Julen närmar sig snabbt nu, men i år har jag ingen julkänsla direkt.
Inte för att jag brukar ha det, men jag kan ju inte säga att årets händelser direkt gjort längtan efter firandet av Herrens födelse direkt större.
Är inne i en extrem skrivarperiod nu, vilket ju iofs är bra. Hade ju satt deadline till sista november men anmälan och allt tog så mycket tid så jag hann inte med allt jag planerat. Jag ska ju emellan försöka lappa ihop mig själv också.
Snart är jag i alla fall klar, och jag tror och känner att detta kommer bli bra.
Jag har några som jag bollar allt med och tack gode Gud att jag haft Helena och Chamilla under hela sommaren. Jag vet inte hur mycket jag läst för dom och där dom sedan säger, ”Gud det kommer jag ihåg”, det gör att jag känner att historien kommer bli som den faktiskt var.
Saknar dig så jävla mycket Daniel, och jag har inte riktigt den kraft som jag skulle vilja ha. Just nu är kroppen helt slut efter vad jag går igenom på SU, men jag försöker stå ut. Jag har ju varit med förr men den stora skillnaden är att i somras fanns du som gjorde allt värt det. Nu har jag ingen att kämpa för. Jag känner att jag egentligen inte bryr mig, och det är ganska jobbigt att känna så.
Jag har några som jag i alla fall kan ventilera mitt psykiska välmående med, och det är jag tacksam för. Tyvärr så insåg jag ganska snart efter din begravning att det däremot inte fanns så mycket att hämta hos flera av dom som känt dig så jag raderade bort dom från mitt liv nästan lika snabbt som de dök upp. Jag orkar inte med avundsjuka och sånt jävla trams rent ut sagt.
Om dom är så jävla ledsna över att du inte finns längre kanske de skulle svälja stoltheten istället och tillsammans hade vi kunnat se till att du får din upprättelse. För den ska du ha.
Nu står jag bakom anmälan ensam, med stöd av din syster, men jag vågar inte ens fråga andra om saker och ting för jag märker direkt hur de drar öronen åt sig. Alla är självklart inte såna, en del är väldigt vettiga och även om man inte pratar med dom varje sekund så vet jag att dom stöttar en, men andra däremot…
Så patetiskt.
Det här handlar inte om vem som var din bästa vän, din pojkvän eller din av något slag. Detta handlar om att du inte fick den hjälp du skulle ha av de som har betalt för att hjälpa. Svårare än så är det inte. Kan man inte då svälja sin stolthet är det ingen annan än dig man skadar. Du dog inte av att du fick en buss på dig. Du dog därför att ingen gav dig den hjälp du förtjänade. Ska man bara skita i det och låtsas som att det regnar? I helvete heller!
Men jag gläds i alla fall över de vettiga människor som jag mött efter den 12 september. Dom som förgyller livet, dom andra är inte värda att lägga energi på.
Gud, jag som inte tänkt skälla och så gjorde jag det ändå, men du brukade ju å andra sidan alltid säga att du älskade mitt temperament. Vi har väl lite ADHD temperament bägge två 🙂
Undras hur julen skulle sett ut om du levde. Det där är ju en fråga man aldrig får svar på, men jag kan inte låta bli att fundera på den i alla fall.
Jag funderar mycket på dig i omgångar, och försöker hitta någon mening med allt. Ibland blir jag rädd för när utredningar och allt är över för vad sker då? Är det då du försvinner helt?
För det är ju så att jag måste inse det jag redan insett. Du är borta Daniel. Hur jävla lite jag än vill att det ska vara på det sättet så är du borta.
Skriver snart till dig igen, älskar dig!
/Walentine
