Ännu en sån där jävla natt då tårarna aldrig verkar vilja ta slut.
Ibland tror jag det är bättre. Ibland tror jag att det nu kommer kännas bättre, men så brakar jag ihop igen. Då kommer tårarna tillbaka och jag blir otröstlig.
De senaste dagarna har jag gråtit mer än på länge, och just nu sitter jag här igen.
Försökte sova men kan inte. Tänker på allt som hänt, och allt som kunde hänt.
Jag är så jävla ensam Daniel, och jag är så jävla trött på att vara ensam. Jag är dessutom så jävla trött på mig själv att drabbas av dessa ständiga tvivel. De kommer över mig som en syndaflod, och min taskiga självkänsla gör vad den kan för att förgöra mig.
Hur kommer det sig att alla utom jag verkar ha en sådan klar syn och bild på vad som var sant och inte. Hur kommer det sig att folk kan sitta och titta på filmer du gjort till dom, bilder du skickat och så vidare men jag har det inte. En del säger att den finaste bekräftelse jag någonsin fått i mitt liv är den som rör pippidockan, men vet du hur jag fungerar?
Jo, när tvivlet kommer in tänker min hjärna ”Det kanske inte ens var den dockan Walle. Han kanske köpt den själv medan den du köpte låg i soporna”
Varför kan jag inte bara få ta våra dagar ihop, vårda dom i mitt hjärta och sen låta det finnas där utan alla dessa sjuka tankar som kommer upp i mig. Jag vet att du aldrig kommer tillbaka, och jag vill så gärna få ha det vi hade som något fint att vårda, något att komma ihåg och minnas. Jag vill inte tänka så förbannat mycket hela tiden.
Jag är så slut i kroppen och själen. Jag är så in i helvete utbränd och trött. Jag skulle ge vad som helst för att ha någon som kunde ta hand om mig lite nu. Någon som kunde få mig att känna mig lite mindre ensam men det finns ingen här, och det kommer inte finnas någon mer här. Hur fan ska jag kunna låta någon komma in i mitt liv igen. Folk omkring mig dör ju bara. Jag ska hålla mig borta från folk.
Jag vill inte leva mer Daniel, förstår du det?! Jag vill inte leva mer, men jag vågar heller inte avsluta mitt liv så jag är fast i skiten. Jag är fast här och jag vet inte hur jag nu ska gå vidare. Jag pratar med min terapeut, och jag försöker kämpa. Jag försöker göra allt det som krävs av mig, men det enda jag vill är att lägga mig ner och slippa vakna mer.
För jag vill inte vakna mer. Jag vill inte vakna upp till ett liv där jag är ensam. Jag vill inte vakna upp mer till ett liv utan dig där.
Jag vill du ska komma tillbaka hit nu, vara här med mig. Tillsammans ska vi fixa till allt. Vi ska få dig på fötter och sedan ger vi oss på mig. Jag vill att vi tillsammans ska bli lyckliga, bygga en framtid, bli Svenssons, köpa hus, hund, och köpa en Volvo som vi åker på semester i. Jag vill att vi ska ligga i vår säng med mig bakom dig kramades hårt när vi ser på TV. Jag vill ligga mitt emot dig och säga Godnatt och se dig somna så tryggt utan tabletter. Jag vill vi ska sitta på Bee och där du lite stolt säger ”Jag betalar idag”. Jag vill vi ska sjunga Carola ihop, jag vill vi ska skriva böcker ihop, och jag vill vi ska se Phantom of the opera ihop.
Jag vill ha mitt liv med dig Daniel. Det livet vi pratade om. Det livet vi planerade och det livet vi låg hela den 2 september och pratade om. Det livet du bara lämnade och stack ifrån.
Det är det jag vill.
Jag vill inte ha det så här mer nu. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
För jag orkar snart inte mer Daniel, älskade Daniel.
Jag orkar inte mer!
