Klockan är halv sex och jag fick sova i hela 1 1/2 timme inatt. Nu sitter jag uppe och redigerar, tänker och redigerar lite mer. Jag inser att jag snart får sätta punkt för jag blir liksom aldrig nöjd med texterna. Hela tiden finns det något att ändra på, fixa till eller skriva till. Det går i alla fall framåt, och jag mår lite bättre idag än vad jag gjorde igår. Gårdagen var på alla sätt fruktansvärd, men det är som din syster säger att någon borde ibland sparka mig i baken. Det skulle hon gjort om hon varit här sade hon. Min osäkerhet ibland bottnar ju i mig. Det vet jag om och behöver väl träna på det där kan jag tro.
Tänk bara om jag kunde få lite ordning på sömnen. Jag börjar förstå din ångest över sömnsvårigheterna allt mer om jag ska vara ärlig, men börja äta piller vägrar jag. Av någon anledning har jag svårt för piller, och den känslan har ju inte direkt blivit mindre den senaste tiden.
Nej, nu ska jag fixa lite och sen kanske försöka sova igen. Har suttit med kapitel 4, 5 och 6 inatt. Tog bort några stycken och lade till ett annat. Det ena blev för plottrigt, och annat blev för enformigt så det fick stryka på foten. Det är väl så det är när man vill att det ska bli bra.
Kommer du ihåg när vi såg varandra första gången, där på Landvetter?…
Halv tre lämnar jag min arbetsplats och beger mig mot stan och flygbussen som ska ta mig till Landvetter. Självklart är det trafikkaos på grund av att skolorna slutar för sommaren så bussen blir försenad. Det resulterar i att Daniel är på Landvetter för mig.
Han ringer mig när klockan är 15:45 och frågar,
”Vart är du?”
”Utrikeshallen”, svarar jag andfådd samtidigt som jag precis klivit innanför dörrarna.
”Jaha där. Ja jag har hämtat väskan och står utanför ingången till Inrikes och röker”
”Jag kommer dit”, säger jag och börjar gå lite snabbare. Jag orkar inte gå ut igen så jag viker av till höger och går genom den stora hallen till jag kommer fram till Landvetters bedrövligt fula inrikeshall. Snabbt går jag mot entrédörrarna men jag ser ingen Daniel. Jag snurrar runt och ser mig omkring och när jag är på väg att lyfta telefonen för att ringa till honom hör jag en välkänd röst,
”Walle?”
Bakom mig står en kille som jag säkert sett på tre gånger redan när jag letat efter Daniel. Killen är kort och har en mörkblå jacka och mössa på sig. Det tar några sekunder innan jag faktiskt inser att det är Daniel som står där. Av någon anledning hade jag fått för mig att Daniel var lång, men det var han inte. Han hade ju till och med berättat att han var 1.70 lång bara men i min skalle var det inte så jag tyckte han skulle se ut trots att jag sett honom på Skype bara några timmar innan.
Han går fram mot mig och ler, och jag ler tillbaka lite nervöst.
”Hej Daniel”, säger jag och tar ett steg framåt, ”Nu är du äntligen här”
”Ja, jag är ju det”, säger han och det ser ut som att han faktiskt är lika nervös som jag.
Efter det ger vi varandra en kram.
