Det är jobbigt just nu.
Det kom bara över mig igen.
Kanske för att man läser om alla som nu planerar inför julen och där jag själv vet att jag kommer sitta ensam. Vet inte varför jag tar så illa upp. Är ju inte ens säkert vi skulle firar den ihop.
Vet att vi pratade om det när du var nere, men det var så mycket vi pratade om ju aldrig blev av.
Saknar dig som fan just nu. Gråter lite, vill ringa någon, få tröst, men har slutat med det. Vill inte störa folk mer.
Kom tillbaka Daniel, snälla underbara du.
Kom tillbaka
Haha, jag kommer ihåg när jag råkade erkänna för dig att jag tyckte att George Michael var såååå snygg i den här videon och du skratta liksom i en kvart. Sedan vet jag ju inte om det också berodde på att du alltid skulle vara snyggast. Jag fick ju liksom inte ens tycka att din syster va snygg ju, och jag är ju ändå ganska homosexuell 😀
Dessutom fick du mig, igen, att av någon anledning känna mig extremt gammal bara för att jag råkade tycka det var lite snyggt med slingor alla 80-tal på killar.
Men den här låten kunde vi bägge två i alla fall, och sjöng den för full hals mitt i sommaren en natt 🙂
Vi sjöng även Carolas främling, men jag är ledsen Tussen. Där går gränsen för trams som jag lägger upp på den här sidan, men jag hoppas vi kan vara vänner i alla fall 😀
En hel del personer verkar ju läsa på den här sidan och jag tänkte att för dig och för andra så skulle jag klippa in ett inlägg som jag skrev i början på oktober 2011.
Det handlade om Jamey, en kille som valde att avsluta sitt liv på grund av mobbning. Hans öde grep mig enormt och jag fick för mig att jag ville se hur hans sista tid i livet var.
Jag lägger in det här för jag anser att vi alla kan lära oss mycket av Jamey, och framför allt kan vi lära oss hur viktigt det är att vi försöker finnas där för varandra…
________________________________________________________________
Från walentine.com
Nyheterna om Jamey Rodemeyers död gjorde mig fullständigt bedrövad.
Normalt sett brukar jag inte ta åt mig av dödsfall bland människor jag inte känner, och jag har alltid haft svårt för när människor bryter ihop i någon form av masspsykos. Därför blev jag förvånad över min egen reaktion i det här fallet, men något i händelserna kring det tragiska ödet runt denna pojke grep tag i mitt hjärta och släppte inte taget.
Kanske för att när jag själv var i hans ålder saknade jag riktiga vänner. Medan Jamey fick sin identitet på nätet fick jag min i mina egna berättelser som jag skrev där jag själv styrde och ställde hur saker skulle vara eller när jag kunde gömma mig på landet där vi hade stuga och där jag fick vara ifred. Jag kom ur mitt ungdomliga helvete, Jamey däremot valde att avsluta sitt liv.
När några dagar gått sedan nyheterna om Jamey nådde mig kände jag att jag behövde försöka förstå. Jag ville göra det som media gjorde, men bättre och djupare. Jag ville försöka förstå den värld Jamey levde i, och hur saker kunde bli som dom blev. Så jag bestämde mig att göra ett inlägg för att se om jag kunde lyckats förstå. Så detta blir en sammanställning av det som redan sagt, och det blir redogörelser om det jag hittat. Men framförallt blir detta Berättelsen om Jameys sista år….
En ung pojk med framtiden för sig. Det borde ha varit Jamey Rodemeyers öde, men ödet ville annorlunda.
Efter ett liv där mobbning och utanförskap tillhört vardagen orkade inte Jamey mer. Den 18 september gick han ut i familjens trädgård, och det var där hans syster senare hittade honom.
Det tog inte lång tid innan media i USA skrek ut att nu har ännu ett självmord skett, och här skiljer sig Sverige så mycket från USA. Här pratar vi inte om självmord. En del menar att man inte ska prata om det. för det kan uppmuntra andra. I USA gör man tvärtom. Man pratar om det, och man vågar protestera. I fallet med Jamey blev det också så starkt då Jamey hade lämnat efter sig många avtryck runt om på Internet. Framför allt blev det ännu mera uppmärksammat när artisten Lady Gaga skrev om Jamey på sin Twitter och senare också hyllade honom på en konsert. Tidning efter tidning i USA slog upp nyheten, och strax efter hoppade TV-nyheterna på, och över hela världen blev vi berörda av pojken som mobbades till döds.
En av nyhetssändingarna som berättade om Jameys död. Hans föräldrar intervjuas också i detta klipp
Vad var det då nyheterna talade om? Jo, om en pojke som under stora delar av sin skolgång blivit retad för både det ena och det andra, men mest verkar hans eventuella ”annorlunda” läggning varit det som mobbarna stört sig på mest.
Jamey hade mest flickkompisar och sådant verkade störa. Trots detta berättade nyheterna att Jamey nu strax innan hans död börjat på ny skola och att föräldrarna trodde att saker nu var bättre. Jamey hade också haft stöd och hjälp av experter, men uppenbarligen lurade han dom alla. Alla säger i olika intervjuer etc att Jamey verkade må bra nu. Samtidigt säger dom att ingen i familjen kände till hans nya bloggar och allt som han startat
Men att säga att Jamey inte talade om att han mådde dåligt är att gömma sitt eget ansvar, och redan i de första nyhetssändningarna inser man att Jameys skola misslyckats fullständigt i att ta hand om sina elever på rätt sätt.
Nästan direkt efter Jameys död finner föräldrarna spår efter Jamey på nätet som visar på en pojke som fullständigt skriker efter stöd och uppmärksamet. Nätet verkar också bli Jameys liv där han får skriva, göra och tycka vad han vill. Där är det enklare att blockare mobbarna, för mobbarna är många.
Det som fascinerade mig och väldigt många andra var det film Jamey lade upp på You Tube för 4 månader sedan. Det filmen blev hans bidrag till kampanjen It Gets better, en stor kampanj i USA som nu spritt sig över världen. Kortfattat går ”It gets better” ut på att kända och okända människor skickar in små korta filmer där de försöker ge sitt stöd och där man förklarar att man inte ska ge upp. En av många som skickat in bidrag till It Gets better är President Obama
Jamey gjorde också en video, en video som senare skulle få en hel värld att smälta men som säkert redan innan nyheten om hans självmord kom ut vann mångas hjärtan. För i videon får man se en söt och väldigt spontan och charmig pojk berätta att han blivit retad men också funnit massor med nya vänner som stöttat honom. Han säger gång på gång, ”It gets better”, och lägger också till, ”I Promice”.
4 månader efter att Jamey gjorde denna video var han död, frågan är bara vad som hände under dessa 4 månader.
Nyheterna om Jamey nämnde gång på gång att han suttit mycket vid datorn, och att han haft en blogg på bland annat Tumblr. Han hade också haft ett konto på Twitter och det var bland annat genom det han som sista sak i livet skickade en hälsning till sin stora idol, Lady Gaga.
Jag hittade Jameys blogg och hans Twitter och bestämde mig att läsa igenom den, jag vill försöka förstå. Se om jag kunde hitta något som inte nämnts innan och lägga det tillsammans med det som nyheterna redan berättat. Jag kommer inte direkt länka till Jameys blogg, det gör jag i respekt för honom, och antagligen kommer bloggen så småningom plockas ner.
Tumblr som Jamey använde är, för de som inte vet, en form av mikroblogg, men mer avancerad än t.ex Twitter. Framförallt är det bilder och media som är populärt att lägga upp här och att reblogga, alltså att publiceras andras inlägg på sin egen sida, och Jameys stora kärlek till Lady Gaga visar sig hela tiden.
Det som slog mig direkt var hur enormt produktiv han varit under sommaren. Från det att han lägger upp sin It Gets better video tills hans sista lägger Jamey upp över 5000 inlägg. De absolut flesta med en bild eller en kort text till, men ändå enormt med inlägg och det jag anade när jag läste om honom i media fick jag nästan direkt bekräftat. För det som växer fram är en kille som på sin blogg får vara den han är och tycka vad han vill. Han håller en ganska tuff attityd, om någon skriver någon nåt förnedrande så svarar han tillbaka på skarpen. Men emellanåt visar sig sorgen, ångesten och smärtan hos honom, och det blandas med uttryck och känslor som också är vanliga för en kille i 14 års åldern. Ibland kan han bara svara ett kort ”Tack” när någon uttryckt sig fruktansvärt emot honom.
Men innan vi fortsätter med Tumblr, ska en annan sak nämnas, Formspring.
Formspring är en annan sajt som många ungdomar i framför allt USA använder sig av. Även detta är en form av social gemenskap där man kan ställa frågor om allt och alla. Jamey hade använt sig av Formspring, men hade tagit bort kontot efter föräldrarnas påtryckningar då Jamey blivit extremt påhoppad på Formspring. Det visade sig att några av de som mobbade honom på hans skola hittat honom på Formspring och började nu mobba honom även online. Jamey tvingades nu möta kommenater som:
’JAMIE IS STUPID, GAY, FAT ANND UGLY. HE MUST DIE!’
’I wouldn’t care if you died. No one would. So just do it 🙂 It would make everyone WAY more happier!’
Han tog bort sitt Formspring konto, och efter detta började också hans föräldrar försöka ha lite koll på vad han använde Internet till. Detta verkar han ha kommit runt, för ingen verkade veta vad Jamey gjort innan han dog.
I nyheterna om Jamey har föräldrarna berättat att han varit mobbad en stor del av hans skoltid. Redan i femte klass hade Jamey självmordstankar och mådde fruktansvärt dåligt och saknade killkompisar. Han verkar under hela sitt liv ha haft mest tjejer som vänner, och detta verkade vara en av de saker som gjorde att människor ansåg sig ha rätten att reta honom. Detta är inte alls ovanligt bland killar som utsätts för mobbning, och det som också är så påtagligt är att de vänner som dessa personer har alltid framställer den mobbade som en underbar vän som ställer upp i alla lägen. Så har också folk gjort om Jamey. De berättar om en kille som alltid ville att folk skulle vara glada och lyckliga, och han var alltid den trygga personen som ställde upp. Han skämtade och spexade och verkade vara mycket älskad av alla hans vänner.
Att Jamey tidigt alltså varit deprimerad gjorde att föräldrarna väl var medvetna om hans problem. Han hade också extra vägledning och hjälp för att bearbeta det han gått igenom. Detta hade han fram till slutet, men uppenbart lurade han alla för ingen verkar så här i efterhand ha förstått hur dåligt han mådde. I alla fall säger dom det, men det är just där som hans blogg kommer in. För bloggen visar en annan bild av Jamey, en kille som gång på gång skriker efter hjälp, stöd och uppmärksamhet mellan de mer tuffa inläggen. Detta med att han inte sade något känns delvis som en efterhandsrekonstruktion.
Jamey använde sig också, som jag visat, av You Tube. Det finns ett femtiotal filmer uppladdade av honom. Ibland bara korta små meddelanden till vänner, en del från när han och hans syster umgås med vänner, och så en del som visar att Jamey verkligen ville och vågade slåss för sina rättigheter. Hela tiden finns också Lady Gaga där, vars stöd till gayvärlden betydde extremt mycket för Jamey. Kanske betydde hon för mycket emellanåt.
Nedan följer en väldigt rörande liten film på Jamey när han visar en vän att han inte kan sjunga. Det blir också en så fin bild av en 14 åring som gör sånt som 14 åringar brukar göra idag…
Här är också en på Jamey där han läser ”sitt manifest” om homosexuellas rättigheter. Denna film inleder han med att säga ”I am a little monster, and I can be what the fuck I want”. Här ser man också det starka i hela denna tragiska historia. En kille som själv mår så fruktansvärt dåligt, vågar samtidigt stå upp för sig och de sinas rättigheter.
Så här i efterhand är det svårt att veta hur många som följde Jameys inlägg och filmer. Efter hans död har hans sidor exploderat i besökare och många har addat honom som ”vän” i efterhand. Men det verkar efter att man läser de tidigaste kommentarerna att en hel del människor verkar följa honom, och detta bidrar säker till att Jamey verkar bli allt mer aktiv under våren och sommaren på nätet.
Och det är nu som Tumblr kommer in. De första inläggen i hans blogg är runt 10 månader gamla. Majoriteten av dom är så kallade ”reblogs”. Tumblr är uppbyggt så att du lätt ska kunna visa andras inlägg. Man klickar bara på något man tycker om och direkt hamnar det inlägget på din egen blogg. Jamey fyller hundratals sidor med inlägg, där majoriteten av dom är bilder, gifs och annat som rör Lady Gaga. Det dyker också upp en del sexuella anspelningar emellanåt. Något som media i USA verkade reagera på. Man konstaterade bland annat att ”Han hade också bilder på män i sexuella poseringar!”. Själv vet jag inte om jag anser att det är så speciellt konstigt. Nämn en 14 årig kille som inte har funderingar på sex. Det är dessutom i 99% av fallen kärleksfulla bilder. Någon porr är det inte fråga om.
Första sidan i Jameys blogg, 10 månader tillbaka
Den första tiden när han har denna blogg, eller denna omgång av bloggen ska kanske tilläggas för han kan ju ha haft en innan, skriver han inte så mycket. Det är inte förrän i maj i år, samtidigt som han lägger ut sin video om It Gets Better på You Tube som han blir mer aktiv. Från att ha mest rebloggat blir han nu allt mer aktiv själv med egna inlägg. Väldigt många av dom handlar om kommentarer han fått. Mycket, de allra flesta, av de han publicerar är om hur han ser ut och hans ålder. Han får också mycket beröm. Många tycker han är söt, och han tackar och skickar med en smiley.
Mitt i allt detta kommer det ibland upp inlägg som totalt bryter mot det som annars får se som normala inlägg. Det kan ibland vara vanliga tonårsuttryck som ju ofta är kraftfulla och känslosamma, men han ger också emellanåt små uttryck för sin ensamhet, men så ändras allt ungefär för 3 månader sedan. Jamey lägger ut ett kort meddelande:
I’m making a personal blog, cause people from my school are following me
Det var detta som drabbade Jamey på Formspring. Där hade mobbarna från hans skola hittat honom och det var sen som det fullständigt brakade samman för honom på Formspring. Nu verkar samma personer ha hittat honom här. Under hans tid på Formspring hade han än inte kommit ut som bisexuell/gay, men det har han gjort nu. Med tanke på hans video på You Tube så är han ju dessutom väldigt öppen med det.
Det som ändå blir märkligt är att han ändå fortsätter i samma stil som innan. Det är enormt med bilder på Lady Gaga, och emellanåt på killar. Ibland kommer det också upp typiska tonårsinlägg. Som i ett där han är vansinnigt arg på sina föräldrar för han får inte köpa en sak, när han syster minsann får köpa kläder.
Jag följer varje sida i bloggen, försöker hitta något som gör att man kan få en förklaring till vad som sker i hans liv som får honom att ändra inställning till livet, men ingenting egentligen visar på något tills i mitten på augusti. Då ändras stilen hos Jamey. Han blir mer personlig samtidigt som det fullständigt väller fram inlägg på Tumblr. Det mesta är fortfarande rebloggs men allt mer skriver han egna små korta kommentarer.
Mycket verkar vara svar på frågor han får, kanske från andra ställen och kommentarer skickade till sig. Han har även haft ett Facebook konto med det kontot är borttaget idag.
Han verkar få mycket anonyma kommentarer, något man kan lämna på Tumblr också. Ofta lägger han upp dom, och det är inte alltid så snälla inlägg och kommentarer han visar upp.
Den 18 augusti lägger han upp ett inlägg där rubriken förklarar att någon anonym person säger att han är en idiot som det inte går att prata med etc, och det verkar också ha föregått en diskussion om skivförsäljning mellan Jamey och den anonyma. Jamey svarar då:
”you know why i dont wanna talk to you,
3 of my best friends just told me they hated me cause im gay they never wanna talk to me again. yeah thank you”
Den 20 augusti skriver Jamey,
”I am not ready for High School”
Det är också nu man börjar förstå det press som Jamey blir utsatt för. Han blir helt enkelt påhoppad från alla håll av vissa, anonyma som det verkar, personer och istället för att dra sig undan blir hans blogg hans försvar och han lämnar inte stället där folket hoppar på honom. Man får känslan av att han hela tiden står kvar och försvarar sig med hull och hår.
Ibland kommer det spontana inlägg som när han skriver ”I just wanna have a boyfriend, is that too much to ask”, för att i nästa stund sedan publicera 10 bilder på Lady Gaga. Att Lady Gaga är hans idol råder det ingen tvekan om, hon verkar betyda allt för Jamey. Han återkommer gång på gång till ”born this way”, från hennes låt med samma namn, och att han är ett ”monster”. I detta fall är monster inget negativt utan är det smeknamn som Lady Gaga gett till sina fans, hon själv är ”Mother monster”.
Att han emellanåt känner sig ensam råder det ingen tvekan på. Han skriver i ett inlägg ”My family doesn’t give a shit about me, thanks, love you guys” och där Love you guys riktar sig till de som läser hans blogg.
Det är väldigt sällan någon kommenterar när Jamey blir personlig. Det är å andra sidan inte ovanligt i den här världen, men han verkar ha en stor skara människor som följer honom.
Sedan kommer den 27 augusti och här ändras allt.
Jamey publicerar enormt med inlägg denna dag, och många är korta men väldigt bittra. Så på natten den 27 augusti när klockan är nästan tre på morgonen skriver han:
”Home sweet home, Parents are fighting , apparently my dad cheated :c”
Senare samma dag skriver han när någon frågar hur han mår och om allt är ok där hemma. Han svarar då:
”yeah, my parents are probably divorcing, it’s w/e , thank you for caring <3”
En halvimme efter detta inlägg skriver Jamey:
”My dad came in my room telling me how he messed up the family and wishing how we could be closer”
20 minuter senare:
”i just wanna have a boyfriend, is that too much to ask”
Dagen efter skriver han:
”I feel like this divorce is gonna affect me the most”
Ju mer jag nu läser, desto mer byggs en annan bild upp av Jamey och hans familj. I media har man sett hans mamma och pappa sitta nära varandra och bilden av en familj i trygghet har målats upp. Man berättar att Jamey och hans syster älskar varandra över allt annat, och att familjen gjort mycket resor tillsammans och samtidigt kunnat tala med varandra öppet om allt. Detta behöver absolut inte vara fel eller en lögn. Men dagarna i slutet av augusti är det långt ifrån känslan av lycklig familj som Jamey känner. Man behöver inte ha studerat speciellt mycket psykologi för att kunna se att en kille som mår väldigt dåligt nu fått sin enda riktiga lugna plats förstörd, och man ska nu tänka på att det är mindre än 2 veckor kvar till Jamey ska börja skolan igen. En skola som han tidigare hatat, och där flera mobbat honom sönder och samman.
Tro nu inte att alla kommentarer som riktar sig mot Jamey är negativa eller hatiska. Han får omtänksamma kommentarer också, som denna:
”i hope everything gets better soon be strong you are not alone and you will never be”
Sedan börjar Jamey skolan. Han skriver inte mer om sina föräldrars eventuella skilsmässa men skriver allt mer om skolan. I början är det bara inlägg som att han hatar att gå i skolan, läxor suger etc, men den 7 september skriver han:
”No one in my school cares about preventing suicide while you’re the ones calling me faggot and tearing me down”
Sedan kommer vi till den 9 september och denna dagen blir en ren helvetsdag för Jamey.
Hans första inlägg blir:
”Ugh today makes me wanna kill my self”
och:
”well, worst day ever.”
Som sedan följs av:
”I like how everyone is so ‘it’s suicide prevention week!’ Then stop bullying people. Maybe they won’t commit suicide”
Sedan berättar Jamey vad som hänt i skolan:
”Well, here is what happened today. During lunch these popular people come over and are like ‘here we have extra brownies! want some?’ they put it on our table and then this girl is like ‘we made them with love’. actually they spit on them. Thank you :)”
Han skriver också senare samma dag:
”I always say how bullied I am, but no one listens, what do I have to do so people will listen to me?”
Ett av de sista inläggen Jamet gör denna dag är en rad med reblogs från andra bloggar och en massa bilder. En bild får mig att hoppa till:
Jag drar mig till minnes vad som sade i intervjun med hans syster senare på CNN:
”You found him hanging in the garden?”. ”Yes I did”
Något Jamey återkommer till är Facebook vs Tumblr. Det verkar som att han på Facebook gång på gång hamnar i bråk och han verkar uppleva att folk där är elaka mot honom. Mycket verkar handla om Lady Gaga och man får känslan av att Jameys nästan fanatiska intresse för denna artist är en av de saker som en del runt om honom anser vara skäl att mobba honom. Han blir förbannad på om någon vinner ett pris och inte hon, och han stör sig på om någon är större fan till Gaga än honom. Emellanåt lägger han också ut texter från Gagas låtar som verkar tilltala honom extra mycket, men den 9 september lägger han ut en annan text från gruppen Hollywood Undead:
”I just want to say goodbye,
Disappear with no one knowing. I don’t wanna live this lie, smiling to the world unknowing. I don’t want you to try, you’ve done enough to keep me going…
I’ll be fine, I’ll be fine, I’ll be fine for the very last time.”
Han lägger också ut textraden:
”Maybe you’ll hear me if I’m gone”
Det är nu en vecka innan Jamey tar sitt liv. Ju mer man ser av hans inlägg känner man att den 9 september blev en dag där kanske det blev för mycket. Att en tonåring är full med känslor, ja det vet vi. Men här är det helt enkelt för mycket känslor. Det verkar ju också som att han här blir smärtsamt påmind om att mobbandet inte upphört trots att han bytt till High School. Istället är allt som ”vanligt”.
Efter den 9 ägnar Jamey en stor del åt att prata om 9/11. Han lägger in enormt med inlägg om attackerna i USA . Han skriver hur stolt han är över att bo i USA och hur arg han blir på dom som inte visar de omkomna respekt. Mitt i allt detta skriver han sedan att han träffat en kille. En ”Gaykille” som verkar vara intreserad av honom också. Han lägger till att han ”aldrig varit på date innan”, men han nämner inte detta mer alls.
Den 13 september skriver Jamey helt utan andra förklaringar:
”My parents just said they never wanted me to be born”
Sedan kommer filmen…
Media har ju visat filmer som Jamey lagt upp på You Tube, filmer där han försöker sprida hopp och där han gång på gång återkommer till att det blir bättre. Jag hittade också en film som Jamey lagt upp på Tumblr och den filmen skakade om mig rejält. Det har ju hela tiden hetat att ingen visste att Jamey mådde så här dåligt i slutet av sitt liv, och han lämnade heller ingen förklaring till eftervärlden. Jag anser det vara en ren lögn, och hade någon verkligen brytt sig om den här pojken så hade man kunnat se tecken på att Jamey skrek på hjälp. Denna filmen säger allt…
[hana-flv-player video=”http://www.walentine.com/wp-content/uploads/2011/10/Jameys-last-movie.mp4″
width=”400″
description=””
player=”5″
autoload=”true” autoplay=”false”
loop=”false” autorewind=”true”
/]
Han skär sig och han visar upp det i något som jag känner är en form av vädjan till hjälp samtidigt som det blir en form av ”Titta här” . Att han sedan hela tiden säger ”Det blir bättre”, och ”Var stolt över den du är” gör allt så mycket sorgligare. Allt är extremt dubbelt och Jamey avslutar med orden ”Knappt nån idé med den här filmen”
Efter att Jamey lagt upp filmen har någon skrivit till honom att ”är verkligen skolan så värdelös Jamey, du kan alltid prata med mig”. Jamey svarar då kort:
”Not school, parents :/ go to north (: there isn’t a lot of homophobia and you would love it here!”
Jag har hela tiden skrivit detta samtidigt som jag läst vidare på hans sidor. Det är också nu jag av en slump finner hans Formspringkonto som Jamey hade och som det i media talats om att Jamey ska ha raderat. När jag läser på hans sida får jag en bild, en skrämmande bild, av hur nätmobbning och mobbning i allmänhet kan se ut. Detta är lite av de kommentarer som människor riktar mot Jamey på Formspring…
go kill yourself, you’re worthless, ugly and dont have a point to live.
No one cares if your sad, like really. Its realy annoying
Your so weak cause no body loves you.
do you not kno how much of a pain in the ass you are?
PEOPLE JAMIE IS STUPID,GAY,FAT ANND UGLY. HE MUST DIE!
i agree with the people below! die die die!
I know what you do to yourself. and I hope it gets out of control, and you die.
I wouldn’t care if you died. No one would. so just do it 🙂 It would make everyone WAY more happier!
Suicide. We’ve been waiting for a while now…Do it already!
Kill your self!!!! You have nothing left!
send jamey a yes if you want jamey to start cutting
if u dont want people hating you, then stop being a faggot.
You only have one life. And you used all of your time. You can’t renew it so just die
Genom att läsa igenom vad han gjort på Formspring så uppkommer ännu mer bilden av en pojke som är väldigt mycket två personer. Formspringkontot går tillbaka ett år, och då kallar sig Jamey för straight. Hela tiden överöses han av kommentarer om att han är bög, tjejig etc, men han nekar hela tiden till det. Detta gör han fram till december då han säger att han är bisexuell. Det är också då det fullständigt exploderar med kränkande kommentarer mot honom, och där han också tvingas höra saker som, ”Det är lika bra du dör”. Han har uppenbart flera gånger sagt att han vill dö, och verkar ha pratat om att skära sig innan. Han söker hjälp och stöd men får istället höra att han SKA skära sig och dö.
Alla är inte sådana. Massor med människor som han verkar känna både på nätet och i verkligheten lämnar värmande och ömmande kommanterer till honom. De säger att de finns där och att han måste prata med någon.
Det blir i alla fall smärtsamt tydligt vilka rena svin Jamey tvingas ha att göra med. Man ska också komma ihåg att många av dessa personer är personer som Jamey tvingas möta i skolan senare. Mobbningen sker alltså dygnet runt, och med tanke på att han så starkt verkar leva en del av sitt liv på nätet så har han ingenstans han kan komma undan ifrån det.
Läsningen av Jameys besök på Formspring blir en smärtsam påminnelse vad vi människor kan åstadkomma i ondska när vi inte alls tänker på konsekvenserna av vårt handlande.I mobbarnas fall verkar Jamey inte vara en människa, han är en person som man kan säga och göra exakt vad man vill mot, och det gör man. Jamey själv försvarar sig så gott det går, och lägger också ut vänners stöd till honom.
Formspring blir nästan till slut outhärdligt att läsa igenom. För det är en form av psykisk tortyr som Jamey tvingas gå igenom. Man sitter och nästan säger högt, ”Snälla Jamey lyssna inte på dom”.
Ibland biter han också tillbaka. Som svar på följande kommentar:
”if u dont want people hating you, then stop being a faggot.”
så svarar Jamey:
”can I tell you some thing? Well You have really like nothing to your life cause you pick on me by the way I look and dress. And I have more to my life then you now how about you keep jacking off to justin bieber :D”
Jo han kunde svara, men ibland orkar han inte, och det är när han svarar ”Tack” på kommentarer som önskar se honom död som det gör så ont i en. Man känner hans utsatthet och man känner att han helt enkelt inte orkar mer. Han blir som den svaga antilopen som rovdjuren valt ut, och ibland orkar han inte springa mer.
Han verkar också ha haft en tjej hösten 2010 men det tar slut med förklaringen att de var mer som syskon, och nu är bra vänner.
Formspring går tillbaka 2 år och hela tiden tvingas Jamey höra samma skit. Folk skriker att han är bög, och folk pratar om att han ska skära sig. Att han är ”girly” och att han är värdelös. Efter att ha läst hans sida på Formspring så känner jag att detta är bland det värsta jag sett i mobbningsväg på Internet någon gång. Då ska man också tänka på att de flesta som skriver till honom där, också träffar honom i vardagen i skolan. Han möter sina mobbare precis överallt. Han kommer helt enkelt aldrig undan.
Även på Twitter så hittar man emellanåt Jameys rop på hjälp. Till dansaren Mark Kanemura skriver Jamey under sommaren 2011:
”@mkik808 mark, i need your help, i cant stop cuttiny my self. :c”
”@mkik808 i have a confession, i cut my self, every night, its an addiction, and i cant stop”
Han skriver också att han den 30 juli begravde sin gammel farmor, och lägger till ”She was without hate”
Sedan skriver han också:
”@mkik808 mark, my mom doesnt accept me for being gay, i feel like no one does”
Vilket fick mig att reagera för samma känsla får man på hans blogg. Känslan av den lyckliga starka familj som media visat upp vill inte infinna sig när man läser hans egna ord. Jag börjar leta lite mer bland hans twitter och hittar en del konversationer som han haft med folk. Genast inser man att Twitter blivit ännu en kanal för Jameys ångest och sorg. Inte sällan, på samma sätt som på alla andra ställen, växlas det mellan sorg och glädje, och självklart Lady Gaga. Men så kommer det meddelanden där han känner sig ensam, övergiven och att hans familj inte kan acceptera hans läggning. Bilden av en väldigt ensam kille växer sig bara allt starkare. En kille som kanske också tvingas ut från garderoben och som sen inte har någon som stöttar honom. Är man 14 år behöver man sin familj, oavsett vad man försöker intala sig själv.
Går vi tillbaka till hans blogg på Tumblr så lägger Jamey ut denna bild den 15 september:
Till bilden lägger han med texten:
”Something about lonely school nights, with your lipstick on my face. jk there is no lipstick on my face but do you like?”
Den 15 september, 3 dagar innan han begår självmord, berättar Jamey om att en vän i skolan pratat med honom när något ännu en gång flugit på honom…
”Walking down stairs for lunch and terrel is like LADY GAS SUCKS, SHUT UP JAMEY. and he kept telling me to shut up Then MJ is like you don’t deserve this, don’t listen to him You should kick him in the balls.
Well it made me feel better :)”
Sedan åker Jamey på någon form av campingsemester med familjen över en natt. Han åker den 16 september och kommer hem den 18, hans sista dag i livet.
Även denna dag gör han som han gjort nästan alla andra dagar, han lägger in bilder på Lady Gaga och lite annat och så mitt i detta ser jag ett inlägg som verkligen skär i hjärtat. En vän till Jamey på Tumblr har skrivit, ”I’m just lonely”. Jamey svarar då:
”theres one guarantee, you’ll always have me ♥”
Klockan är 21:33 när Jamey skriver det inlägget. Om han inte bestämt sig innan sker något dessa timmar för klockan 00:43 lördag morgon skriver han:
”Stuck up people on my dash”
Strax efter det kommer det ett:
”What the fuck am I doing So Happy I could Die”
EN halvtimme senare citerar han Lady Gaga med orden:
”I pray the fame won’t take my life”
När klockan är 1:21 skriver Jamey sitt näst sista inlägg på sin blogg. Han skriver att han vill träffa sin farmor igen.
”I just wanna see my great grandma right now”
Klockan är 1:34 Jamey Rodemeyer gör två inlägg till. Ett på sin blogg och ett på Twitter. Både är riktade till den person som uppenbart betyder så enormt mycket för den här pojken: Lady Gaga
”Thank you Lady Gaga For everything you have done for me Paws up forever”
och
”@ladygaga bye mother monster, thank you for all you have done, paws up forever”
Efter det går han ut i sin trädgård och det är där hans syster senare hittar honom. Hon hade sagt godnatt till Jamey vid midnatt och sedan såg ingen honom mer. Inte förrän dagen efter men då var det försent. Han hade hängt i den gunga som stod på gården och som han själv lekt i när han var liten. Världen hade förlorat en kille som vågade stå upp för andra, men som samtidigt skrek på stöd och hjälp men uppenbart inte fick den.
Strax efter startar en mediacirkus utan dess like. Internet fylls av bilder, filmer och grupper som alla vill hylla Jamey. Hans familj hamnar i TV bara några dagar efteråt och säger att de nu ska föra Jameys budskap vidare.
Jag känner här att jag får försöka avsluta mitt sökande i Jameys bloggar och internetsidor. Det finns så många olika sidor av denna pojks öde men jag tror att jag i alla fall hittat en del och jag vågar påstå att hans självmord inte bara berodde på en sak utan flera olyckliga delar i sitt liv som till slut blev för mycket att bära på.
Utan att vilja spekulera för mycket så är i alla fall en sak alldeles klar för mig. Den lyckliga idyll som hans familj verkat ha velat måla upp stämmer inte, i alla fall inte utifrån Jameys synvinkel. Ju närmare hans dödsdag han kom, desto mer frustation och ilska visar han upp. Detta med att han nämner en skilsmässa får mig också att tro att, om det stämmer, så kanske Jameys enda riktiga lugna plats raseras. Han mobbas från alla håll i skolan, och är utsatt både på nätet och i skolan. Av någon anledning väljer han att stå kvar, vilket förvånar en del kanske men samtidigt är ”lätt” att förstå. Människor som mår dåligt är också väldigt ”bra” på att just välja det som får dom att må sämre. Jamey var en stark kille på många sätt, men hade samtidigt problem med sig själv. Att kränka en sådan människa är lätt, och var ju också det som hans mobbare, eller om jag får kalla det bödlar, säkert märkte och fick energi ifrån. Jamey ska dessutom ha varit ”tjejig” till sättet, och sådana personer är rena näringen för mobbare.
En familj i kris, som otrohet leder till, kanske heller inte ser allt som den bör se. Jag har väldigt svårt att tro att om det stämmer det Jamey skriver, att pappan gjort bort sig fullständigt, så kanske heller inte mamman är i tipp topp. Att de älskat sin son och menat väl på alla sätt, det tvekar jag inte på. De har säkert försökt allt de kunnat men även vuxna drabbas av händelser som gör att de inte räcker till så som det behövs. Vi människor har ju alla en gräns för hur mycket vi orkar. Jamey var säkert en person som krävde mycket stöd, och ibland fanns helt enkelt inte orken där. Att hans läggning heller inte var så accepterad av familjen blir ju uppenbart när Jamey ljuger för sin pappa när han besökt ett möte med ”gay straight alliance”. Han skriver själv i sin blogg att han sagt att han gått med i Dramaklubben. Varför gör han det om stödet är så starkt? Ja uppenbart för att alla i familjen inte accepterade hans läggning. Det skriver han själv både på Twitter och på Facebook. På Twitter uttalar han sig också att han är ledsen för hans mamma inte accepterar honom.
Att vara så mobbad i skolan och känna att man kanske inte ens blir förstådd hemma måste vara fruktansvärt.
Så oavsett om hans familj hade kris eller inte, så verkade Jamey ha haft det jobbigt hemma. Detta visar också att oavsett hur mycket familjen än vill väl så måste föräldrar lära sig att helt enkelt ge fan i vilken läggning deras barn har, och om de har problem med den så ska inte barnet tvingas bära någon skuld eller annat. Att tala om eller agera inför sitt barn på ett sätt som gör att man visar att man har svårt att acceptera barnets homosexualitet skapar ångest, för som barn vill man att ens föräldrar ska vara stolta över en. När man då tvingas gömma undan en sådan viktig sak som ens sexualitet hamnar man i kris.
Sedan så är det självklart fruktansvärt det som Jameys familj nu måste gå igenom, och jag tänker ofta på hans syster som även efter Jameys död tvingades att höra kommentarer som att det var skönt att han nu inte fanns mer.
Detta hade skett på en skoldans 4 dagar efter Jameys död och några av Jameys tidigare mobbare hade ställt sig och skrikit att det var bra att Jamey var död, när dansen hade hyllat Jamey med en Lady Gaga låt. Detta fick Jameys syster höra på. Även efter Jameys död fanns hatet kvar, och jag frågar mig hur dessa människor tänker, och hur de egentligen mår idag och vem har gett dom hatet? Vem har uppfostrat dom till att bli sådana?
I media har vi kunnat läsa att Jamey även tidigare haft problem med mobbning, och att han varit självmordsbenägen. Redan i femte klass verkade han haft sådana problem och han gick också på stöd hos socialarbetare. Detta verkar han ha gjort fram till sin död, men uppenbart har han som hans familj säger ”lurat alla”. Läser man hans Formspring så uppstår det istället en bild som är totalt tvärtom. Han har sagt att han mår så fruktansvärt dåligt så han vill dö. Det är ju det som mobbarna uppmuntrar honom att göra. Han blir kallad ”Attention Whore” av vissa, men hans känslor är ju ärliga. Han mår så dåligt så han vill dö.
Men jag tror inte Jamey menat att lura någon utan han bad ju om hjälp hela tiden på det enda sätt han kunde. Hur kunde någon missa det han skriver i sin blogg? Hans egen syster hade ett konto på samma ställe som hans blogg låg på. Hur kunde någon missa skärsåren? Hur kunde lärarna missa att mobbningen satt fart igen när han började på High School? Hur kunde socialarbetarna låta sig luras av att han säger att ”allt är bra?. Hur kunde ALLA missa att denna kille mådde så fruktansvärt dåligt.
På alla plan har alla misslyckats, och i längden var det inte mobbare eller Jamey själv som dödade honom, utan jag lägger den skulden på samhället. För man har misslyckats totalt i att stötta och se en liten kille som hade så mycket känslor i sig, och som uppenbart skrek på hjälp men där ingen såg.
Att efteråt säga att ”Vi trodde det gick bra nu” är att göra det väldigt lätt för sig, för allt finns där. Det finns på nätet och bland hans vänner och lärare på skolan. Det finns hela tiden tecken på att han var en kille som for väldigt illa.
De enda som får en tanke av honom innan han tar sitt liv är hans farmor som redan är död, och sedan säger han farväl till Lady Gaga, och just hon verkar ha varit Jameys källa till stöd och tröst. Jag vet inte hur många gånger jag sett Jamey på sin blogg skriva ”I am born this way”
Ja Jamey Rodemeyer var en trasig kille, men också en stark kille på samma gång. Vi har alla väldigt mycket att lära oss av honom. I vårt eget land tog förra året 147 personer under 25 livet av sig. 4 av dom var under 14 år. Barn dödar sig själv även i Sverige, och vi pratar alldeles för lite om det här. Jag är inte säker på att det amerikanska sättet att ge det total uppmärksamhet är så lyckat heller men kom ihåg att Sverige har avsevärt högre självmordsiffror i procent än USA så något är galet även i vårt land.
Jameys död grep tag i mig djupt, och jag var inte ensam. Om det kan komma något gott ur denna sorgliga historia så hoppas jag på en värld där ämnen som dessa kan tas upp och diskuteras. För det handlar inte bara om att Jamey eventuellt var gay/bi. Det handlar om alla unga som mobbas till döds, och detta sker gång på gång, och i ärlighetens namn verkar ingen bry sig. Vi blir chockade när det sker, men 1 vecka senare har vi glömt det.
Jag önskar så att Jamey Rodemeyer kunde lära oss att vi istället tillsammans kan sätta stopp för mobbning och slappa samhällen som skiter i sina barn. För det är vi skyldiga Jamey och alla andra vars liv slutat som hans.
Glöm heller inte att Jamey levde i ett samhälle där gayfrågor fortfarande är stora. I debatten efter Jameys död om en lag mot mobbning finns det till och med politiker i USA som menar att en sådan lag skulle främja homosexualitet. Ja, det finns även de grupper som menar att alla dessa tragiska självmord bland homosexuella ungdomar i USA den senaste tiden är en del i agendan för gayvärlden. I USA finns det enormt mycket kvar att göra, och vi är alla skyldiga att hjälpa till.
Det räcker inte med en kort nyhet på QX för att vi sedan ska tro att vi gjort vårt. För fler självmord kommer ske, och det kommer ske även här. Det är upp till oss om vi vill sätta stopp för det eller inte. Mer än något annat visar Jamey att kampen för HBTQ-världen inte på några villkor är över.
Själv har Jamey utan att ens ha träffat mig gjort något med mig. Han har visat mig hur enormt mycket det är kvar att göra för HBTQ världen. Han som var en ung pojk som i maj sade ”It gets better I promice”, men som nu inte får uppleva det. Han förändrade mig, och för det är jag honom för evigt tacksam. Många tårar har jag fällt över honom, och jag kommer för lång tid framöver gå in på hans You Tube sida och se på honom när han med strålande ögon ler och säger att saker kommer bli bättre.
Vill vi ha en bättre värld är det upp till oss, inte till någon annan. Våra barn dödar sig själva, och jag tänker inte längre sitta ner och låta det ske utan kamp.
Men just nu sörjer världen Jamey, en söt och charmig kille som i en film säger att ”Jag kan göra vad fan jag vill”. Tyvärr fick Jamey inte det, och det gör ont i hjärtat mitt att inse att världen förlorat ännu en ängel
Paws Up Forever Jamey, you will never be forgotten.
With Love
/Walentine
Julen närmar sig snabbt nu, men i år har jag ingen julkänsla direkt.
Inte för att jag brukar ha det, men jag kan ju inte säga att årets händelser direkt gjort längtan efter firandet av Herrens födelse direkt större.
Är inne i en extrem skrivarperiod nu, vilket ju iofs är bra. Hade ju satt deadline till sista november men anmälan och allt tog så mycket tid så jag hann inte med allt jag planerat. Jag ska ju emellan försöka lappa ihop mig själv också.
Snart är jag i alla fall klar, och jag tror och känner att detta kommer bli bra.
Jag har några som jag bollar allt med och tack gode Gud att jag haft Helena och Chamilla under hela sommaren. Jag vet inte hur mycket jag läst för dom och där dom sedan säger, ”Gud det kommer jag ihåg”, det gör att jag känner att historien kommer bli som den faktiskt var.
Saknar dig så jävla mycket Daniel, och jag har inte riktigt den kraft som jag skulle vilja ha. Just nu är kroppen helt slut efter vad jag går igenom på SU, men jag försöker stå ut. Jag har ju varit med förr men den stora skillnaden är att i somras fanns du som gjorde allt värt det. Nu har jag ingen att kämpa för. Jag känner att jag egentligen inte bryr mig, och det är ganska jobbigt att känna så.
Jag har några som jag i alla fall kan ventilera mitt psykiska välmående med, och det är jag tacksam för. Tyvärr så insåg jag ganska snart efter din begravning att det däremot inte fanns så mycket att hämta hos flera av dom som känt dig så jag raderade bort dom från mitt liv nästan lika snabbt som de dök upp. Jag orkar inte med avundsjuka och sånt jävla trams rent ut sagt.
Om dom är så jävla ledsna över att du inte finns längre kanske de skulle svälja stoltheten istället och tillsammans hade vi kunnat se till att du får din upprättelse. För den ska du ha.
Nu står jag bakom anmälan ensam, med stöd av din syster, men jag vågar inte ens fråga andra om saker och ting för jag märker direkt hur de drar öronen åt sig. Alla är självklart inte såna, en del är väldigt vettiga och även om man inte pratar med dom varje sekund så vet jag att dom stöttar en, men andra däremot…
Så patetiskt.
Det här handlar inte om vem som var din bästa vän, din pojkvän eller din av något slag. Detta handlar om att du inte fick den hjälp du skulle ha av de som har betalt för att hjälpa. Svårare än så är det inte. Kan man inte då svälja sin stolthet är det ingen annan än dig man skadar. Du dog inte av att du fick en buss på dig. Du dog därför att ingen gav dig den hjälp du förtjänade. Ska man bara skita i det och låtsas som att det regnar? I helvete heller!
Men jag gläds i alla fall över de vettiga människor som jag mött efter den 12 september. Dom som förgyller livet, dom andra är inte värda att lägga energi på.
Gud, jag som inte tänkt skälla och så gjorde jag det ändå, men du brukade ju å andra sidan alltid säga att du älskade mitt temperament. Vi har väl lite ADHD temperament bägge två 🙂
Undras hur julen skulle sett ut om du levde. Det där är ju en fråga man aldrig får svar på, men jag kan inte låta bli att fundera på den i alla fall.
Jag funderar mycket på dig i omgångar, och försöker hitta någon mening med allt. Ibland blir jag rädd för när utredningar och allt är över för vad sker då? Är det då du försvinner helt?
För det är ju så att jag måste inse det jag redan insett. Du är borta Daniel. Hur jävla lite jag än vill att det ska vara på det sättet så är du borta.
Skriver snart till dig igen, älskar dig!
/Walentine
Satt och lyssnade på låten Vincent. Den som handlar om konstnären Vincent van Gogh.
Insåg hur fruktansvärt mycket den låten kunde handlat om dig tussen.
En sorglig låt blev med ens mycket sorgligare 🙁
Now I understand what you tried to say to me And how you suffered for your sanity And how you tried to set them free. They would not listen, they did not know how. Perhaps they’ll listen now.
For they could not love you But still your love was true, And when no hope was left in sight On that starry, starry night, You took your life as lovers often do But I could have told you, Vincent, This world was never meant For one as beautiful as you.
Kommer aldrig glömma när jag såg det där huset. Jag hade precis varit och hälsat på Savannah på sjukhuset och var på väg in mot stan. Ville stanna till där du bodde och tog en Taxi från NUS. ”Jag ska till något som heter Fiskegränd 6” sade jag, och det tog inte så många minuter innan vi var framme.
Taxichauffören var extremt trevlig och på den korta vägen mellan sjukhuset och ditt hem lyckades han berätta hela Umeås historia. På vägen dit slogs jag av hur fint Umeå var, inte alls den stad du berättat om och som du hatade så. Allt mer gick det upp för mig att hatet du kände satt så djupt i dig efter misslyckade efter misslyckande.
Jag betalade, gick ur bilen och försäkrade honom om att jag kunde ta min väskor själv och sen blev jag stående där när bilen rullade bort. Jag bara såg på huset, ditt hus och ditt hem.
Jag gick runt och såg in där du bott, någon höll på att göra i ordning, och genom köksfönstret såg jag där du brukade sitta när vi pratade. Jag såg din dörr och jag såg märkena efter att någon försökt bryta sig in…
Då bröt jag ihop för då kom alla minnen ikapp mig. 5 juli och den natten slog till i magen på mig igen, och alla gånger jag tänkt på hur ditt hus såg ut. Nu såg jag det. Nu var jag där vi pratat om att jag skulle komma till den 19 september för att hjälpa dig städa ur lägenheten. Istället var det den 4 oktober och i morgon skulle vi begrava dig.
Jag satte mig där på vägkanten mot trottoaren och bara grät. Jag struntade blankt i om någon kom och såg mig, jag ville bara gråta.
”Mitt hem är min död”, exakt dom orden upprepade du för dina läkare. Gång på gång sade du ”Mitt blev är min död” men ingen lyssnade.
Om bara någon tagit dig på allvar då, om bara någon lyssnat när jag ringde upp, om bara någon förstått hur fruktansvärt viktigt det var för dig att få komma bort från Umeå och börja om ditt liv. Om bara någon sett den spiral som började peka neråt i samma stund du lades in. Om bara någon velat se att den vård du fick var den absolut sämsta vård du kunde få med tanke på vem du var.
Misstaget sjukvården gjorde var inte att någon fick en kur antibiotika för lite, det var att du försvann, och det där huset står för så mycket i ditt liv som du hatade.
Jag kommer kanske aldrig se det huset igen. Nu har någon ny flyttat in, någon annan skapar sig ett liv där nu, men samtidigt är huset för alltid förknippat med dig. Där dog du Daniel. I det huset lämnade du oss.
För fyra månader sedan satt någon på skatteverket och tyckte att, ”Jo den här hindersprövningen ser ok ut”. Vi hade försäkrat att vi inte var syskon och släkt med varandra. Dagen efter kom brevet, och med hindersprövningen också vigselbeviset.
Nu har 4 månader gått, och idag slutar det att gälla. Nu kan jag inte gifta mig med dig längre Daniel.
Det är konstigt hur datum blir så starka när någon går bort. Det är som att varje dag som tidigare inte haft någon betydelse nu plötsligt blir så extremt viktig. Idag känns det som en sådan dag. Kanske är det löjligt av mig, men det är så jag känner.
En kompis frågade förra veckan hur vi skulle haft det om vi hade gift oss. På det svarade jag att vi skulle nog inte bli som Maria och Kapten Von Trapp i Sound of music. Vårt äktenskap hade nog varit lite stormigare men samtidigt tror jag faktiskt inte att det hade blivit SÅ mycket stormigare.
Jag önskar så att fler kunde fått se oss ihop. Att fler kunde fått se oss den där söndagen sist du var här, eller varför inte den 3 september i stan. Jag önskar så att fler kunde fått se den Daniel jag föll för. Den Daniel som ville plugga, börja om, starta om och skaffa sig ett nytt liv. Jag önskar så att fler kunde fått se dig när du sprang med mig i Gbg och fick för dig att jag av någon anledning var någon guide i Göteborgs historia.
Jag vet att flera jag pratat med inte trott på mig riktigt för i deras värld verkade du vara omöjlig att göra om. Säger man något galet som hänt så hör man ”Ja det var Daniel det”, men säger man något som inte stämmer in i deras bild får dom en sådan konstig blick eller attityd.
Jag vet i alla fall att om det är något jag är så extremt tacksam för så är det att jag fick vara del av din förändring. Att du ville visa den för mig. Du sade så många gånger ”Folk som lär känna mig och hör min historia drar sig alltid undan”. Det gjorde inte jag, och det är jag som sagt stolt och glad över, och jag tror att du var lika glad du.
Det var det som byggde vår vänskapsgrund. Du sade själv en gång att du aldrig trott att vi skulle ses från början så därför var det så lätt för dig de där gångerna på chatten i början att berätta allt för jag var ju bara anonym då. Sedan lärde vi känna varandra mer och kunde fortsätta prata om det. Vi fanns där helt enkelt.
Jag tänker ofta på vad du skrev i din dagbok den 2 sep. Du låg i min säng och skrev en lång stund på din telefon. Du skrev om dina vänner du hade och hur viktigt det var att inse att man faktiskt har vänner…
”Och den första som jag känt i 4 mån är “W” man kan tro att vi känt varandra i hela livet, men de har vi inte. Jag har bara känt att jag kan vara mig själv och sluta spela nån jävla teater. Och “W” är den enda som någonsin har brytt sig om mig, som har sett mig för den jag är och inte hur jag ser ut. Och han har försökt att få mig inse hur fin människa jag egentligen är och de har fan inte varit lätt. Så tack snälla “W” för att du funnits där och att du fortfarande finns där fast jag inte alla gånger visat uppskattning på det.”
Jag är så glad för dom orden Daniel. Med tanke på vad som sedan hände så är jag så enormt tacksam för det. För det var vänskapen som var vår grund, allt annat kom till i efterhand. Jag vet hur du slogs med dina känslor, mest vet jag det för att du sade det. Jag vet hur jobbigt du tyckte att det var men hur du också sade att det var värt det. Hur ofta sade du inte ”Ge mig lite tid Walle”, vilket alltid var ganska roligt sagt med tanke på att det var du som alltid inledde pratet om oss.
Den dagens blogginlägg inledde du med att skriva om att du ville förändra ditt liv.
Du inledde med att säga….
Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag? Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra. Sen ska jag sluta låtsas som om att jag inte bryr mig om att förlora de som faktiskt är mina vänner.
Det inlägget avslutade du med orden…
Nu ska jag ta å sluta skriva, ska ta mig en kopp kaffe å en cigg. Men va beredda för här kommer den nya jag! Kram
Efter att du skrivit inlägget kom du ut i köket, du log och sade att jag skulle kolla din blogg. När jag läst inlägget kommer jag ihåg att jag gick fram till dig, drog dig till mig, satte dig i mitt knä och sade att jag aldrig varit stoltare över dig än just då. Sen fick du en puss och jag bara höll om dig.
Jag vet att du hade styrkan och den övertygelsen kommer jag aldrig att släppa. Jag vet att där någonstans inom dig fanns en sådan otroligt stark vilja att förändra det i ditt liv som du inte trivdes med. Du var så förbannat trött på att vara Daniel som låg med allt, Daniel som alltid var glad, Daniel som alltid var sprallig, Daniel som var lite smågalen, Daniel som hela tiden gick på nitar och Daniel som alltid hamnade i problem och trubbel.
Därför vet jag att med rätt vård, rätt mediciner och inte alla mediciner som finns i hela världen, och med rätt stöd hade du kunnat klara detta. Du hade kunnat ta dig vidare och du hade kunnat få det liv du ville ha. Det hade varit en jobbig resa men du hade klarat den. Vi hade klarat den tillsammans! För du hade haft mig där som skulle gjort allt jag kunde för att stötta dig på alla sätt. Det visste du, det vet du nu, och jag vill tro på att du egentligen visste det sista veckan också.
För du tog inte livet av dig, och det kan inte tillräckligt många gånger sägas. Du tog inte livet av dig! Samma anledning som fick dig att lämna Göteborg den 4 september, samma anledning tog ditt liv en vecka senare. Jag blir hysterisk när folk säger att det var självmord, för det var inget jävla självmord. Det var ett dödsfall som tyst underhölls av en värdelös vård och människor med betalt som inte såg eller kände för att se vad som höll på att hända. Hade någon tagit dig på allvar hade du levt idag. Hade någon vågat ifrågasätta dig och det du sade så hade det som hänt inte hänt. För man behövde ifrågasätta dig ibland. Man behövde ställa frågan ”Hur tänkte du där”, men det var det ingen som gjorde på det där jävla sjukhuset. Fan du kunde ju mer eller mindre själv välja vilka mediciner du ville ha. Jag förstår inte varför dom inte tar bort läkarna och istället sätter dit varumaskiner så kan folk köpa de piller de känner för.
Vad jag önskar att du fått leva. Vad jag önskar att vi kunde fått säga ja till varandra. Vad jag önskar att du nått dina mål, och vad jag önskar att du kunde fått visa för dig själv hur mycket värd du faktiskt var. Hur fantastisk Daniel var när han bara var Daniel.
Ja, idag är det 4 månader sedan någon på skatteverket tyckte det var OK för oss att gifta oss. Vad jag önskar att det blivit så.
I slutet av maj, den 26, skrev jag en liten text till dig på min blogg walentine.com
Anledningen var främst för att jag ville det men också för att vi hade pratat om att du alltid brukade göra sånt för andra, och då ville jag göra de för dig.
Jag kommer ihåg hur glad du blev. Du ringde hit och snyftade och sa att du blivit så rörd.
Några, två tror jag det var, veckor senare lade du upp delar av denna text på din Facebook wall samma dag jag var upptagen med annat, men det var säkert bara en slump 😛
Det inlägget finns inte kvar men tack vare en liten annan ängel fick jag fatt i texten igen så här är den.
Jag menade varje ord då som jag skrev, och menar det än.
Älskar dig Tussen, och här är texten…
Våra liv är av kaos, byggda på osäkerhetens grund. Våra hjärtan är sköra, då många så ofta försökt slita dom sönder. Våran ensamhet kommer av längtan efter det motsatta Våran svaghet är att ingen velat se vår styrka. Våran saknad är efter dom som vågade visa oss kärlek Våran utsatthet beror på andras blindhet Våra liv går ihop, och berättar samma historia.
Så hittade vi varandra, och livet blev lite enklare. Vi är långt ifrån varandra, långt ifrån att få ge varandra en kram.
Men känslan att någon finns där, den gör mig glad. Känslan att någon där ute tänker på mig ibland, den gör mig lycklig. Känslan när vi talar om livet och döden, den gör mig levande.
Är så glad att jag hittade dig, är så glad att du finns. Är så glad att du är du. Är så glad att du är min vän.
Nu börjar det Daniel, mår illa som fan 🙁
Hela dagen har varit skit och jag känner mig helt slut, men sova kan jag inte. Du vet ju hur det var sist. Hade behövt dina små ”Hur mår du” just nu.
Var ute en stund nyss och gick lite. Det blåser och är kallt, riktig Göteborgsvinter är det. Den vinter du skulle fått uppleva om du inte åkt härifrån.
Tänkte på dig när jag gick där ute. Tänkte på om du ser på mig från himmelen.
Du vet ju att jag inte tror på sånt ett dugg, men ändå känns det bra att tänka så.
Inser allt mer hur ensam jag är och hur få personer jag har i mitt liv.
Inte konstigt vi fann varandra, två ensamma själar var vi. Två ensamma själar som inte riktigt passade in, eller som ville passa in.
Den enda i Göteborg som ringer är Jennie. Lustigt egentligen, alla ens äldre vänner här dom har försvunnit. Fast dom brukar inte orka med mig när jag är nere. Jag är ganska van. En del har också förklarat att jag är välkommen att höra av mig när jag mår bättre igen. Yeah right, det kommer hända. Tur jag har Jennie.
Sedan finns alla dom runt om i landet, men dom träffar jag inte. Där var vi också lika. Känner folk över hela världen, men inga direkt i ens närhet.
Gud vad jag saknar våra nätter. Vad jag saknar att ha dig där, på datorn och ibland här. Så snabbt det blev en vana för oss.
Jag har läst igenom alla papper nu, och Daniel vad hände den 5 juli? Är det som jag tror att det är, kan jag knappt tro på det, men logiken i mig säger att det är så. Saker är oftast inte så krångliga som man vill tro att dom är eller som man gör dom.
Varför sade du inte bara något? Varför var din stolthet så fruktansvärt stor?
Det var din stolthet som förstörde allt, inkl ditt liv.
Jävla stolthet!
Jag vill så gärna dö Daniel. Ja, jag vill dö.
Men jag kan inte dö. Jag har saker att göra, saker att fixa, saker att få ordning på.
Under tiden får jag väl försöka hitta en mening med allt, men jag skulle så gärna vilja byta med dig.
Nej jag kommer inte än på några år än, men jag vill för jag är så fruktansvärt trött på att vara Walentine. Jag är så fruktansvärt trött på att vara jag, leva som jag, ha det liv jag har.
Det var jag innan du kom in i mitt liv, det vet du, och den tröttheten har ju inte direkt blivit mindre.
Men, min lott i livet är väl att må som jag mår. Tre personer i mitt liv har jag älskat, två av dom dog. Aldrig att jag tänker utsätta mig för risken att må så här igen.
Lördag för Walle, fest? Knappast
Se på kortet på dig där Daniel. Du är så fantastisk fin på det kortet. Det är ett av mina favoritkort på dig, och jag är så stolt över att jag tagit det på dig. Det finns många anledningar till att jag tycker om det kortet.
Mest är det för att du ser så lugn ut och man ser hur bra du mådde där.
11 augusti togs kortet, en för dig och mig mycket speciell dag.
Mycket hände den dagen. Kommer du ihåg? Vi träffade Jennie och Kevin och vandrade i Trädgårdsföreningen ihop. Jennie ville gå ut på kvällen där men du ville vara hemma, med mig. Sedan friade du, sedan friade jag. Efter det skickade vi ut SMS och vi ringde några. Sedan skrev vi papper ihop, och efter det satte vi oss i soffan med vårt vin. Först mitt emot varandra och sedan du i min famn. Jag kommer ihåg varje samtal den natten, allt som hände och allt som skedde. Den 11 augusti är på så många sätt en magisk dag i min relation med dig.
Men tillbaka till kortet. Jag älskar det där kortet därför att du är så lugn där. Det är inget spex, inga miner, eller hysteri. Det är bara du, sittande på en sten med folk omkring dig som älskade dig villkorslöst och du mådde så bra och jag var så glad över hur bra du mådde. Jag var så glad hela helgen för helgen var så jävla underbart bra!
Den senaste tiden Daniel har jag haft anledning att tänka mycket på vår relation. Var stod vi hos varandra? Vad tyckte vi om varandra och vad kände vi för varandra?
Idag kallade jag dig för första gången för pojkvän öppet på FB. Kanske ingen direkt stor grej, men jag insåg att jag aldrig skrivit det innan. Jag insåg att jag skrivit allt annat utom det. En del tycker säkert det är löjligt, men de vet inte vad som skedde den 12 september.
Men det tog tid ska du veta efter att du gick bort innan jag vågade öppna ögonen och se saker för va de var. Jag analyserade allt så jävla mycket så jag glömde av att se saker som de var och hur du själv agerat och hur jag agerat.
När jag lagt upp mitt lilla inlägg på FB tog det ett tag sedan skrev Chamilla följande:
Chamilla Helander: Älskade du! Den Daniel som jag fick äran att träffa skulle vara så otroligt stolt över dig Walle! Som du slåss för hans del och att hans död inte varit förgäves. Att en persons känslor gentemot någon annan kan vara så starka! Har jag aldrig stött på förut. Den långa berg – och dalbanan som du färdas på i denna kamp gör dig till en stor människa i mina ögon, du är större än du tror! Detta ser jag och detta såg Daniel också. Hos dig finns tryggheten, styrkan och kärleken. Den kände Daniel ända fram till sin tragiska bortgång och jag är övertygad om att Daniel somnade in med den stora kärleken till dig i sitt hjärta. Du lever i honom, som han i dig, tills ni möts igen!
Jag blev så otroligt rörd av hennes ord, och de stärkte mig så enormt. För ibland känner jag mig ensam i min kamp mot sjukhus, med anmälningar och allt. Ibland känner jag bara för att skita i allt och bara sörja. För varför ska jag gå igenom det här när ingen annan behöver göra det? Kanske ska jag bara ta hand om min sorg och bara tänka ”Daniel är död och det är förjävligt”. Varför är det ingen annan som bryr sig? Kanske ältar jag bara och borde släppa allt och låta tiden ha sin gång.
Nej, jag kan inte tänka så för det var inte så vi var. Allt det som sker nu, ja det var sånt som vi pratade om när du levde. Vi skulle anmäla dom sade du. Vi skulle skriva om dig och vi skulle försöka göra någonting bra av allt som skett. Det är det jag försöker göra nu.
Han som sitter på stenen där på kortet, han som jag älskade. Ja han ville inte sluta sitt liv som det slutade. Han hade drömmar och förhoppningar om en bättre framtid men det togs ifrån honom. Självklart måste jag protestera då!
Fast ibland Daniel vill jag bara gråta. Jag vill gråta över att du inte finns kvar. Jag vill gråta över min saknad, för Gud hjälpe mig vad jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont i bröstet på mig. Jag saknar dig just nu, för just nu vill jag ringa dig. Jag vill ringa och säga godnatt, men det kan jag inte för du togs ifrån mig. Dom tog dig ifrån mig Daniel, och på det sättet det skedde kommer jag aldrig acceptera att det får gå till.
För det är jag som måste leva med vetskapen om att jag sade, ”Lämnar du mig så kommer du att dö, det går åt helvete om du åker tillbaka till Umeå”, och 7 dagar senare var du död. Varje dag tänker jag på det, varje dag ekar den meningen i min skalle. Varje dag tänker jag på att jag fick rätt i något som jag verkligen inte ville ha rätt i.
Varje dag tänker jag på att deras behandling och slapphet gjorde att du blev ”sjuk” här nere igen och drog. Jag har läst dina journaler och en encellig varelse kan se vad som föregicks Att dom inte gjorde det är under all kritik. Dom tog dig ifrån mig, och från alla som älskade dig. Din sista vecka är bland det värsta jag läst om, det gör så fruktansvärt ont att läsa om den, och ilskan jag känner att ingen tog dig på allvar gör mig rasande, men mest ledsen för det ledde till att jag aldrig mer kommer få säga de orden som jag så starkt känner och orden jag aldrig vill sluta säga:
Jag älskar dig Daniel.
Det är jobbigt just nu.
