Den 12 september 2012 dog en del av mig. Då lämnade Daniel vårt jordeliv för ett liv någon annanstans där vi inte kan nå honom.
Jag träffade Daniel av en slump i maj 2012, och under en sommar blev han en del av mig på alla sätt en människa kan bli en del av en annan. Vi delade så mycket sorg, så mycket glädje och så mycket kärlek. Aldrig tidigare hade jag träffat en person som kom så nära mig så snabbt och där allt var som en berg och dalbana, men där jag inte ville byta bort en sekund. Vi inledde en vänskapsrelation, jag i Göteborg och han i Umeå, där vi var ständigt närvarande i varandras liv. Vi berättade allt för varandra och vi kunde luta oss mot varandra när allt var skit. Vi byggde upp något eget som bara vi hade tillgång och tillträde till och vi blev varandras ljus i ett ganska dystert mörker.
I början på juni tyckte Daniel att vi skulle gifta oss, först som vänner. Jag sade nej då, men Daniel gav sig inte.
Den 11 augusti friade han till mig på riktigt här i Göteborg och jag sedan till honom, och då var det inte ”bara” som vänner längre. Datumet sattes till den 12 september, men det blev aldrig så.
Istället blev den 12 september den värsta dagen i mitt liv.
Vi hade planerat att åka till London den 13 september, nu fick jag åka ensam och det var bland det jobbigaste jag gjort för i London fick jag också börja lära mig att Daniel inte längre fanns kvar.
Daniel mådde inte bra, han hade problem som han kunde fått hjälp med om vi haft en 
fungerade psykvård. Det har vi inte, och Daniel blev ett av alla de offer vi tvingas se på som drabbas av det kaos som råder i Sverige när det gäller hjälpen för de med psykisk ohälsa. Som vän och anhörig, som Daniel satt mig som, var det så plågsamt att tvingas se på hur någon jag älskade bröts ner av en oförstående omvärld.
Denna sida är min sida för Daniel. Det är mina ord om honom och sorgen han lämnade efter sig. Inläggen sträcker sig från den 12 september 2012 och inläggen fram till och med december har tidigare varit publicerade på min hemsida walentine.com. Det är inlägg om sorg, om smärta, om saknad och kaos, men också om den kärlek jag kände för Daniel. Det är inlägg som skrivs i tårar men också inlägg om hur man ibland försöker gå vidare.
Jag och Daniel var ganska ensamma i vår värld. Många runt om oss förstod den inte, och förstår den inte än idag. Det fanns några som visste, och några som försökt stötta men där har också funnits dom som inte velat förstå, eller vill förstå. Daniels sista tid var med mig, det visade han mer än något annat i den stunden hans hjärta slutade slå. Vi som vet vad som hände där, vi förstår det. Jag var med honom in i det sista, och han var med mig. Därför kände jag att jag ville göra en sida om oss, för oss, med oss. En sida som på samma sätt som min relation med Daniel var nu blir vår egna lilla plats på jorden. En plats där mitt hjärta brinner för det kommer aldrig sluta brinna för Daniel.
Han lever kvar i mitt hjärta än idag, och där kommer han få stanna. Han är värd att minnas och värd att älska.
För vad jag älskade dig Daniel Johansson. Vad jag älskade oss, och vad jag älskade den framtid jag trodde vi skulle få tillsammans.
Detta är för dig Danne, bara för dig, min älskade tuss.
/Walentine
