Hej Tussen.
Tänkte skriva lite till dig om hur saker och ting går. Det var ett tag sedan ju.
Jag träffade min psykolog idag för sista gången. Jag får inte behålla henne mer för jag mår inte tillräckligt dåligt för det, och då får man inte stanna kvar inom primärvården. Jag mår heller inte tillräckligt dåligt för att få annan hjälp så jag sitter väl lite mitt i mellan stolarna, men just nu spelar det kanske ingen direkt roll. För just nu mår jag faktiskt inte så dåligt. Inte så dåligt och inte så ångestfylld som jag varit den senaste tiden i alla fall.
De senaste veckorna har varit väldigt annorlunda för mig. Gång på gång har jag ställts inför prov och tester där hela mitt psykiska väsen ställts på prov. Jag har fått möta det faktum att man på QX öppet diskuterar ”dig och mig”. Jag har fått ställa mig inför det frågan om ”hur du dog och varför” och slutligen lämnade Patrick vår värld. Det sista har självklart dragit upp mycket, och skapat nya sår men den sorgen kan jag bära på ett annat sätt.
Patrick kände du ju till och du vet ju dessutom hur min och hans relation var och varit. Att han nu är borta känns fortfarande så overkligt och jag tror inte jag kommer fatta det riktigt förrän vid begravningen.
Allt detta kunde fått mig att ramla dit igen och att än en gång börja analysera allt men nu hände inget. Hade detta varit för två månader sen hade jag brakat ihop på alla sätt och sedan fått börja om igen men nu känns det som att vinden på vissa plan vänt.
Vet du vad Daniel? Jag orkar inte analysera allt mer. Jag orkar inte fundera mer på vad vi hade, vad vi kunde haft och vad andra hade. Det enda jag vet är att den tiden vi kände varandra så var det som det var, och det kan jag aldrig tacka dig nog för.
För jag är faktiskt tacksam för det Daniel. Du öppnade en helt ny värld för mig. Du fick mig att se på livet och allt på ett helt nytt sätt. Du fick mig att få ett brinnande engagemang för hur vi behandlar människor som inte mår bra i själen. Jag har lärt mig så oerhört mycket om hur vi ska agera och hur vi inte ska agera. Den lärdomen kommer jag bära med mig i hela mitt liv. Jag har fått lära mig hur samhällets syn på människor med psykisk ohälsa ser ut, och framför allt har jag fått lära mig att hata den rena idioti som råder i det här landet när det gäller hur man förskriver mediciner.
Ja du förändrade mig, och den förändringen startade första dagen vi pratade med varandra och den är inte över än. Allt mer inser jag hur de lösa pusselbitar jag har haft i mitt liv faller på plats. Allt mer hittar jag tillbaka till Walle igen, men det är också en ny Walle som kommer fram. En Walle som inte längre tänker ta skit på det sätt jag gjort innan. En Walle som också kommer slåss för det han tycker är viktigt. En Walle som ska göra det som Walle är bäst på, att gå sin egen väg. En Walle som ska skriva, kriga och slåss, men också älska de i hans närhet som betyder något. En Walle som mer än någonting annat kommer visa de i hans liv som ser sig som svaga att svaghet kan vara en styrka.
Jag börjar landa nu Daniel. Jag har inte slutat sörja, och absolut inte slutat sakna dig men jag börjar landa. Jag har landat i en ny värld, en förbannat mycket tråkigare värld utan dig, men ändock en ny värld. För jag vill göra saker bättre idag, det ville jag inte för 3 månader sedan. Då ringde jag och grät till folk och önskade att vi aldrig träffats, för om vi aldrig träffats så hade jag inte behövt bära på den sorg och förtvivlan jag då bar på.
Nu är det annorlunda. Nu sörjer jag dig men är också bestämd på att göra det bästa jag kan av det jag lärt mig under denna tid. Därför är det så viktigt för mig att boken kommer ut. En del tror säkert att det handlar om att nu ska Walle få bekräftelse. Så är det inte. Många kommer bli förvånade när dom läser det, alla kommer bli förvånade. Jag tänker på en sak du skickade till mig i början på juni. Det var utdrag ur en intervju du gjort….
Alltså det är faktiskt så här att en kompis till mig, som jag har lärt känna, bor nere i Göteborg, han, han är äldre också, alltså vi är kompisar, vi har lärt känna varann bara senaste två veckorna tror jag, jättebra kompisar, och jag öppnar mig upp, alltså han vet ju allt. Det är nämligen så här, han gillar att skriva…
….Nämen han gillar att skriva och han har börjat skriva, för han vill skriva en bok om mig, alltså om allt som jag har varit med om, alltså han vill göra det. Och han har börjat skriva inledningen, alltså introt eller vad man säger, på boken, och igår när jag hörde det, jag satt bara och ville höra mer, han är så duktig på att skriva och det ska bli så intressant för att han ska verkligen, jag ska verkligen, alltså ut med det, språket till alla så de får veta liksom hur det kan vara, eller hur det har varit, hur det har sett ut….
…..Ja, faktiskt men den, den kommer, det är ju ett bra tag kvar tills den kommer ut, men där kommer jag verkligen…köra liksom, blotta totalt, för att det, ja…det kommer bli roligt faktiskt…
…Ja. Ja men liksom intervjuar, han gör ju det ja, men alltså vi är ju så jädra bra vänner, för vi har ju öppnat varann, både jag och han har öppnat oss totalt…och han är så fascinerad av min historia, alltså av mitt liv, att jag ens står vid, att jag ens finns idag, det är liksom, det är ju otroligt, och det är ju faktiskt det för att allt som jag har tagit mig igenom, det har…jag har gjort det, jag är jävligt stark som person…jag tror inte vem som helst skulle klara sig igenom allt som jag har varit med om, det skulle de inte. Så att det är det som han är så fascinerad över att…jag har klarat mig ändå, igenom. Och det är jag också fascinerad över för att det är liksom…um…det har varit tungt helt…men jag är här idag, ser framåt…
Texten ovan är dina egna ord skrivna rakt av ett ljudband förklarade du då.
Vi hade bara känt varandra en vecka när vi bestämde att vi skulle skriva din berättelse. Den hann vi inte klart med, men du ville så gärna berätta för du ville så gärna förändra. Det ska du få göra Daniel, det svär jag på. Du ska få förändra!
Samtidigt gör det mig så sorgsen och samtidigt så arg när jag läser texten för du såg framåt. Du ville inte att livet skulle sluta som det gjorde för dig, och vilkas fel det är vet både du och jag om. Det är så lätt att säga att ”Ja men hade Daniel inget ansvar då? Jo, det hade du men jag vägrar acceptera att leva i ett samhälle som skiter i de som far illa. Ibland far man illa på grund av sina egna val, och då måste det finnas möjligheter att få hjälp.
Då handlar det inte bara om sjukvård eller psyk. Det handlar lika mycket om varje människas ansvar mot sina medmänniskor. Du påminde mig om hur stor ensamheten blivit bland alla. Kanske är vi alla idag ensamma, och ensamhet dödar. Den förgör och förstör allt i sin väg. Så är det bara.
Så jag måste tacka dig Daniel. Jag vill tacka dig för att du kom in i mitt liv, vände upp och ner på det och gjorde mig till den jag börjar bli. Ingenting är längre sig likt, men jag börjar faktiskt trivas med det. Jag har fått ett mod jag inte hade innan, och en styrka jag saknat. Tillsammans ska vi förändra världen Daniel. Kanske låter det löjligt, kanske låter det naivt, men vet du? Det är skönt att vara lite naiv ibland.
Men, saknaden finns där. Saknaden efter min tuss. Den saknaden gör ont ibland. Då kan jag ibland se på det kortet som är på denna sida, när du sitter där på stenen i trädgårdsföreningen. Där vi väntade på Kevin och Jennie. Då tänker jag att det var den 11 augusti, den där så speciella dagen.
Nu är det natt. Jag känner mig lite sorgsen och lite ledsen. Jag tror jag ska sätta mig i soffan nu och lyssna på lite deppmusik. Jag ska lyssna på Jesus to a child med George Michael. Jag ska sakna dig, och gråta lite över dig. Sedan ska jag gråta lite över Patrick. Ni är båda mina änglar nu, du och han.
Men nu kan jag gråta på ett annat sätt. Jag gråter för det jag hade. Jag gråter för det utan tvekan, funderingar, analyseringar och ångest. Jag gråter för att jag har sorg. Det tänker jag tillåta mig att göra.
Älskar Dig Daniel, för alltid. In i evigheten
/Walle
