Det är den 17 nu

tårarFör fyra månader sedan satt någon på skatteverket och tyckte att, ”Jo den här hindersprövningen ser ok ut”. Vi hade försäkrat att vi inte var syskon och släkt med varandra. Dagen efter kom brevet, och med hindersprövningen också vigselbeviset.
Nu har 4 månader gått, och idag slutar det att gälla. Nu kan jag inte gifta mig med dig längre Daniel.

Det är konstigt hur datum blir så starka när någon går bort. Det är som att varje dag som tidigare inte haft någon betydelse nu plötsligt blir så extremt viktig. Idag känns det som en sådan dag. Kanske är det löjligt av mig, men det är så jag känner.
En kompis frågade förra veckan hur vi skulle haft det om vi hade gift oss. På det svarade jag att vi skulle nog inte bli som Maria och Kapten Von Trapp i Sound of music. Vårt äktenskap hade nog varit lite stormigare men samtidigt tror jag faktiskt inte att det hade blivit SÅ mycket stormigare.
Jag önskar så att fler kunde fått se oss ihop. Att fler kunde fått se oss den där söndagen sist du var här, eller varför inte den 3 september i stan. Jag önskar så att fler kunde fått se den Daniel jag föll för. Den Daniel som ville plugga, börja om, starta om och skaffa sig ett nytt liv. Jag önskar så att fler kunde fått se dig när du sprang med mig i Gbg och fick för dig att jag av någon anledning var någon guide i Göteborgs historia.
Jag vet att flera jag pratat med inte trott på mig riktigt för i deras värld verkade du vara omöjlig att göra om. Säger man något galet som hänt så hör man ”Ja det var Daniel det”, men säger man något som inte stämmer in i deras bild får dom en sådan konstig blick eller attityd.

Jag vet i alla fall att om det är något jag är så extremt tacksam för så är det att jag fick vara del av din förändring. Att du ville visa den för mig. Du sade så många gånger ”Folk som lär känna mig och hör min historia drar sig alltid undan”. Det gjorde inte jag, och det är jag som sagt stolt och glad över, och jag tror att du var lika glad du.
Det var det som byggde vår vänskapsgrund. Du sade själv en gång att du aldrig trott att vi skulle ses från början så därför var det så lätt för dig de där gångerna på chatten i början att berätta allt för jag var ju bara anonym då. Sedan lärde vi känna varandra mer och kunde fortsätta prata om det. Vi fanns där helt enkelt.
Jag tänker ofta på vad du skrev i din dagbok den 2 sep. Du låg i min säng och skrev en lång stund på din telefon.  Du skrev om dina vänner du hade och hur viktigt det var att inse att man faktiskt har vänner…

”Och den första som jag känt i 4 mån är “W” man kan tro att vi känt varandra i hela livet, men de har vi inte. Jag har bara känt att jag kan vara mig själv och sluta spela nån jävla teater. Och “W” är den enda som någonsin har brytt sig om mig, som har sett mig för den jag är och inte hur jag ser ut. Och han har försökt att få mig inse hur fin människa jag egentligen är och de har fan inte varit lätt. Så tack snälla “W” för att du funnits där och att du fortfarande finns där fast jag inte alla gånger visat uppskattning på det.”

Jag är så glad för dom orden Daniel. Med tanke på vad som sedan hände så är jag så enormt tacksam för det. För det var vänskapen som var vår grund, allt annat kom till i efterhand. Jag vet hur du slogs med dina känslor, mest vet jag det för att du sade det. Jag vet hur jobbigt du tyckte att det var men hur du också sade att det var värt det. Hur ofta sade du inte ”Ge mig lite tid Walle”, vilket alltid var ganska roligt sagt med tanke på att det var du som alltid inledde pratet om oss.
Den dagens blogginlägg inledde du med att skriva om att du ville förändra ditt liv.
Du inledde med att säga….

Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag? Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra. Sen ska jag sluta låtsas som om att jag inte bryr mig om att förlora de som faktiskt är mina vänner.

Det inlägget avslutade du med orden…

Nu ska jag ta å sluta skriva, ska ta mig en kopp kaffe å en cigg. Men va beredda för här kommer den nya jag! Kram

Efter att du skrivit inlägget kom du ut i köket, du log och sade att jag skulle kolla din blogg. När jag läst inlägget kommer jag ihåg att jag gick fram till dig, drog dig till mig, satte dig i mitt knä och sade att jag aldrig varit stoltare över dig än just då. Sen fick du en puss och jag bara höll om dig.
Jag vet att du hade styrkan och den övertygelsen kommer jag aldrig att släppa. Jag vet att där någonstans inom dig fanns en sådan otroligt stark vilja att förändra det i ditt liv som du inte trivdes med. Du var så förbannat trött på att vara Daniel som låg med allt, Daniel som alltid var glad, Daniel som alltid var sprallig, Daniel som var lite smågalen, Daniel som hela tiden gick på nitar och Daniel som alltid hamnade i problem och trubbel.
Därför vet jag att med rätt vård, rätt mediciner och inte alla mediciner som finns i hela världen, och med rätt stöd hade du kunnat klara detta. Du hade kunnat ta dig vidare och du hade kunnat få det liv du ville ha. Det hade varit en jobbig resa men du hade klarat den. Vi hade klarat den tillsammans! För du hade haft mig där som skulle gjort allt jag kunde för att stötta dig på alla sätt. Det visste du, det vet du nu, och jag vill tro på att du egentligen visste det sista veckan också.

t106647f

För du tog inte livet av dig, och det kan inte tillräckligt många gånger sägas. Du tog inte livet av dig! Samma anledning som fick dig att lämna Göteborg den 4 september, samma anledning tog ditt liv en vecka senare. Jag blir hysterisk när folk säger att det var självmord, för det var inget jävla självmord. Det var ett dödsfall som tyst underhölls av en värdelös vård och människor med betalt som inte såg eller kände för att se vad som höll på att hända. Hade någon tagit dig på allvar hade du levt idag. Hade någon vågat ifrågasätta dig och det du sade så hade det som hänt inte hänt. För man behövde ifrågasätta dig ibland. Man behövde ställa frågan ”Hur tänkte du där”, men det var det ingen som gjorde på det där jävla sjukhuset. Fan du kunde ju mer eller mindre själv välja vilka mediciner du ville ha. Jag förstår inte varför dom inte tar bort läkarna och istället sätter dit varumaskiner så kan folk köpa de piller de känner för.

Vad jag önskar att du fått leva. Vad jag önskar att vi kunde fått säga ja till varandra. Vad jag önskar att du nått dina mål, och vad jag önskar att du kunde fått visa för dig själv hur mycket värd du faktiskt var. Hur fantastisk Daniel var när han bara var Daniel.

Ja, idag är det 4 månader sedan någon på skatteverket tyckte det var OK för oss att gifta oss.  Vad jag önskar att det blivit så.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.