Som en del säkert vet, och du vet ju det Daniel för detta projekt började vi ju med när du levde, så skriver jag om dig och oss.
Jag har på FB tidigare lagt ut prologen till det jag skriver på, men tänkte att den passar in här också, så här är den….
Prolog
5 oktober 2012
Kistan är vacker där den står. Ja så vacker som kista på en begravning nu kan bli. Det känns så sjukt alltsammans. Jag vill bara därifrån. Jag vill springa ut och sedan fortsätta springa.
Jag ser lite i smyg på hans syster. Hon står framme vid kyrkan och pratar med sin pappa. Hon ser så sorgsen ut men samtidigt verkar hon så lugn. Jag beundrar henne. Man ser sorgen i ögonen samtidigt som jag vet att hon nu måste vara en stark mamma inför sin son. Jag vill bara gå fram och ge henne en kram. Hon delade så mycket med mig av det som hände i somras, och vi kände samma oro. Hon meddelade mig vad som hänt den 12 september, och jag vet att hon gjorde det snabbt efter att hon fått beskedet. Jag önskar så att jag kunde ta lite av smärtan hon bar på nu men det kan jag inte hur mycket jag än vill. Hon är så lik Samuel på så många sätt. Skillnaden är styrkan. Medan Samuel var så svag i så mycket så är hon stark, och starkare än jag tror att hon själv förstår.
Kyrkan är av en modern sort och den har två två ingångar. Först den vanliga kyrkporten från där man direkt kommer in i kyrkosalen. På sidan av salen finns en dörr mot en korridor som går mot ett annat rum där minneshögtiden senare ska hållas. Där finns det också en utgång som jag väljer att gå ut genom. Några har tänt en cigarett så jag bestämmer mig för att göra det samma. Klockan visar att det är 40 min kvar tills det att begravningen ska börja.
Jag ser Samuels mamma och lillasyster komma gående över parkeringen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag brukar aldrig känna blyghet men just nu känner jag mig extremt blyg och rädd. Jag känner mig som en inkräktare. Någon som egentligen inte hör hemma här.
Jag beslutar mig för att svälja all blyghet och går fram till mamman. Jag hälsar och ger henne en kram. För första gången denna dag säger jag meningen, ”Jag önskar vi träffats under andra omständigheter”. Den meningen kommer nog bli dagens mest sagda.
Efter det vänder jag mig mot hans lillasyster och hälsar på samma sätt. Vi har talat lite med varandra över Facebook men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon säger att det är trevligt att träffas och plockar sedan fram något ur en påse.
”Denna ska du ha Walle”.
Det är en liten docka föreställande Pippi Långstrump som Samuel fick av mig i juni. Den docka han hade med sig överallt ända in i slutet.
När jag ser dockan är det som om benen viker sig men jag lägger all kraft för att inte ramla ihop och får fram ett litet tyst ”Tack”. Jag vänder mig och går därifrån och ser Samuels äldre syster igen.
”Det är tack vare dig va”, säger jag och håller upp dockan och försöker mig på att le.
”Ja den skulle du ha”, svarar hon med matt röst.
Allt är bara så fel, så fruktansvärt fel. Genom kyrkporten ser jag jag kistan stå där borta. Blommorna är på plats och folk börjar sätta sig ner.
Jag ställer mig lite vid sidan om i gräset och fortsätter maniskt att röka på nästa cigarett. Då ser jag Nadja komma gående emot mig med några vänner jag inte sett innan men som jag utgår ifrån var vänner till Samuel. Efter våra samtal känns Nadia just nu som den närmaste jag har där. Även om Samuels syster är den jag känner bäst vill jag inte störa henne med min sorg. Hon har fullt upp med sin egna, och den ständigt återkommande känslan av att allt detta är mitt fel får mig ibland att skämmas så enormt inför henne. Nadia ler mot mig när hon kommer gående men slutar le när hon ser mig i ögonen.
”Walle hur är det”, frågar hon.
Jag slänger mig runt hennes hals och börjar gråta och snyfta som ett barn.
”Jag skulle hindrat honom från att åka Nadia. Jag skulle hållit kvar honom i Göteborg”
Nadia lägger båda armarna om mig och kramar mig hårt.
”Walle du måste sluta tänka så”.
Just där och då vill jag inte släppa taget. Jag vill bara krama Nadia här och nu tills allt ont försvinner. Än en gång kom ångesten över mig. Än en gång kom den där anklagande rösten om Samuel tillbaka. Än en gång slår den förbannade självanklagelsen emot mig, och jag känner mig svagare än någonsin.
Jag märler att folk står och ser på mig så jag släpper Nadia och hälsar så gott jag klarar av på andra. Nadia och sällskapet som är med henne går fram till familjen och hälsar men jag stannar kvar.
Jag tänder en cigarett till och väntar lite. Jag vill inte gå in. Jag försöker övertyga mig själv om att om jag inte går in kommer begravningen inte starta, och startar den inte är Samuel inte död. Trots att kistan står där vill jag inte acceptera det. Jag är här nu, i Skellefteå, det som vi pratade om så många gånger och han ska ju för fan vara här med mig. Snabbt kommer jag till sans och bestämmer mig för att jag måste klara detta. Jag fimpar cigaretten och går in i kyrkan.
Väl inne blir jag plötsligt osäker på var jag ska sätta mig. Familj till höger och vänner till vänster är ju regeln. Vad är jag? Vi var ju så nära att bli familj. Jag känner i bakfickan på jeansen. Där ligger vår godkända hindersprövning och vigselbeviset, de jag burit med mig sedan han gick bort. Jag ser på kistan som nu blivit prytt med ett kort på Samuel. Jag viskar tyst för mig själv, ”Var ska jag sitta Samuel?”.
Jag ser mig omkring. Känslan att jag inte hör hemma här kommer över mig igen och jag bestämmer mig för att sätta mig lite avsides i kyrkan på vänster sida. Jag hamnar på samma rad som Nadia och hennes vänner men längst bort från mittengången.
Jag känner mig så vilsen. Som om det jag och Samuel haft inte hörde till den riktiga världen. Framför mig har den där killen placerat sig. Han sitter närmare Samuel än vad jag gör. Jag blir så arg när jag ser honom och tänker på hur han strax innan mer eller mindre presenterat sig som Samuels pojkvän.
”Idiot”, tänker jag för mig själv men beslutar mig för att inte bry mig mer om det just nu.
Jag ser på kortet på kistan. Det var jag som tog det kortet. Vi var i Trädgårdsföreningen den dagen. Jag, Samuel, systern och hennes son. Det var en underbar sommardag och Samuel mådde riktigt bra då. Vi käkade kinamat först och gick sen dit. Samuel ägnade en bra stund åt att ta kort på en ekorre som han sedan lade ut på nätet. Jag och systern med vår torra humor kommenterade bilden med, ”Snygg trästam”, och ”Snygg sten”. Då hade vi skrattat åt det.
Den kvällen satt jag och han och delade lite vin och senare också lite sprit. Det var en mysig kväll. Vi hade suttit och myst i timmar och lyssnat på vår speciella skiva. Det var den kvällen Samuel friade till mig på riktigt och det var den kvällen som…
Jag väcks ur mina tankar för kyrkklockorna börjar ringa. Samuels begravning ska just starta.
©Walentine Andersson
