du är död. Tror dom det är dom dumma i huvudet. Jag är väl medveten om att allt som hände med dig fick mig att ramla över gränsen efter ett liv som varit allt annat än direkt kul. Därför betydde du ju så mycket för mig. Därför blev vi ju så viktiga för varandra.
Jag saknar våra nätter så enormt ibland. Så lycklig jag var där med dig, och jag tror och hoppas att du var det med mig. Du fick ensamheten att försvinna. När du försvann kom den tillbaka.
Vet du Daniel. Jag tror faktiskt att vi ses snart. Jag vet inte hur och jag vet inte när, men jag tror vi ses snart. Det känns så, och det är inte ens skrämmande längre. Jag planerar ingenting, och nej jag tänker inte hoppa från nån bro eller ta nån jävla överdos, men jag känner så i alla fall. Jag tappar allt mer livsgnistan och varje gång jag går upp måste jag tvinga mig att orka en dag till.
Jag är ju egentligen redan död. Jag dog långt innan vi ens träffades. Det är ett skal av mig här nere. En skal där drömmarna sakta runnit ut, och där hoppet slocknade för länge sen.
Det som gör mest ont är att om jag försvann idag så skulle så få människor märka något. Henke skulle väl bli den första och några få som skulle undra vart jag tagit vägen, men resten skulle inte märka något.
Jo, jag kommer nog snart Daniel. Då får vi båda lysa som var sin stjärna över de vi älskar. Skillnaden på oss då blir att jag egentligen inte har någon på jorden att lysa över. För ingen kommer märka att jag är borta.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
