Hej Tussen.
Är nyss hemkommen från en långpromenad mitt i natten. Det är iskallt ute men det var så vackert. Helt stjärnklart och man kände sig så lugn i det vidunderliga som himlen ovanför bjuder på.
Jag har varit på jobbet inatt. En av de boende jag haft bäst kontakt med ligger inför det sista och jag ville säga farväl. Han var så lugn och fin, och det känns så bra. Den som satt vak för honom är han dessutom så förtjust i så det känns bara så värdigt. Efter satt jag en stund och pratade med dom som jobbade natten. Jag tycker om dom som jobbar natt. De är de enda jag egentligen litar på i det huset. Ingenting där har ju visat sig vara det jag trodde. Efter det bestämde jag mig för att gå hem. Kände att jag ville rensa tankarna och fundera.
Jag vet inte varför den senaste veckan varit så tuff. Ibland känns det som om sorgen liksom startat om, och saknaden i mig gör så ont. Kanske är jag bara sjuk, kanske ska jag bara släppa allt, men om jag inte kan det då? Det är ju inte att jag ältar din död, jag saknar ju dig så. Jag är väl medveten om att du är borta, men slutat sakna dig har jag inte gjort för det.
Hade du levt idag Daniel om du inte lagt in dig? Ja, jag tror faktiskt det, och det gör så ont för det var ju jag som hyllade ditt beslut så enormt mycket. Ibland får jag så dåligt samvete över det, och önskar bara att du kommit hit ner redan i Juli. Kanske hade saker varit annorlunda då och då hade jag sluppit sitta med detta jävla dåliga samvete över vad som hände.
Inatt när jag gick där kom tårarna igen, och jag såg uppåt skyn. Jag är inte religiös, och jag är inte på något sätt troende men ändå kändes det tryggt att en stjärna lös lite mer än dom andra. Kanske var det du. Just då, ville jag i alla fall att det skulle vara du. Det kändes tryggt att känna att du finns där för mig.
Det var 10 år sedan jag älskade någon före dig, och det var längre tid än så sedan jag älskade någon innerligt. Nu älskar jag ingen, och har ingen och det Daniel gör så jävla ont. För Gud vad jag behöver ha någon att älska. Ingen pojkvän, men en vän att bry sig om, en vän som bryr sig om mig, en vän som kommer hit och visar att jag inte är ensam. För det enda jag känner mig som är just ensam. Jag har aldrig känt mig så fruktansvärt ensam i hela mitt liv som jag gör just nu och för varje dag blir den känslan större och större, och starkare och starkare. Jag känner mig allt mer utanför allt och alla och känner mig fullständigt isolerad. Varje dag tappar jag lite mer gnista och det enda som egentligen håller mig uppe är att bli klar med vår bok. Sen känns det som att allt kan vara över.
Folk verkar tro att detta enbart handlar om att du är död. Tror dom det är dom dumma i huvudet. Jag är väl medveten om att allt som hände med dig fick mig att ramla över gränsen efter ett liv som varit allt annat än direkt kul. Därför betydde du ju så mycket för mig. Därför blev vi ju så viktiga för varandra.
Jag saknar våra nätter så enormt ibland. Så lycklig jag var där med dig, och jag tror och hoppas att du var det med mig. Du fick ensamheten att försvinna. När du försvann kom den tillbaka.
Vet du Daniel. Jag tror faktiskt att vi ses snart. Jag vet inte hur och jag vet inte när, men jag tror vi ses snart. Det känns så, och det är inte ens skrämmande längre. Jag planerar ingenting, och nej jag tänker inte hoppa från nån bro eller ta nån jävla överdos, men jag känner så i alla fall. Jag tappar allt mer livsgnistan och varje gång jag går upp måste jag tvinga mig att orka en dag till.
Jag är ju egentligen redan död. Jag dog långt innan vi ens träffades. Det är ett skal av mig här nere. En skal där drömmarna sakta runnit ut, och där hoppet slocknade för länge sen.
Det som gör mest ont är att om jag försvann idag så skulle så få människor märka något. Henke skulle väl bli den första och några få som skulle undra vart jag tagit vägen, men resten skulle inte märka något.
Jo, jag kommer nog snart Daniel. Då får vi båda lysa som var sin stjärna över de vi älskar. Skillnaden på oss då blir att jag egentligen inte har någon på jorden att lysa över. För ingen kommer märka att jag är borta.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
