2 år sedan dessa bilder togs. 2 år sedan dessa och så många andra bilder förevigade dig i mitt liv.
Det är mycket minnen som far genom en nu Daniel. De senaste dagarna har jag pendlat mellan gråt, skratt, och mer gråt.
Emellanåt har det känts som att precis allt dragits upp igen, och då gör det ont. Då blir sorgen efter dig akut, och då känns det som att det var igår frågan från Savannah ”Är Danne på väg till dig?”, kom på telefonen.
Egentligen är det inte så konstigt. Jag har innan skrivit om det faktum att jag inte är i fas, eller varit i fas. Förra året vid den här tiden slogs jag för kung och fosterland mot nötterna som skickade dig mot undergången, och också mot de jävla idioterna på IVO i Umeå som sköter sitt jobb lika effektivt som det är smart att använda biffkor till mjölkproduktion. Faktum är att det kanske varit bättre att anställa biffkor till IVO Umeå för jag tror de klarat jobbet bättre.
Ja även om jag mådde skit hade jag ”bråket” att falla tillbaka på. Det har jag inte nu. I alla fall inte på samma sätt och det känns. Nu måste jag vända mig mot en sak bara, och det gör ont.
Den där bilden på stenen. Den gör mig så lycklig ändå. Gudarna ska veta att den bilden, liksom precis allt annat, har legat under luppen hos många. En del menar att du ser sliten ut, andra att du ser trött ut, några ditten och andra datten. Själv upplevde jag dig som väldigt glad där, och lugn. Trött var du vilket inte var konstigt efter helvetesveckan du haft i Umeå, men där var du glad.
Jennie var med Kevin på VC när jag såg dig sitta där så jag lyfte bara kameran och klickade. Du var inte ens beredd. Jag gick runt dig och totalt blev det ett 20 tal bilder där du satt. Där på den där stenen som idag är din sten. Jag tycker att Jennie beskrivit dig bäst av alla när det gäller den bilden ”Brorsan börjar se vuxen ut”.
Fast sedan var vi iofs trötta. Vi hade gått från Backa in till stan, och sedan ätit kinamat, så trötta var vi, men på ett bra sätt. Du hade innan blivit fullständigt jätteglad för att jag haft fel på vilket datum ditt tåg skulle gå mot gbg i september, ja det var du såååå glad över 😀
Jennie hade frågat om du ville gå ut med henne den kvällen, men det ville du inte. Jag frågade om varför när vi åkte hem till oss, och du log då och sade att du bara ville hemma, och så här i efterhand förstår jag väl det. Det var ju din idé att vi skulle ta några San Francisco, och sedan….ja sedan…
Här är du trött, men det blir man efter San Francisco, och efter att ha sprungit omkring i lägenheten och vrålat till ”Du är min man”.
Vad jag älskar denna bild Daniel! Ja, Gud vad jag älskar denna bild.
Natten mellan den 11 och 12 augusti. Där satt vi och skrev prövningspapper, och där meddelandes de vi ville meddela. Du skrev till Savannah, jag skrev till Jennie som sagt och sen till mamma ”Du har fått en svärson”, och sedan skrev vi till några till. Vad jag var glad där, och vad lycklig jag var.
Vi pratade om oss, om framtiden och om hur saker skulle bli efter psyk i Umeå. Vi pratade om hur det skulle bli när du flyttade ner, och där just den natten började vi också planera hur din flytt skulle genomföras rent praktiskt. Vi pratade om att allt skulle få gå i sin takt, och att det viktigaste nu var att dels reparera det som NUS förstört, men också att det byggdes en grund för en bättre framtid.
Sedan gick vi in och satte oss i vardagsrummet, och där lyssnade vi på George Michael, och där just då fanns bara vi.
Det kanske mest oromantiska frieriet i världshistorien, jag i mysshorts och du i par fruktansvärt fula gröna och alldeles för stora joggingbyxor, blev det mest romantiska jag varit med om. För det var så mycket vi. Vi i vår värld, och vi som vi ville ha det. Du på knä först, och sedan jag, och sedan du som sätter dig på knä mitt emot mig och vi kysser varandra för min rygg gjorde att jag inte kom upp 😀
Idag gör det ont Daniel, och detta inlägg tog tid att skriva för emellanåt kommer gråten och tårarna. Jag gråter för minnena, och jag gråter för framtiden som aldrig blev. Jag gråter för att du aldrig fick en chans, och jag gråter för det du fick gå igenom. Ändå hoppas jag att dagar som den 11 aug 2012 också är fina minnen för dig, och jag vågar tro att det är det. För på så många sätt blev denna dagen en naturlig del i vår relation, och på vår mycket speciella vänskap, och även om sorgen i mig gör ont är jag så glad att jag fick känna den glädjen jag gjorde där. För där var jag lycklig, så otroligt lycklig.
Inatt ska jag göra något jag inte gjort på länge. Jag ska hålla om en kudde och drömma att det är du. Jag ska blunda hårt och önska att du låg där nära mig. Inatt saknar jag dig min tuss, och inatt är det jobbigare än på väldigt väldigt länge. Jag vet inte om jag ens kommer somna, men då får jag väl gråta istället.
Det kommer bli mycket tårar de närmaste 4 veckorna för hela tiden i mig finns också datumet som vi satte..
12 september…
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
