Så var det då den 4 september. Denna jävla dag, denna helvetes dag. Denna dag då början på slutet inleddes.
Sitter här och minns, och tänker och försöker fortfarande förstå de bitar jag inte har förstått, och de bitar jag inte kommer kunna förstå. Även om jag idag förstår mer än jag gjort innan så finns det, och det kommer för alltid finnas, saker man funderar på.
Tänker på morgonen, och morgonkaffet. Du skrev till Jennie att du snart skulle åka och sen PANG!
Sedan slog medicinerna till, eller nej jag tar tillbaka det för det var inga mediciner som slog till utan droger. För du stod inte på någon medicinering utan det var ingenting annat än rena drogerna.
Ja, jag hatar denna dag, och jag försöker nästan desperat emellanåt att tänka på annat. Jag försöker sysselsätta mig så mycket det går för att inte tänka på att denna dag blev början på slutet.
”Om du åker tillbaka till Umeå så går det åt helvete. Du dör om du åker tillbaka Daniel”
Så sade jag, och jag hatar att jag fick rätt. Jag hatar att du åkte ut och in som en jojjo sista veckan till psyk, och jag hatar att ingen gjorde något. Mest hatar jag att det sedan skulle bli den 12 september och då skulle allt vara slut.
Tänk två år har gått och jag minns allt som igår, och ibland önskar jag att jag fick glömma allt. Att de här dagarna inte skulle spela någon roll, och att de här dagarna bara var som vilka dagar som helst. Ibland tänker man att det varit skönt, men då hade jag å andra sidan heller inte fått behålla de fina minnena av dig, och den du var, och det som var vi och hur jobbigt det än är så betyder de minnena mest av allt.
Jag fasar för nästa vecka Daniel, och nu av fler anledningar än innan. På grund av min egen otålighet är jag rädd att jag i måndags drog igång något som totalt höll på att knäcka mig våren 2013, och jag vet inte om jag idag har orken att ta itu med det också men det är som det är.
Jag försöker just nu tänka att jag ska klara den 12 september, och sedan får det vara bra. Ibland känns det mer som att jag ska försöka överleva 12 september, men det lär jag väl göra.
Känner en sådan besvikelse på många just nu. Har försökt få med dina vänner från Umeå på manifestationen men de ”enda” som svarat, och agerat är, förutom en person, dina vänner du träffade genom psykiatrin, och det sårar faktiskt. En timme av deras liv frågade jag dem om, men de kan inte ens svara.
Nu frågar jag inte mer, och då tanken med det vi ska göra på torget handlar om psykiatrin i stort, och inte enbart om dig väljer jag att tolka det som att de är nöjda med hur psyk och vården fungerar och tja då ska de ju inte protestera. Är så less på att höra tårfyllda beklaganden över din död och andras men när man själv ska agera blir det knäpptyst.
Allt mer inser jag varför du ville ifrån Norrland Daniel för som jag skrivit innan så finns det mer än en form av kyla där uppe…
Gud vad jag vill att denna och nästa vecka ska dra förbi snabbt. Jag har så fantastisk liten lust att åka upp nästa vecka så du anar inte. Det enda jag vill göra är att besöka dig, vilket jag självklart kommer göra. Det är det enda jag vill just nu, men jag ska göra resten med, och på kvällen den 12 september ska jag hålla ett tal som är, om jag får säga det själv, så jävla bra! Det är det bästa jag skrivit i hela mitt liv vågar jag påstå, och det enda jag hoppas nu är att i alla fall 2-3 personer kommer höra det.
Ska försöka sova nu. Vill hålla om dig inatt, och bara se dig ligga där. Fan, jag kan sitta vid sängkanten igen om du vill. Jag kan göra vad som helst, bara jag fick se dig igen.
Men vi ses ju igen, någon gång.
Skriver mer i veckan. Godnatt min älskade vän, själsfrände och framtid…
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
Kram Walle <3