Category Archives: Personligt

På min hylla som blivit din hylla brinner ett ljus ikväll.
Ovanför hänger det första kortet jag tog på Kevin när vi umgicks själva för första gången. Det betyder kanske inte något för nån förutom mig själv, men det är ju så det ska vara. Mina två favviskillar tillsammans liksom på ett sätt.

Känns som att det kommer bli en jobbig kväll och natt Daniel, jävligt jobbig.
Fast det får gå. Det måste ju gå

Älskar dig, saknar dig
In i evigheten

/Walle

Så var det då den 4 september. Denna jävla dag, denna helvetes dag. Denna dag då början på slutet inleddes.
Sitter här och minns, och tänker och försöker fortfarande förstå de bitar jag inte har förstått, och de bitar jag inte kommer kunna förstå. Även om jag idag förstår mer än jag gjort innan så finns det, och det kommer för alltid finnas, saker man funderar på.

Tänker på morgonen, och morgonkaffet. Du skrev till Jennie att du snart skulle åka och sen PANG!
Sedan slog medicinerna till, eller nej jag tar tillbaka det för det var inga mediciner som slog till utan droger. För du stod inte på någon medicinering utan det var ingenting annat än rena drogerna.

Ja, jag hatar denna dag, och jag försöker nästan desperat emellanåt att tänka på annat. Jag försöker sysselsätta mig så mycket det går för att inte tänka på att denna dag blev början på slutet.
”Om du åker tillbaka till Umeå så går det åt helvete. Du dör om du åker tillbaka Daniel”
Så sade jag, och jag hatar att jag fick rätt. Jag hatar att du åkte ut och in som en jojjo sista veckan till psyk, och jag hatar att ingen gjorde något. Mest hatar jag att det sedan skulle bli den 12 september och då skulle allt vara slut.

Tänk två år har gått och jag minns allt som igår, och ibland önskar jag att jag fick glömma allt. Att de här dagarna inte skulle spela någon roll, och att de här dagarna bara var som vilka dagar som helst. Ibland tänker man att det varit skönt, men då hade jag å andra sidan heller inte fått behålla de fina minnena av dig, och den du var, och det som var vi och hur jobbigt det än är så betyder de minnena mest av allt.

Jag fasar för nästa vecka Daniel, och nu av fler anledningar än innan. På grund av min egen otålighet är jag rädd att jag i måndags drog igång något som totalt höll på att knäcka mig våren 2013, och jag vet inte om jag idag har orken att ta itu med det också men det är som det är.
Jag försöker just nu tänka att jag ska klara den 12 september, och sedan får det vara bra. Ibland känns det mer som att jag ska försöka överleva 12 september, men det lär jag väl göra.

Känner en sådan besvikelse på många just nu. Har försökt få med dina vänner från Umeå på manifestationen men de ”enda” som svarat, och agerat är, förutom en person, dina vänner du träffade genom psykiatrin, och det sårar faktiskt. En timme av deras liv frågade jag dem om, men de kan inte ens svara.
Nu frågar jag inte mer, och då tanken med det vi ska göra på torget handlar om psykiatrin i stort, och inte enbart om dig väljer jag att tolka det som att de är nöjda med hur psyk och vården fungerar och tja då ska de ju inte protestera. Är så less på att höra tårfyllda beklaganden över din död och andras men när man själv ska agera blir det knäpptyst.
Allt mer inser jag varför du ville ifrån Norrland Daniel för som jag skrivit innan så finns det mer än en form av kyla där uppe…

Gud vad jag vill att denna och nästa vecka ska dra förbi snabbt. Jag har så fantastisk liten lust att åka upp nästa vecka så du anar inte. Det enda jag vill göra är att besöka dig, vilket jag självklart kommer göra. Det är det enda jag vill just nu, men jag ska göra resten med, och på kvällen den 12 september ska jag hålla ett tal som är, om jag får säga det själv, så jävla bra! Det är det bästa jag skrivit i hela mitt liv vågar jag påstå, och det enda jag hoppas nu är att i alla fall 2-3 personer kommer höra det.

Ska försöka sova nu. Vill hålla om dig inatt, och bara se dig ligga där. Fan, jag kan sitta vid sängkanten igen om du vill. Jag kan göra vad som helst, bara jag fick se dig igen.
Men vi ses ju igen, någon gång.

Skriver mer i veckan. Godnatt min älskade vän, själsfrände och framtid…

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min tuss.
Det är söndag, och det är den 31 aug 2014.
Två år har gått sedan jag såg dig där på Landvetter. Den kvällen där jag mer än någonsin innan förstod vad psyk gjort med dig. Vilken chock det var, och vilken sorg.
Den natten är en sådan natt jag aldrig glömmer. Besvikelsen, ilskan, sorgen och bedrövelsen blandades med en sådan oro, men också lycka över att du var här.

”Hej då Umeå. Nu flyttar jag till Göteborg 🙂 Bye bye, kommer sakna vissa av er <3”

Så skrev du på ditt Instagram innan du for. Inte direkt så tårdrypande avsked till en stad du bott i de senaste 2 åren, och efterhandsrekonstruktionerna om alla dina fantastiska vänskaper får en sådan sur eftersmak. Särskilt med tanke på att en del av de ”närmast sörjande” inte ens visste om att du skulle flytta.
Då där den 31 aug var du redan skriven i Göteborg. Du var Göteborgare när du kom hit den dagen, men samtidigt var du också ett offer för det där förbannade sjukhuset Umeå.
Ja den natten ja där jag satt bredvid dig i fyra timmar tills jag kunde slappna av på grund av skiten de stoppat i dig. Den natten då jag efter det på ett sätt lärde känna dig mer än jag gjort innan, och där jag lärde mig att så mycket att det som senare skulle sägas var ren och skär lögn.

Det var så mycket som var fel då, men också så mycket som var rätt, och du var lycklig där att du kommit ifrån Norrland. Sedan kom helgen med allt….

Jag tänker mycket på allt just nu Daniel, och jag har det faktiskt ganska jobbigt. Minnena har kommit i omgångar och jag har gjort allt för att inte braka ihop. Hela lägenheten är omgjord här hemma, och rummet jag hade datorn och alla mina böcker i har Kevin ”fått”. Eller fått och fått, men han har sitt eget ställe nu när han är här, och det känns ganska kul. Jag gjorde också om i mitt rum, och där var det jobbigare.

Sedan den 5 juni 2012 har sängen stått så som vi ställde den för att det inte skulle bli så trångt, och nu flyttade jag tillbaka den. Jag vet att jag är löjlig för egentligen är det bara en sketen säng men det blev ändå jobbigt för det blev liksom igen en sådan där bekräftelse på att du inte kommer sova i den mer. Ännu en sak som bekräftar en sak som man egentligen inte vill ha bekräftat. Ännu en sak som gör att det blir ännu en avslut.
Din egna minnesplats finns kvar här självklart. Den som du delar med Mia och Putte, men ändå är det inte samma för nu går det inte se på sängen och tänka sig att du ligger där. Kanske var det nyttigt, jag vet inte, men jobbigt var det i alla fall.

Jag behöver gråta Daniel. Jag har en sådan tung sten i bröstet just nu, och allt snabbare kommer den 12 september emot mig. I år kommer den bli ännu jobbigare än förra året, men det får gå. Det måste gå. Jag har ju inget val.

Sedan blir det inte lättare när jag tyvärr får lära mig att skitsnackat om mig/dig/oss fortsätter. Detta är något jag hittade för några dagar sedan på sidan du vet att jag avskyr mer än alla andra sidor tillsammans…

 – Han verkar inte skriva så mycket längre han kanske fått fatt i en ny, haha!
undras hur mycket han betalade per gång de är ju långt mellan umeå och göteborg.

– stor kuk måste han ju haft eller något för inte fan skulle jag betala så mycket för att få knulla men de e klart han var ju söt LOL

– HAHAHAHA

Folk säger till mig att ”Skit i det bara Walle”, och jag försöker skita i det, men det känns, och det gör ont. Det gör mest ont för att de snackar ner någon, och gör narr av någon, som är död, men det gör också ont därför att jag inte anser mig ha någon anledning att ta sånt. Jag börjar också allt mer inse vilka personerna som skriver sånt här är, och tja jag får väl skylla på att de på många sätt visat att de är trasiga själv men jag anser å andra sidan inte att det är någon ursäkt för att kunna bete sig hur som helst. Att vara ”psykiskt sjuk” är ingen ursäkt för att få bete sig som ett svin.
Det som gör mest ont är att det finns människor som kunnat sätta stopp för skitsnacket men konflikträdsla eller var det är gör att ingen säger något. Man låter alla hållas, och uppenbart finns det en syn på mig som säger att jag kan ta allt.
Kanske skulle jag berätta allt jag vet. Kanske skulle jag berätta allt du sade och berättade. Kanske skulle jag berätta om vad som hände mellan folk helgen då du begravdes…..
Nej, jag gör det inte för jag vill inte sjunka dit ner. Även om det ibland är förbannat svårt att vara duktig och vuxen jämt. Jag är så trött på att vara den förstående och den kloke när jag egentligen vill ta dom allihop och ge dom en mental och fysisk omgång.

De närmaste 12 dagarna kommer bli jobbiga. Jag ska försöka begrava mig i jobb och göra allt för att skingra tankarna, men om jag brakar ner kan väl du ta emot mig tussen min. För det var ju det vi gjorde Daniel, vi tog emot varandra när den andra brakade. Jag önskar så att det kunde få fortsätta, att det kunde få fortsatt vara så.
På tisdag ska jag laga kasslergratäng, och bara för att det är den 2 september då. Den vi lagade ihop där den där dagen. Den där underbara dagen….

Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten

/Walle

Har suttit i flera dagar nu och försökt skriva till dig, men det är som om orden fastnar.
Har så mycket jag vill säga, och berätta, men det är stopp.
Så jag skriver bara en mening…

Jag saknar dig Daniel, och just nu så mycket mer än jag gjort på länge.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Har ägnat kvällen och natten till att gå igenom gamla loggar. Varför jag gjorde det vet jag inte, men det kändes som en bra idé då.
Hittade ett brev jag skrev till dig den 18 aug då du mådde skit över att du var inlagd igen.
Log lite till avslutningen av brevet. Jag varnade dig i brevet att det antagligen skulle bli världens genom tidernas mest banala dikt, och jag tror att jag fick rätt 😛

En vårdag när allt kändes kallt en man jag träffade som blev mitt allt.
Han var så söt, så rar och så underbar, och blev min vän så våren blev med ens så dyrbar.
Vi fick en vänskap som vi båda såg som värdefull, och livet blev med ens så betydelsefull.
Vänskapen vi kände växte sig starkare, och vi hjälpte varandra att göra livet enklare.
För min vän jag träffade när våren kändes kall, älskar jag för att han i mångt och mycket är mitt all.

Älskar dig Daniel, nu, då och för alltid

Jag är rädd för september Daniel. Jag är riktigt rädd.
Varför känns det just nu som om allt börjar om?
Varför går sommaren 2012 i repris i skallen på mig just nu?

Igår natt kunde jag inte sova. Eller jag sov en timme och vaknade sedan efter en mardröm som jag tar någon annan gång.
När klockan var 5 på morgonen gick jag upp, tog med mig en kudde och sprutade lite av din parfym på den.
Sen höll jag om kudde och somnade.

Jo minnena kommer över en, och samtidigt hittar man små minnen som påminner om idiotin du fick gå igenom på psyk. Detta skrev jag till Helena den 10 juli bara 4 dagar efter att du blivit inlagd på den där helveteskliniken….

Walentine Andersson den 10 juli 2012 kl. 23:27 UTC+02
de vill sätta in neuroleptika på daniel! De är fan inte kloka någonstans!

Walentine Andersson den 10 juli 2012 kl. 23:27 UTC+02
Han borde komma ifrån den där jävla norrländska hålan snabbt som attan

Du ville komma ifrån ”Den där jävla norrländska hålan”, och du bad om det redan i slutet av juli, men då fick du inte. De stoppade dina planer de jävla idioterna och skyllde på regler som inte ens fanns!
Tänk om du fått flytta redan då.
Tänk om…
Tänk…

Går och kramar kudden igen. Ska försöka sova lite

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Klockan är snart tre på natten, och här sitter man igen. Sömnproblemen börjar bli löjliga nu faktiskt. Trodde det blivit bättre men nej då. Denna vecka har varit extrem. Inatt, eller igår kväll, somnade jag klockan 22 och vaknade 23:15 igen. Sedan dess har jag inte sovit, och om 5 timmar ska jag till doktorn. Spännande….

Är helt slut i kroppen efter en sanslöst stressig vecka. Egentligen borde det inte ha varit så stressigt men allt jag gör just nu tar tre gånger så lång tid. Dels för att jag har ont, men också för att jag inte riktigt fungerar som jag ska. Fast jag har fått en hel del uträttat i alla fall, och mer uträttat egentligen än jag hade önskat behövt göra.
Om 26 dagar ska manifestationen hållas, och den lär bli ett totalt fiasko men skit samma. Någon kommer väl och gör de inte de får jag väl gå ensam. Det viktiga för mig är just nu att något kommer bli av, och det mest för att jag inte vill ge vissa glädjen att få säga ”Visste väl att det inte skulle bli något”. Tro mig hjärtat mitt när jag säger att du har folk ”runt dig” som bevakar allt som sker som hökar…

Sedan jag skrev till dig den 12 har jag varit extremt upp och ner. Har försökt att inte tänka på vilken vecka det varit, men det har samtidigt varit svårt. För det är numer en speciell vecka för mig. När det gäller oss två var det denna vecka som så mycket liksom ”Lades på plats”, och därför sitter det väl kvar där, och varje dag har stått för något speciellt. Saknaden och tomheten har kommit i omgångar, och påminnelsen om hur saker kunde varit har stuckit nålar i en emellanåt. Jag har försökt ägna mig mest åt att inte tänka på det, men ibland funkar det inte bara.
Idag är det en sådan dag för idag för 2 år sedan skrevs du in för sista gången innan du flyttade ner. Vad jag önskar att du inte skrivit ut dig den 15 för då hade skiten inte hänt natten mellan den 16 och 17 där uppe i Norr. Då hade du kanske inte brakat ihop igen på eftermiddagen den 17. Gud, den dagen glömmer jag aldrig, men men så är det och så var det.

Tiden går väl, trots allt. Jag bara väntar på att ha komma förbi den 12 september för den dagen kommer bli jobbig. Jag fattar inte egentligen hur jag kunde vara så dum så jag fick för mig att ordna något när jag vet att det kommer bli skitjobbigt, men jag får väl ta det den 13 istället. Det ska nog gå.
Saker har ju faktiskt blivit bättre redan. Denna sommar blev det liksom klart hur mitt liv kommer se ut i framtiden efter dig. Det du lämnade kvar finns kvar, och saker som inte borde finnas kvar är borta, och så är det med det. Det känns bra faktiskt. Det var så extremt nära att både denna sida och annat rök åt helvete, men några fick mig att backa lite, fundera på om jag verkligen ville det, och sen….tja den ligger ju kvar här än. Även om jag idag känner en sådan delad känsla inför den här sidan och när det gäller böckerna så vet jag inte.
Någon gång när tid finns, och när jag orkar, ska jag sätta mig och rensa bort bilder och annat här. En del saker ska bort för det har inte med mig att göra, och allt mer uppenbart är det ju att jag inte heller skulle haft med det att göra om du levt. Fast det får bli senare. Just nu har jag nog ändå.

Jag är så trött Daniel, så fruktansvärt trött, och skulle kunna ge min ena njure bara för att få en hel natts sömn. Jag fattar inte varför kan inte kan sova. Vad är det hjärnan min tänker på? Är det dig? Är det annat? Är det mig? Jag vet inte, men det är enormt störande. Jag har testat att de senaste dagarna hålla igång extremt för att se om det kan hjälpa sömnen min men det spelar ingen roll. Den vägar infinna sig och om den kommer finns den bara där i någon timme i taget. Snacka om att man kan bli galen för mindre.

Har så mycket jag vill skriva, men det blir bara bläää av allt. Hjärnan min funkar inte som den ska så jag får skriva mer en annan dag.

Älskar dig in i evigheten
/Walle

2 år sedan dessa bilder togs. 2 år sedan dessa och så många andra bilder förevigade dig i mitt liv.
Det är mycket minnen som far genom en nu Daniel. De senaste dagarna har jag pendlat mellan gråt, skratt, och mer gråt.
Emellanåt har det känts som att precis allt dragits upp igen, och då gör det ont. Då blir sorgen efter dig akut, och då känns det som att det var igår frågan från Savannah ”Är Danne på väg till dig?”, kom på telefonen.

Egentligen är det inte så konstigt. Jag har innan skrivit om det faktum att jag inte är i fas, eller varit i fas. Förra året vid den här tiden slogs jag för kung och fosterland mot nötterna som skickade dig mot undergången, och också mot de jävla idioterna på IVO i Umeå som sköter sitt jobb lika effektivt som det är smart att använda biffkor till mjölkproduktion. Faktum är att det kanske varit bättre att anställa biffkor till IVO Umeå för jag tror de klarat jobbet bättre.
Ja även om jag mådde skit hade jag ”bråket” att falla tillbaka på. Det har jag inte nu. I alla fall inte på samma sätt och det känns. Nu måste jag vända mig mot en sak bara, och det gör ont.

Den där bilden på stenen. Den gör mig så lycklig ändå. Gudarna ska veta att den bilden, liksom precis allt annat, har legat under luppen hos många. En del menar att du ser sliten ut, andra att du ser trött ut, några ditten och andra datten. Själv upplevde jag dig som väldigt glad där, och lugn. Trött var du vilket inte var konstigt efter helvetesveckan du haft i Umeå, men där var du glad.
Jennie var med Kevin på VC när jag såg dig sitta där så jag lyfte bara kameran och klickade. Du var inte ens beredd. Jag gick runt dig och totalt blev det ett 20 tal bilder där du satt. Där på den där stenen som idag är din sten. Jag tycker att Jennie beskrivit dig bäst av alla när det gäller den bilden ”Brorsan börjar se vuxen ut”.
Fast sedan var vi iofs trötta. Vi hade gått från Backa in till stan, och sedan ätit kinamat, så trötta var vi, men på ett bra sätt. Du hade innan blivit fullständigt jätteglad för att jag haft fel på vilket datum ditt tåg skulle gå mot gbg i september, ja det var du såååå glad över 😀
Jennie hade frågat om du ville gå ut med henne den kvällen, men det ville du inte. Jag frågade om varför när vi åkte hem till oss, och du log då och sade att du bara ville hemma, och så här i efterhand förstår jag väl det. Det var ju din idé att vi skulle ta några San Francisco, och sedan….ja sedan…

Här är du trött, men det blir man efter San Francisco, och efter att ha sprungit omkring i lägenheten och vrålat till ”Du är min man”.
Vad jag älskar denna bild Daniel! Ja, Gud vad jag älskar denna bild.

Natten mellan den 11 och 12 augusti. Där satt vi och skrev prövningspapper, och där meddelandes de vi ville meddela. Du skrev till Savannah, jag skrev till Jennie som sagt och sen till mamma ”Du har fått en svärson”, och sedan skrev vi till några till. Vad jag var glad där, och vad lycklig jag var.
Vi pratade om oss, om framtiden och om hur saker skulle bli efter psyk i Umeå. Vi pratade om hur det skulle bli när du flyttade ner, och där just den natten började vi också planera hur din flytt skulle genomföras rent praktiskt. Vi pratade om att allt skulle få gå i sin takt, och att det viktigaste nu var att dels reparera det som NUS förstört, men också att det byggdes en grund för en bättre framtid.
Sedan gick vi in och satte oss i vardagsrummet, och där lyssnade vi på George Michael, och där just då fanns bara vi.
Det kanske mest oromantiska frieriet i världshistorien, jag i mysshorts och du i par fruktansvärt fula gröna och alldeles för stora joggingbyxor, blev det mest romantiska jag varit med om. För det var så mycket vi. Vi i vår värld, och vi som vi ville ha det. Du på knä först, och sedan jag, och sedan du som sätter dig på knä mitt emot mig och vi kysser varandra för min rygg gjorde att jag inte kom upp 😀

Idag gör det ont Daniel, och detta inlägg tog tid att skriva för emellanåt kommer gråten och tårarna. Jag gråter för minnena, och jag gråter för framtiden som aldrig blev. Jag gråter för att du aldrig fick en chans, och jag gråter för det du fick gå igenom. Ändå hoppas jag att dagar som den 11 aug 2012 också är fina minnen för dig, och jag vågar tro att det är det. För på så många sätt blev denna dagen en naturlig del i vår relation, och på vår mycket speciella vänskap, och även om sorgen i mig gör ont är jag så glad att jag fick känna den glädjen jag gjorde där. För där var jag lycklig, så otroligt lycklig.

Inatt ska jag göra något jag inte gjort på länge. Jag ska hålla om en kudde och drömma att det är du. Jag ska blunda hårt och önska att du låg där nära mig. Inatt saknar jag dig min tuss, och inatt är det jobbigare än på väldigt väldigt länge. Jag vet inte om jag ens kommer somna, men då får jag väl gråta istället.
Det kommer bli mycket tårar de närmaste 4 veckorna för hela tiden i mig finns också datumet som vi satte..
12 september…

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

För 2 år sedan exakt vid denna tidpunkt låg du på en bår Daniel.
Du låg där och folk försökte få dig att vakna med hjälp av smärtstimulering. Du hade blåmärken över bröstet efteråt och du ömmade lite överallt.

Några timmar innan hade du kommit tillbaka till psyk och inne på avdelningen hade du rasat ihop.
Överdos av Lyrica, dock ej på grund av självmordsförsök, var anledningen. Ångest och impulsivitet menade man låg bakom det.

Vi pratade på förmiddagen sedan och jag blev vansinnig på dig när jag hörde vad som hänt, men också på psyk. Det var där jag fick nog av de där kolsäckarna som misskött ungefär allt när det gällde dig.
Sedan den 9 aug kom du hit ner, och sedan….
Nu kommer alla minnen Daniel. Alla datum, och alla händelser. Jag hatar min hjärna just nu för att den inte glömmer.

Om 5 veckor är det 2 år sedan du dödades av en cynisk vårdmaskin. Om 4 dagar är det 2 år sedan vi….

Håll mig i handen när jag går igenom den här perioden. Jag kommer behöva det

Älskar dig, in i evigheten

/Walle