3 månader

Det är tre månader sedan du lämnade oss nu. 3 jävla helvetes månader där absolut ingenting i mitt liv fungerat.

Jag saknar dig Daniel. Jag förstår inte själv hur jag kan sakna någon så mycket som jag saknar dig, men det gör jag.
Förstår du vad du gjorde med mig sommaren våren och sommaren 2012? Förstår du hur nära du kom mig? Hur snabbt du blev en sådan enormt viktig del i mitt liv?
Förstår du då hur vilsen man känner sig nu när man inte längre har dig här? Förstår du hur ensam jag känner mig nu när jag försöker få dig att få upprättelse. Hur ruttet det känns att ha läst fiaskot om hur du hade det mellan juli och september.  Hur fel allt är. Hur arg jag blir på dig när jag läser något som jag vet inte stämmer, och hur arg jag blir när du av någon anledning försöker förklara bort vad som hände den 4 september. Förstår du hur mycket jag då vill skaka om dig, och skrika till dig att ”Jag och din syster finns för fan! Vi älskar dig! Andra älskar dig också och det ser du om du bara öppnar ögonen”.
Förstår du också då hur arg jag blir när jag läser att du sagt att du hamnade i konflikt här nere etc. Vilken konflikt då? Var jag med då eller var jag och handlade?
Förstår du Daniel hur det känns att ha en person i sitt liv och som kommit så extremt nära, en person jag kunde gett min njure till och som sedan försvinner?

Jag tänker på första gången vi pratade med varandra och hur jag efter gick in i ett nytt kapitel i mitt liv. Ett avsnitt där Daniel blev en del av livet. För så snabbt gick det ju. 3o minuter telefonsamtal och sedan var vi fast i varandra. Vi delade och pratade om allt. Jobb, killar, livet, kaoset, sorgen, glädjen, ja allt. 30 minuter telefonsamtal blev dagen efter 1 timme, dagen efter det 4 1/2 timme, och 2 dagar efter det 15 timmar i sträck.
Vi sade godmorgon, och godnatt till varandra. Vi skickade SMS till varandra i smyg när någon annan sov bredvid. Vi blev ett, och det så snabbt.
Senare möttes vi och en annan del av vårt liv startade. En del där en annan kärlek också började visa sig, en kärlek som absolut inte från början var spikrak men som fanns där och som visade sig även om vi gjorde vad vi kunde för att förneka den för varandra och andra.

Fast det fanns alltid några i våra liv som fick veta hur det var, dom få andra som vi pratade med på riktigt. Dom få andra som kände oss, brydde sig om oss och såg oss.
Vi var ensamma själar Daniel, och två ensamma själar blev till en. Våra liv växte samman på så många sätt. Jag vet idag hur du uppskattade min respekt jag försökte visa. Jag vet idag hur du uppskattade att jag inte bara såg dig kroppsligt utan själsligt. Jag vet idag hur rörd du blev den där gången du, ja du vet, men jag sade nej för jag ville inte ge dig mer ångest. Jag vet att du då mer än någonsin förstod att jag såg dig som den du var, inte vad du försökte spela. Allt ändrades där mellan oss. Kanske var det just där saker föll på plats på riktigt. Där kanske jag lyckades förklara för dig en gång för alla att det var Daniel jag älskade, allt med dig som var gott men också det som var mindre gott. Allt det som var du, den Daniel älskade jag.
Jag vet också idag hur rätt det var den dagen allt skedde och hur två blev en och samma och hur den natten var bland det mest romantiska jag varit med om. Jag vet idag hur jag älskade varje sekund med dig. Jag vet också hur fruktansvärt jobbigt det kunde vara ibland, och hur ofta jag var nära att ge upp, men jag vet också att om jag gjort det hade jag ångrat mig för resten av livet.
Jag vet idag att våra nätter tillsammans där vi pratade oss förbi demoner och annat gjorde att du fick leva längre. Jag vet idag hur mycket vi betydde för varandra, och när jag skriver detta kommer tårarna igen för jag vill inte att det ska vara över. Jag vill inte tänka mig min framtid utan dig Daniel. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag var så rädd när du gått bort. Jag var så fruktansvärt rädd att det vi haft inte funnits. Att allt bara varit ett spel och en lek. Sedan kom människor som stått dig nära, och dom berättade. Du anar inte hur viktigt det varit för mig att det du sagt faktiskt stämt, att det jag känt faktiskt varit som jag känt det, och att det vi planerade faktiskt var allvarligt. Du och jag hade ju samma ruttna självkänsla, därför blev jag också extra mottaglig för det konstiga som uppstod när du gått bort. Därför såg jag heller inte allt annat, som att du fram till dina sista andetag hade mig i tankarna. Därför läggs detta inlägg också upp idag den 12 december kl 4:09. Varför just den tiden vet ett fåtal, och du vet det. Därför kramar jag pippidockan extra hårt idag….

Kanske är det också därför jag blir så arg när andra försöker förlöjliga dig, eller bygga upp en värld som inte finns. Jag vet inte, just nu vet jag bara att jag vill att det här helvetet man sitter i ska upphöra. För det har tagit sådan tid för mig Daniel att inse vad vi hade denna sommar. Det har tagit sådan tid att få mig att erkänna min betydelse för dig, och din betydelse för mig.  Folk sade till mig redan dagarna efter du försvann att ”Du gav honom några extra månader Walle”. Dom menade just att våra nätter där tabletter inte behövdes ta mot ångesten gjorde att du fann en mening med allt. Tänk om dom på sjukhuset tagit dig på större allvar. Tänk om dom sett den Daniel jag fick se. Jag försökte ju poängtera det för dom, men ingen brydde sig.
Tänk också om du själv hade kunnat erkänna för mig det du sagt till dom. Att när jag inte fanns i ditt liv så fanns dom mörka tankarna där. För det sa du ju till dom. Så nära kom vi varandra denna vår och sommar. Så nära att om en försvann var den andre på väg att försvinna också. Din sista vecka i livet var så hemsk, och trots allt kunde du inte ens erkänna varför den var hemsk men du visste. Gud vad du visste. Din stolthet, din förbannade stolthet blev ditt värsta öde. Tänk om du inte haft den på det sättet.
Jag vet ju hur du mådde den veckan. Hur ledsen du var på nätterna, hur ångesten var och hur du kände. Du skrev ju ut det i statusar där även jag kunde se det.

Jag saknar dig så på nätterna. Tänk om du någonsin förstått hur mycket de där nätterna betydde för mig också. Hur jag älskade att se upp från kudden och se dig sova där på skärmen. Ännu mer älskade jag att vända mig om i sängen och se dig sova bredvid mig. Det gör inget att du levde som sjutton på nätterna. Det gör inget att jag en gång vaknade med två av dina fingrar i munnen på mig eller att du slog till mig en gång så jag ramla ur sängen men du fortsatte lugnt att sova. Det gör inget alls, Gud du kan få trycka ner hela handen i halsen på mig bara du kommer hit igen.

Så vad gör jag nu då? Ska jag plocka ner vigselpappren från väggen? Ska jag glömma dig? Ska jag låtsas som att inget hänt? Hur går jag vidare? Ja hur går man vidare när man inte vill gå vidare. Jag har ju fortfarande inte accepterat att du är död. Jag vill ju fortfarande inte inse att framtiden jag trodde på inte kommer ske. Hur ska jag då kunna gå vidare?
Du var ju inte bara den jag skulle gifta mig med, du var ju min vän. Du blev ju på 1 timme den person jag gick från 0 till 100 på. Den som jag sedan varje dag pratade med flera gånger om.
Fan, jag vill inte vara med om det här mer nu.
Jag vill inte tänka på att du inte kommer tillbaka. Vi hade ju för fan bara börjat! Vi hade ju precis rott iland en del av dina och våra planer.
Så kommer den där jävla Lyrican in och förstör, fan vad jag hatar den tabletten Daniel. Jag hatar den! Jag hatar företaget som gjort den. Jag hatar forskarna som tagit fram den och jag hatar alla läkare som skriver ut den. Jag hatar hatar hatar den! Jag hatar att ingen, eller ville se, såg vad du gjorde mot dig själv, och att ingen brydde sig.

Jag är så trött, älskade Daniel jag är så trött. Jag har inte sovit riktigt på 3 månader nu. Jag är så slut i kroppen och jag måste försöka hitta styrka någonstans, men var?
Snälla ta mig dit du där. Låt mig slippa lida mer nu. Låt mig få komma dit du är.
Jag vill ju bara vara där du är. Jag vill inte vara ensam mer nu. Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte sakna dig mer nu. Mitt liv var slut när du kom in i det. Med dig hittade jag en gnista igen, nu är den borta. Den 4 augusti sade du att du inte ville leva mer för jag var inte i ditt liv längre. Det var då vi hade vår ”paus”. Förstår du inte att jag är i samma situation! Förstår du inte att lika lite som du inte kunde leva utan mig, lika lite kan jag leva utan dig.
Du tog mitt hjärta med dig Daniel! Du tog det och jag får det inte tillbaka. Jag kan inte leva utan mitt hjärta. Jag kan inte leva utan dig.

Ta mig härifrån. Ta mig dit du är, älskade Daniel

 

 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.