Hej min tuss.
Det är söndag, och det är den 31 aug 2014.
Två år har gått sedan jag såg dig där på Landvetter. Den kvällen där jag mer än någonsin innan förstod vad psyk gjort med dig. Vilken chock det var, och vilken sorg.
Den natten är en sådan natt jag aldrig glömmer. Besvikelsen, ilskan, sorgen och bedrövelsen blandades med en sådan oro, men också lycka över att du var här.
”Hej då Umeå. Nu flyttar jag till Göteborg 🙂 Bye bye, kommer sakna vissa av er <3”
Så skrev du på ditt Instagram innan du for. Inte direkt så tårdrypande avsked till en stad du bott i de senaste 2 åren, och efterhandsrekonstruktionerna om alla dina fantastiska vänskaper får en sådan sur eftersmak. Särskilt med tanke på att en del av de ”närmast sörjande” inte ens visste om att du skulle flytta.
Då där den 31 aug var du redan skriven i Göteborg. Du var Göteborgare när du kom hit den dagen, men samtidigt var du också ett offer för det där förbannade sjukhuset Umeå.
Ja den natten ja där jag satt bredvid dig i fyra timmar tills jag kunde slappna av på grund av skiten de stoppat i dig. Den natten då jag efter det på ett sätt lärde känna dig mer än jag gjort innan, och där jag lärde mig att så mycket att det som senare skulle sägas var ren och skär lögn.
Det var så mycket som var fel då, men också så mycket som var rätt, och du var lycklig där att du kommit ifrån Norrland. Sedan kom helgen med allt….
Jag tänker mycket på allt just nu Daniel, och jag har det faktiskt ganska jobbigt. Minnena har kommit i omgångar och jag har gjort allt för att inte braka ihop. Hela lägenheten är omgjord här hemma, och rummet jag hade datorn och alla mina böcker i har Kevin ”fått”. Eller fått och fått, men han har sitt eget ställe nu när han är här, och det känns ganska kul. Jag gjorde också om i mitt rum, och där var det jobbigare.
Sedan den 5 juni 2012 har sängen stått så som vi ställde den för att det inte skulle bli så trångt, och nu flyttade jag tillbaka den. Jag vet att jag är löjlig för egentligen är det bara en sketen säng men det blev ändå jobbigt för det blev liksom igen en sådan där bekräftelse på att du inte kommer sova i den mer. Ännu en sak som bekräftar en sak som man egentligen inte vill ha bekräftat. Ännu en sak som gör att det blir ännu en avslut.
Din egna minnesplats finns kvar här självklart. Den som du delar med Mia och Putte, men ändå är det inte samma för nu går det inte se på sängen och tänka sig att du ligger där. Kanske var det nyttigt, jag vet inte, men jobbigt var det i alla fall.
Jag behöver gråta Daniel. Jag har en sådan tung sten i bröstet just nu, och allt snabbare kommer den 12 september emot mig. I år kommer den bli ännu jobbigare än förra året, men det får gå. Det måste gå. Jag har ju inget val.
Sedan blir det inte lättare när jag tyvärr får lära mig att skitsnackat om mig/dig/oss fortsätter. Detta är något jag hittade för några dagar sedan på sidan du vet att jag avskyr mer än alla andra sidor tillsammans…
– Han verkar inte skriva så mycket längre han kanske fått fatt i en ny, haha!
undras hur mycket han betalade per gång de är ju långt mellan umeå och göteborg.
– stor kuk måste han ju haft eller något för inte fan skulle jag betala så mycket för att få knulla men de e klart han var ju söt LOL
– HAHAHAHA
Folk säger till mig att ”Skit i det bara Walle”, och jag försöker skita i det, men det känns, och det gör ont. Det gör mest ont för att de snackar ner någon, och gör narr av någon, som är död, men det gör också ont därför att jag inte anser mig ha någon anledning att ta sånt. Jag börjar också allt mer inse vilka personerna som skriver sånt här är, och tja jag får väl skylla på att de på många sätt visat att de är trasiga själv men jag anser å andra sidan inte att det är någon ursäkt för att kunna bete sig hur som helst. Att vara ”psykiskt sjuk” är ingen ursäkt för att få bete sig som ett svin.
Det som gör mest ont är att det finns människor som kunnat sätta stopp för skitsnacket men konflikträdsla eller var det är gör att ingen säger något. Man låter alla hållas, och uppenbart finns det en syn på mig som säger att jag kan ta allt.
Kanske skulle jag berätta allt jag vet. Kanske skulle jag berätta allt du sade och berättade. Kanske skulle jag berätta om vad som hände mellan folk helgen då du begravdes…..
Nej, jag gör det inte för jag vill inte sjunka dit ner. Även om det ibland är förbannat svårt att vara duktig och vuxen jämt. Jag är så trött på att vara den förstående och den kloke när jag egentligen vill ta dom allihop och ge dom en mental och fysisk omgång.
De närmaste 12 dagarna kommer bli jobbiga. Jag ska försöka begrava mig i jobb och göra allt för att skingra tankarna, men om jag brakar ner kan väl du ta emot mig tussen min. För det var ju det vi gjorde Daniel, vi tog emot varandra när den andra brakade. Jag önskar så att det kunde få fortsätta, att det kunde få fortsatt vara så.
På tisdag ska jag laga kasslergratäng, och bara för att det är den 2 september då. Den vi lagade ihop där den där dagen. Den där underbara dagen….
Saknar dig, älskar dig,
in i evigheten
/Walle
