Dom var jävligt snygga!
Gud, hur många timmar satt vi inte och pratade om vilken sort, och allt vreds fram och tillbaka.
Du ville ha nåt jättestort, jag lite mindre. Sedan hade vi idén om att göra något alldeles eget, ja tills vi kom på att ”Fan de kostar ju” 🙂
Så efter hårda förhandlingar blev detta ett mellanting, men snygga var dom i alla fall.
Hittade bilden nu, låg på jobbdatorn. Kommer ihåg när du ringde lite halvt i extas och skrek ”JAG HAR HITTAT DOM”.
Saknar dig 🙁
Du vet ju hur jag är, jag ändrar mig alltid.
Insåg idag att filmen jag lade upp igår inte var bra. Den saknade vissa delar så jag gör om den. Fixar det ikväll!
Kram
Gjorde en lista med lite musik jag lyssnar på när allt känns skit. Till detta kan man gråta, tänka eller bara vara.
(du behöver ha Spotify installerat på datorn)
Så är det då en ny natt, och jag kan inte sova. Tänka sig!
Hur länge ska jag må så här Daniel? Ibland känns det som att detta är min fasta levnadskänsla numer, ok på dagen men åt helvete på natten.
Det är så mycket tankar som far omkring, och tankar som vill fram men jag orkar inte riktigt ta itu med dom just nu, även om jag vet att jag måste.
Jag har tänkt mycket på när du kom ner sista gången idag, och framför allt hur du var den där kvällen du kom. Jag tror det var där jag insåg hur saker och ting verkligen stod till med dig, och vad det skrämde mig.
Förstod du någonsin hur mycket jag älskade dig Daniel? Det frågar jag mig ibland. Jag kommer ihåg hur ofta du sade att du inte kunde begripa hur jag kunde bry mig om dig, och hur ofta jag fick förklara varför jag gjorde det och att jag gjorde det. Jag kommer ihåg hur ofta du mer eller mindre bad om ursäkt för att du var du, och hur du avskydde den du var och hur du var. Hur många gånger satt vi inte och först dissade oss själva inför varandra och sedan fick vi lyfta upp oss igen.
Daniel, jag vill inte leva utan dig. Varje natt den senaste tiden har samma känsla kommit över mig allt starkare: Jag vill inte leva utan dig. Jag känner dessutom att jag är på väg tillbaka till den där platsen där jag är fullständigt ensam med hur jag mår och där jag igen måste spela den starke, men jag är ju för fan inte stark. Jag är ju fullständigt slut psykiskt. Jag väntar bara på att hjärtat mitt ska sluta slå så jag slipper undan.
I våras ville jag dö. Jag ville inte leva längre. Jag ville inte vara sjuk, ha kvar mitt jobb och leva det liv jag levde. Allt det där ändrades när du kom in i det. Plötsligt fick jag en anledning att leva igen. Plötsligt fick jag en kraft och en vilja att orka stiga upp på morgonen, att engagera mig i någon och bry mig om någon. Det fanns någon som såg mig, som såg mig för den jag var och som ville se mig. Det fanns någon som skickade små SMS på nätterna, som önskade en god morgon och som önskade en godnatt. Det fanns någon som var trasig som jag, och som jag förstod.
Senare fanns det någon jag älskade som jag kunde hålla om, som jag somnade med och vaknade med. Senare fanns det ju någon jag älskade med.
Nu är allt det borta och nu sitter jag här igen. Ensam, trött, sliten och så jävla slut.
Jag gråter mig till sömns, jag vaknar ibland av att jag gråter i sömnen. Jag vaknar på morgonen med ångest och gråter lite till, och sedan kommer spelet. Det spel jag är så fantastiskt bra på att spela. Det spel jag spelar på jobbet för ”Nu mår jag ju bättre”.
En del säger att man inte ska gå under på grund av en annan människa för det är sjukt, men om man gick under innan man träffade den personen då och när den personen sedan försvinner, vad gör man då?
Måste man älska livet? Måste man älska tanken på att nu leva ensam igen. Måste man se fram emot ett liv där du inte finns, när det enda jag vill är att ringa dig igen, se dig igen, känna dig igen, krama dig igen.
För jag vill ju ha dig här Daniel. Fan vi hade ju planerat vår framtid. Förstår du hur det känns att veta att man planerat att ingå äktenskap med någon som dör samma dag man tänkt gifta sig på. Det där kommer tillbaka till mig hela tiden, gång på gång på gång. Det slår mot mig och det gör så jävla helvetes förbannat ont. Ingen verkar riktigt fatta hur den känslan är. Ingen verkar förstå hur sista veckan och den 12 september känns för mig.
Förstår du hur scenen när du sitter framför mig och jag säger orden ”Om du åker nu så dör du” gång på gång går i repris i mitt huvud?
Förstår du hur jävla ont allt gör och jag vet inte hur länge till jag orkar bära den här smärtan Daniel. Jag vet inte hur länge till jag står ut, för just nu känner jag mest att jag snart joinar dig i himmeln.
Fan, jag kan knappt skriva för både ögon och näsa rinner nu.
Jag vill bara du ska veta att jag saknar dig så förbannat mycket Daniel, så enormt jävla mycket. Jag trodde inte att man kunde sakna någon så, och jag trodde inte att sorg kunde kännas så fruktansvärt. Jag hoppas tumörjäveln tar mig, jag orkar ändå inte mer.
Jag orkar inte mer!
Det är stjärnklart inatt.
Iskallt är det också.
Kan inte sova, som vanligt.
Är du där uppe nu Daniel?
Ser du mig här nere?
Tänker du på mig?
Vakar du över mig?
Jag tänker på dig
Jag tänker på dig ofta.
Grät nyss en stund igen.
Ville ringa någon, men nätet var nere.
Satt här i min ensamhet och grät istället.
Jag grät och saknade dig.
Fy fan vad jag saknar dig.
Kommer jag blir som folk igen Daniel?
Du som är bland stjärnorna nu,
kan du svara på det?
Får jag ett liv igen?
För jag har inget liv just nu.
Ibland vill jag bara dö,
jag vill slippa smärtan jag känner just nu.
Jag vill inte leva utan dig Daniel
Jag vill inte vara här utan dig.
Jag vill inte vara utan dig.
Du var mitt liv,
du blev mitt liv så snabbt.
Du blev mitt allt och du togs ifrån mig.
Just nu vill jag bara bort,
jag vill bara slippa den här jävla känslan jag bär.
Jag vill bara slippa allt.
Jag älskar dig Daniel,
mer än livet självt
Som en del säkert vet, och du vet ju det Daniel för detta projekt började vi ju med när du levde, så skriver jag om dig och oss.
Jag har på FB tidigare lagt ut prologen till det jag skriver på, men tänkte att den passar in här också, så här är den….
Kistan är vacker där den står. Ja så vacker som kista på en begravning nu kan bli. Det känns så sjukt alltsammans. Jag vill bara därifrån. Jag vill springa ut och sedan fortsätta springa.
Jag ser lite i smyg på hans syster. Hon står framme vid kyrkan och pratar med sin pappa. Hon ser så sorgsen ut men samtidigt verkar hon så lugn. Jag beundrar henne. Man ser sorgen i ögonen samtidigt som jag vet att hon nu måste vara en stark mamma inför sin son. Jag vill bara gå fram och ge henne en kram. Hon delade så mycket med mig av det som hände i somras, och vi kände samma oro. Hon meddelade mig vad som hänt den 12 september, och jag vet att hon gjorde det snabbt efter att hon fått beskedet. Jag önskar så att jag kunde ta lite av smärtan hon bar på nu men det kan jag inte hur mycket jag än vill. Hon är så lik Samuel på så många sätt. Skillnaden är styrkan. Medan Samuel var så svag i så mycket så är hon stark, och starkare än jag tror att hon själv förstår.
Kyrkan är av en modern sort och den har två två ingångar. Först den vanliga kyrkporten från där man direkt kommer in i kyrkosalen. På sidan av salen finns en dörr mot en korridor som går mot ett annat rum där minneshögtiden senare ska hållas. Där finns det också en utgång som jag väljer att gå ut genom. Några har tänt en cigarett så jag bestämmer mig för att göra det samma. Klockan visar att det är 40 min kvar tills det att begravningen ska börja.
Jag ser Samuels mamma och lillasyster komma gående över parkeringen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag brukar aldrig känna blyghet men just nu känner jag mig extremt blyg och rädd. Jag känner mig som en inkräktare. Någon som egentligen inte hör hemma här.
Jag beslutar mig för att svälja all blyghet och går fram till mamman. Jag hälsar och ger henne en kram. För första gången denna dag säger jag meningen, ”Jag önskar vi träffats under andra omständigheter”. Den meningen kommer nog bli dagens mest sagda.
Efter det vänder jag mig mot hans lillasyster och hälsar på samma sätt. Vi har talat lite med varandra över Facebook men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon säger att det är trevligt att träffas och plockar sedan fram något ur en påse.
”Denna ska du ha Walle”.
Det är en liten docka föreställande Pippi Långstrump som Samuel fick av mig i juni. Den docka han hade med sig överallt ända in i slutet.
När jag ser dockan är det som om benen viker sig men jag lägger all kraft för att inte ramla ihop och får fram ett litet tyst ”Tack”. Jag vänder mig och går därifrån och ser Samuels äldre syster igen.
”Det är tack vare dig va”, säger jag och håller upp dockan och försöker mig på att le.
”Ja den skulle du ha”, svarar hon med matt röst.
Allt är bara så fel, så fruktansvärt fel. Genom kyrkporten ser jag jag kistan stå där borta. Blommorna är på plats och folk börjar sätta sig ner.
Jag ställer mig lite vid sidan om i gräset och fortsätter maniskt att röka på nästa cigarett. Då ser jag Nadja komma gående emot mig med några vänner jag inte sett innan men som jag utgår ifrån var vänner till Samuel. Efter våra samtal känns Nadia just nu som den närmaste jag har där. Även om Samuels syster är den jag känner bäst vill jag inte störa henne med min sorg. Hon har fullt upp med sin egna, och den ständigt återkommande känslan av att allt detta är mitt fel får mig ibland att skämmas så enormt inför henne. Nadia ler mot mig när hon kommer gående men slutar le när hon ser mig i ögonen.
”Walle hur är det”, frågar hon.
Jag slänger mig runt hennes hals och börjar gråta och snyfta som ett barn.
”Jag skulle hindrat honom från att åka Nadia. Jag skulle hållit kvar honom i Göteborg”
Nadia lägger båda armarna om mig och kramar mig hårt.
”Walle du måste sluta tänka så”.
Just där och då vill jag inte släppa taget. Jag vill bara krama Nadia här och nu tills allt ont försvinner. Än en gång kom ångesten över mig. Än en gång kom den där anklagande rösten om Samuel tillbaka. Än en gång slår den förbannade självanklagelsen emot mig, och jag känner mig svagare än någonsin.
Jag märler att folk står och ser på mig så jag släpper Nadia och hälsar så gott jag klarar av på andra. Nadia och sällskapet som är med henne går fram till familjen och hälsar men jag stannar kvar.
Jag tänder en cigarett till och väntar lite. Jag vill inte gå in. Jag försöker övertyga mig själv om att om jag inte går in kommer begravningen inte starta, och startar den inte är Samuel inte död. Trots att kistan står där vill jag inte acceptera det. Jag är här nu, i Skellefteå, det som vi pratade om så många gånger och han ska ju för fan vara här med mig. Snabbt kommer jag till sans och bestämmer mig för att jag måste klara detta. Jag fimpar cigaretten och går in i kyrkan.
Väl inne blir jag plötsligt osäker på var jag ska sätta mig. Familj till höger och vänner till vänster är ju regeln. Vad är jag? Vi var ju så nära att bli familj. Jag känner i bakfickan på jeansen. Där ligger vår godkända hindersprövning och vigselbeviset, de jag burit med mig sedan han gick bort. Jag ser på kistan som nu blivit prytt med ett kort på Samuel. Jag viskar tyst för mig själv, ”Var ska jag sitta Samuel?”.
Jag ser mig omkring. Känslan att jag inte hör hemma här kommer över mig igen och jag bestämmer mig för att sätta mig lite avsides i kyrkan på vänster sida. Jag hamnar på samma rad som Nadia och hennes vänner men längst bort från mittengången.
Jag känner mig så vilsen. Som om det jag och Samuel haft inte hörde till den riktiga världen. Framför mig har den där killen placerat sig. Han sitter närmare Samuel än vad jag gör. Jag blir så arg när jag ser honom och tänker på hur han strax innan mer eller mindre presenterat sig som Samuels pojkvän.
”Idiot”, tänker jag för mig själv men beslutar mig för att inte bry mig mer om det just nu.
Jag ser på kortet på kistan. Det var jag som tog det kortet. Vi var i Trädgårdsföreningen den dagen. Jag, Samuel, systern och hennes son. Det var en underbar sommardag och Samuel mådde riktigt bra då. Vi käkade kinamat först och gick sen dit. Samuel ägnade en bra stund åt att ta kort på en ekorre som han sedan lade ut på nätet. Jag och systern med vår torra humor kommenterade bilden med, ”Snygg trästam”, och ”Snygg sten”. Då hade vi skrattat åt det.
Den kvällen satt jag och han och delade lite vin och senare också lite sprit. Det var en mysig kväll. Vi hade suttit och myst i timmar och lyssnat på vår speciella skiva. Det var den kvällen Samuel friade till mig på riktigt och det var den kvällen som…
Jag väcks ur mina tankar för kyrkklockorna börjar ringa. Samuels begravning ska just starta.
©Walentine Andersson
Ibland brukade vi skämta om att du älskade rampljuset, och visst gjorde du det Tussen 🙂
Det var ju radio och TV och tidningar och allt som du kunde komma på, och du var så stolt. Jag glömmer aldrig när du ringde och skrek att ”TV4 KOMMER HIT OM EN TIMME” och du fick akutstäda hela lägenheten genom att trycka in allt som låg på golvet i garderoben. Jag kommer ihåg hur jag skrattade när du berättade att du ställt in den smutsiga disken i ugnen för du orka ju int diska nu.
Den här sidan är för dig Daniel. Jag ville göra något för dig, och för oss.
Det är ju inte direkt någon munter sida, men det får du skylla dig själv för i så fall. Hade du varit här hade jag gärna gjort en annan sorts sida, men nu är ju saker som de är.
Jag kände bara att jag ville göra vårt liv ihop till något eget, så som det var.
I början när du gått bort kände jag mig så ensam, som om det vi haft knappt funnits. Jag läste allt vad folk skrivit och undrade ibland om det var samma Daniel vi pratade om. Nu vet jag att det var det, men du visade andra sidor för mig som inte så många fått se, och det ser jag som en ära idag.
Jag har ju talat som du vet med en del andra som också fått se dom sidorna, och det är så skönt att kunna dela sina tankar med dom för dom förstår ju och vet.
Jag lovar dig Daniel att allt kommer jag aldrig berätta här eller någon annanstans för det har folk inte med att göra, det är mellan oss, men sorgen jag känner vill jag skrika ut. Om jag kunnat hade jag byggt en 20 meter hög staty över dig och ställt den mitt på Götaplatsen. Nu är jag ju inte direkt konstärligt lagd som du vet så det fick bli denna sida istället. Hoppas det räcker.
Saknar dig mycket idag. Igår pratade jag med folk om dig och skulle vara professionell. Det är svårt ska du veta att vara det, för hela tiden sticker det i bröstet på mig när jag pratar om dig och jag ville bara ta Pippidockan, sätta mig i ett hörn och gråta. Det gjorde jag när jag kom hem istället, sedan kändes det lite lättare.
Ibland känns allt fortfarande bara overkligt, när försvinner den känslan?
Den 12 september 2012 dog en del av mig. Då lämnade Daniel vårt jordeliv för ett liv någon annanstans där vi inte kan nå honom.
Jag träffade Daniel av en slump i maj 2012, och under en sommar blev han en del av mig på alla sätt en människa kan bli en del av en annan. Vi delade så mycket sorg, så mycket glädje och så mycket kärlek. Aldrig tidigare hade jag träffat en person som kom så nära mig så snabbt och där allt var som en berg och dalbana, men där jag inte ville byta bort en sekund. Vi inledde en vänskapsrelation, jag i Göteborg och han i Umeå, där vi var ständigt närvarande i varandras liv. Vi berättade allt för varandra och vi kunde luta oss mot varandra när allt var skit. Vi byggde upp något eget som bara vi hade tillgång och tillträde till och vi blev varandras ljus i ett ganska dystert mörker.
I början på juni tyckte Daniel att vi skulle gifta oss, först som vänner. Jag sade nej då, men Daniel gav sig inte.
Den 11 augusti friade han till mig på riktigt här i Göteborg och jag sedan till honom, och då var det inte ”bara” som vänner längre. Datumet sattes till den 12 september, men det blev aldrig så.
Istället blev den 12 september den värsta dagen i mitt liv.
Vi hade planerat att åka till London den 13 september, nu fick jag åka ensam och det var bland det jobbigaste jag gjort för i London fick jag också börja lära mig att Daniel inte längre fanns kvar.
Daniel mådde inte bra, han hade problem som han kunde fått hjälp med om vi haft en 
fungerade psykvård. Det har vi inte, och Daniel blev ett av alla de offer vi tvingas se på som drabbas av det kaos som råder i Sverige när det gäller hjälpen för de med psykisk ohälsa. Som vän och anhörig, som Daniel satt mig som, var det så plågsamt att tvingas se på hur någon jag älskade bröts ner av en oförstående omvärld.
Denna sida är min sida för Daniel. Det är mina ord om honom och sorgen han lämnade efter sig. Inläggen sträcker sig från den 12 september 2012 och inläggen fram till och med december har tidigare varit publicerade på min hemsida walentine.com. Det är inlägg om sorg, om smärta, om saknad och kaos, men också om den kärlek jag kände för Daniel. Det är inlägg som skrivs i tårar men också inlägg om hur man ibland försöker gå vidare.
Jag och Daniel var ganska ensamma i vår värld. Många runt om oss förstod den inte, och förstår den inte än idag. Det fanns några som visste, och några som försökt stötta men där har också funnits dom som inte velat förstå, eller vill förstå. Daniels sista tid var med mig, det visade han mer än något annat i den stunden hans hjärta slutade slå. Vi som vet vad som hände där, vi förstår det. Jag var med honom in i det sista, och han var med mig. Därför kände jag att jag ville göra en sida om oss, för oss, med oss. En sida som på samma sätt som min relation med Daniel var nu blir vår egna lilla plats på jorden. En plats där mitt hjärta brinner för det kommer aldrig sluta brinna för Daniel.
Han lever kvar i mitt hjärta än idag, och där kommer han få stanna. Han är värd att minnas och värd att älska.
För vad jag älskade dig Daniel Johansson. Vad jag älskade oss, och vad jag älskade den framtid jag trodde vi skulle få tillsammans.
Detta är för dig Danne, bara för dig, min älskade tuss.
/Walentine
Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.
Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.
Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.
När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂
Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.
Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.
Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande. Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Daniel, nu är det bara 2 veckor kvar. Sedan slutar vårt Vigselbevis att gälla.
Du får skynda dig att komma tillbaka nu och sluta tramsa så här.
Jag ordnar resten bara du kommer hit.
Vi kan ju göra det ruskigt enkelt! Fan vi kan göra det i mitt kök, där vi friade.
Jag bjuder in Jennie och några vänner och så kan dom vittna, och så tar vi hit nån vigselförättare bara.
Jag kan bjuda på den där kasslergratängen som du gillade och så dricker vi Calvados efteråt!
Så gör vi Daniel. Så kom tillbaka nu.
