Nu har jag sett klart sista avsnittet av Riket Daniel. Jag har skjutit upp det i över 4 månader nu. Först för att jag var så besviken för att du åkte till Umeå, och sedan…ja….du vet.
Det var jobbigt att se det, men jag kände att kanske var det ett steg i allt det man går igenom. En del i sorgen, och ett försök att i alla fall läka såren lite. För vi kommer ju aldrig kunna se sista avsnittet tillsammans.
Ska jag vara helt ärlig så var det mer än jobbigt. Jag grät under tiden jag såg på det, och länge efteråt. Fast nu är det gjort. Ännu en sådan där sak som nu kan slutas, stängas och plockas bort. Ännu en av de sakerna som skulle gjorts men som aldrig blev av.
Jag har kommit in i en ny fas i mina sömnproblem nu. Innan somna jag inte, nu somnar jag men vaknar varannan timme av mardrömmar. Ibland är du med i dom. Inatt vaknade jag klockan 4 helt hysteriskt av att du jagade mig och skrek åt mig. Vad du skrek vet jag inte, men skrek gjorde du. Kanske är det hjärnan min som försöker göra sig av med tankar och skit som finns där inne, för innan drömde jag inte alls. Fast jag vet inte riktigt om detta är bättre, men det blir väl bättre.
Gick och lyssnade på dig idag när jag var ute. Lyssnade på det där programmet och log så när jag hörde din sanslöst söta röst. Ibland kändes det som att det var som att vi pratade. Sedan säger du den där meningen ”Man kan klara det om man bara har viljan och kraften, och det har jag än idag”. Då stängde jag av för då orkade jag inte mer.
Ibland Daniel har jag svårt att förklara vad du gjorde med mig. Jag har svårt att förklara hur jag så snabbt kunde falla så för dig, och hur snabbt du blev så viktig för mig. En del tror säkert att det var vårt giftemål som jag snöat in mig på. Så lite dom vet och förstår då. Min känsla för dig, mitt engagemang för dig och den roll du blev i mitt liv kom så mycket tidigare, ja den kom på en gång. När jag läser igenom min bok om oss så slår det mig. Det slår mig hur snabbt du blev en del av mitt liv. Det var ingen vanlig vänskap eller relation. Det blev Walle & Daniel med en gång, en vänskap och en relation som jag aldrig någonsin kommer uppleva igen och aldrig har upplevt.
Det har gått 4 månader nu och jag saknar dig så fruktansvärt mycket fortfarande. Varje natt vill jag se dig där på skärmen, eller se dig sitta vid mitt köksbord. Jag vill så gärna ha de där SMS’et när du vaknat, eller när du ska sova. Jag vill så gärna ha dig här hos oss igen.
Jag vill att vår tid tillsammans ska bli år och decennium tillsammans. Jag vill allt det där, men har ingenting annat kvar än saknad, och emellanåt blir jag nästan knäpp på grund av den. Ibland vill jag bara ge upp, men jag ska försöka kämpa, och jag ska försöka hitta min plats i livet, men oavsett hur det än kommer gå med det så kommer jag minnas dig och vår tid som den allra mest speciella tiden i mitt liv och sakna den kommer jag göra tills jag själv hamnar i evigheten.
Dig kommer jag minnas som en kille, som blev en kompis, som blev en viktig person, som blev en vän och som sedan blev så mycket mer. Du blev det viktigaste jag hade.
Kan du inte komma hit ikväll? Kan du inte komma och lägga dig bredvid mig när jag ska sova. Jag vill bara hålla om dig. Känna din lukt, känna dig nära. Kanske slipper jag mardrömmarna då. Kanske får jag sova en hel natt. Bara i natt Daniel, snälla.
Vi kan sitta i köket först och prata om livet, kärleken och allt. Sen sätter vi oss i vardagsrummet och lyssnar på George Michael. Där lutar du dig mot mig, och jag håller om dig hårt. Sen innan vi somnar så ligger vi och ser på varandra, ler och säger Godnatt.
Bara en gång till Daniel, snälla.
Bara en gång till vill jag vara Walle & Daniel. Bara en gång till vill jag känna den känslan. Bara en gång till vill jag känna kärleken.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
