Author Archives: walentine

3 år har gått sedan mitt liv som så nyss börjat om slutade samtidigt som ett nytt tog vid.
Vad du förändrade mig Daniel och vad du ändrade på allt i mitt liv.
Vad du lärde mig under vår korta tid tillsammans och vad jag fått lära mig ännu mer efter det.

Idag kommer jag ihåg dig för den du var och för den där figuren som jag bara var tvungen att prata lite till med den där dagen då jag såg dig första gången.
Idag minns jag honom som kom in som en stormvind i mitt liv och där det sedan blåste ganska rejält hela tiden.
Jag saknar de där stormarna och jag saknar dig.
Ja Gud vad jag saknar dig Daniel och trots att 3 år gått idag sedan hyckleriet, inkompetensen, ensamheten och idiotin dödade dig så finns du här än.
Du lever med mig och du är en del av mitt liv.

Det kommer du vara för alltid.
Du kommer för alltid vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Du kommer för alltid vara den som fick mig att börja leva igen och när mörkret varit som jobbigast har alltid den tanken och den känslan funnits där: Hur du fick mig att leva.

Vad jag önskar du kunde fått fortsätta den resa du började och vad jag önskar att du kunde fått uppleva drömmen att slippa Norrland för gott.
Den cyniska djävulskheten gjorde istället att du nu är fast där för alltid men samtidigt är det är bara skalet av dig som är där.
För du bor här hos oss. Här där du ville vara. Inte i kylan och ensamheten där uppe utan här där du visste att du var älskad. Här där du kunde leva utan mediciner och bekräftelsebehov.
Här där inte den parodi på psykiatrivård som NUS i Umeå stod/står för finns och här där kärlek är mer än en gillamarkering på Facebook och efterhandsrekonstruktioner.

Jo du lever här idag Daniel och även om jag inte är det minsta religiös så vill jag ändå tro att du finns här och ser oss leva våra liv. Du är stolt över din syster och du ler med hela kroppen när du ser din systerson växa. Du ger oss en trygghet och du ger oss det som du själv så ofta sade sig sakna från så många: Kärlek.

3 år har gått.
3 år av saknad, av tårar, av sorg och förtvivlan.
Idag skulle vi ju haft 3 årig bröllopsdag
Idag har också min bäste vän varit borta i 3 år.
Han som vet mer om mig, om mina tankar och känslor än någon annan någonsin har gjort.

Men mest har det gått 3 år av kärlek.
För jag älskar dig Daniel Johansson.
Ja Gud vad jag älskar dig Tussen min

In i evigheten

/Walle

I en vecka har jag försökt skriva till dig nu.
Varje kväll har jag satt mig ner vid datorn och försökt få ner något, men det går inte.

Huvudet är i kaos och tankarna går bara kors och tvärs och framförallt är jag så arg Daniel.
Jag är så sanslöst arg och jag spricker snart.
Om mindre än ett dygn är det 3 år sedan de skrev ut dig. Då är det 3 år sedan du några timmar senare skulle dö och hyckleriet skulle ta över.
Kanske är det därför jag är arg. Kanske är det därför jag känner så starkt just nu för nu har det gått så lång tid sedan du lämnade oss så nu ser jag allt i sin helhet.
Jag är arg på så sanslöst många människor men jag tror att jag mest är arg på mig själv.
För hela tiden har jag försökt skydda människor som inte förtjänar det. Jag har pratar om hyckleri men den största hycklaren har jag själv varit och det är inte likt mig att vara det.
Jag har aldrig tidigare agerat så här och det är ingenting som jag direkt tycker om. Jag hatar hyckleri och det vet du. Du om någon vet att jag säger och tycker det jag anser fast i ”ditt” fall har det varit annorlunda. Jag har medvetet försvarat människor som inte förtjänar det samtidigt som samma människor pratat ner mig istället och det har fått mig att under perioder fan stå på gränsen att bli galen i ordets rätta bemärkelse. Idag är jag starkare och jag har fått distans men ilskan finns kvar och den kommer säkert också lägga sig men just nu florerar den omkring mig som en getingsvärm.

Hela denna vecka har varit som en nedräkning. Jag minns allt så väl och jag minns tiden innan. Jag och Jennie pratar mycket om det just nu även om vi inte säger så mycket på samma gång. Vi vet vad vi känner och vi vet vad vi tycker. Vi är båda så glada över att vi fick se den Daniel som besökte oss här nere och vi skiter egentligen ganska högaktningsfullt i hur andra ser på dig. Vi vet att du ville bilda dig ett nytt liv och att du denna gång hade helt andra tankar och förutsättningar. Det gör oss stolta över dig mitt i all skitkänsla som finns över att du inte fick fortsätta resan du påbörjat.
Jag och Jennie kan skoja om dig och om folket omkring dig och det är så skönt. Lite på samma sätt som när jag fick Kevin att skrika ”molblol Danne är gammal” är det fast jag tror du blev mer sur för det trots att jag ser det som en av mina största stunder i livet :P.
Trots att vi skojar så finns respekten där och framförallt kärleken. Den kärlek vi delar till dig och den speciella kärlek vi känner till dig utifrån vad du var för oss en och en och oss tillsammans. Det är egentligen synd att ingen annan velat se den kärleken, men å andra sidan så verkade ju de flesta i ditt umgänge se med röven och det som sitter på andra sidan röven så det förklarar väl en del.

I morgon är det 3 år sedan. 3 år sedan meddelandet kom. I år kommer jag inte vara i Norrland och vet du? Det känns faktiskt ganska bra. I år får jag sörja den Daniel som jag hade och jag behöver det. Jag var så inställd på att det skulle bli en tradition, men i ärlighetens namn varför? Ingen annan, och då menar jag ingen annan, har ens frågat så varför ska jag då bry mig. Som sagt så är det nog nu med en Walle som springer och fixar för andra så att deras dåliga samvete ska lindras.

Nej tussen min. Saker är inte bra, men de är bättre för mig. Även om det här inlägget kanske inte direkt visar det så är jag starkare. Snart kommer böckerna Daniel och livet fortsätter. Även om jag egentligen inte vill att det ska fortsätta utan dig. För saknar dig gör jag. Gråter gör jag varenda kväll just nu. Jag saknar dig så jag kan ta på dig i tankarna. Jag kan sitta i mitt kök och se dig sitta mitt emot och jag kan le när jag ser ditt leende framför mig. Jag vill inte att du ska vara död och ibland låtsas jag att du inte är det. Ibland när jag är ensam hemma pratar jag med dig och om jag blundar samtidigt är det som att jag kan höra din röst igen.
Ja jävlar vad jag saknar dig

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Tänker på dig idag.
Idag för 3 år sedan var en speciell dag. Då var den 16 aug en torsdag och det skulle bli en dag som på ett sätt slutade i katastrof och där följderna skulle bli en påminnelse om det gamla livet.
Vad jag önskar att fler kunde sett dig för den du var då och inte som den de ville ha dig till.
Jag blir så arg när jag tänker på det, men också så ledsen för allt är bara så onödigt. Ingenting hade behövt bli så som det blev.

Ja jag tänker på dig idag, och saknar dig extra mycket.
Kanske också för att dagen efter, den 17 aug, för tre år sedan blev en fredag där jag själv höll på att gå under i kaoset som startade.
Vilket helvete det var den dagen och ibland önskar jag att de som var med den 16 kunde varit med den 17.
Ja ibland önskar jag att de var med och fick se så kanske de hållt käften efter din död.
Kanske hade de då inte dömt som de gjorde och snackat den skit som de gjort samtidigt som de själva framhävt sig som hjältar. Nej, det hade dom inte om de fått uppleva den 17 augusti….
Då hade de kvävt sig själva i dåligt samvete och frågor som ”Vad höll jag på med och varför brydde jag mig inte” hade upptagit deras tid och liv

Ensamheten Daniel.
Ensamheten dödade dig.

Jag är arg idag Daniel, och jag saknar dig.
Saknar dig så de gör ont

Älskar dig, in i evigheten
/walle

Tre kort som alla sett miljoner gånger och tre kort jag ser så ofta på.
Tagna den 11 aug 2012.
Vilken dag det var Daniel och vad jag trodde att det skulle bli fler sådana dagar.
Och visst blev det några till, men sedan tog det slut.

Ingen dag är mer vår dag än denna för mig.
Ingen dag är mer viktig för mig när det gäller oss än denna.
Då där i vårt kök var det vi som fanns. Med vår drink och vårt prat.
Det var vår vänskap och vår relation på våra villkor.
Då när vi gjorde det som var så galet och som en del inte tror på.
Då när vi gjorde det som passade oss och där vi sket i vad andra skulle tycka.
Då när framtiden bestod i att allt skulle bli bra.

Jag önskar så att jag kunde fått vara lika stark som jag var där i köket den kvällen fast det har jag inte.
Kanske försvann en del av min styrka med dig och kanske är det den jag letar efter än.
För alltid kommer bilderna ovan vara så underbara minnen av dig samtidigt som de är ”De lekte affär” för andra.
Men idag skiter jag i andra för idag tänker jag på när du började planera hur Savannah skulle kunna komma till Göteborg och jag tänker på hur du sjöng Du är min man så det måste hörts över hela Backa. Jag tänker på hur glad du var över hur mysig dagen blev och jag tänker på hur vi insåg att Polly och San Francisco smakar skit ihop.
Mest tänker jag på vad du sade när du satt där på knä.
Det är det finaste någon någonsin sagt till mig och det är den finaste beskrivning jag fått om att jag var behövd och älskad.

Jag svarade det med att förklara att jag jag behövde dig med Daniel och jag behöver dig än.
Fy fan vad jag saknar dig.
Fy fan för vad som hände.
Fy fan för de jävlar som tog dig ifrån mig.
Fy fan för falska människor och en värdelös sjukvård.
Fy fan för allt!

Älskar dig, in i evigheten. Så som jag sade där den där kvällen den 11 augusti 2012 att jag skulle göra. För det gör jag.
Snälla tussen min, kom tillbaka 🙁

Älskar dig, in i evigheten.

/Walle

Idag för 3 år sedan, den 6 augusti 2012,  pratade jag med Daniel klockan 19:45. Han var hemma i sin lägenhet en stund på det som psykiatriska kliniken i Umeå kallar för ”mål och tid”. Alltså en kort permission där han skulle återkomma på bestämd tid. När jag pratade med honom var han lugn och glad och jag själv berättade att jag satt med några vänner på Bee-bar i Göteborg.
Klockan 20:30 skickade Daniel ett sms där han skrev att han saknade mig och jag svarade att ”Jag saknar dig med tussen och snart ses vi!”
Nästa gång jag pratade med Daniel var den 7 augusti kl 13. När han svarade skrek han i telefon ”Är det Walle!!!???” Då låg Daniel på intensiven i Umeå. Han hade samma natt varit mycket nära att dö.

Den 6 augusti på kvällen hade Daniel återkommit till psyk och satt sig ner med en vän i dagrummet på avdelningen. Strax efter hade han börjat skaka och han fick ont i ögonen av ljuset från lamporna i taket. Han blev också livrädd för kroppskontakt och hoppade till så fort någon rörde vid honom. Han blev emellanåt okontaktbar och till slut kallade patienter på personal och sedan gick det undan. Man bar in Daniel, då fullständigt livrädd, i ett rum och patienter har vittnat till mig att någon i personalen skriker ”Vart i helvete är IVA, han är ju för fan på väg att dö!”

Daniel hade denna kväll tagit en överdos med Lyrica hemma i sin lägenhet och sedan återvänt till sjukhuset. Daniel nekade hela tiden till att detta var ett självmordsförsök. Till mig sade han att han inte ens minns riktigt att han tagit så många och i Daniels journaler kan man utläsa att händelsen mer är kopplad till ångest ihop med impulsproblematik. På Daniels sjukintyg står det också ”Impulsproblematik som tillsammans med ångest kan leda till självskador”.
Denna kväll den 6 augusti 2012 visade alltså Daniel vilka problem han hade när det gällde att kunna handskas med sina mediciner själv. Här borde också psykiatriska kliniken förstått att Daniel stod på dubbla recept och man borde självklart agerat kraftfullt efter denna händelse. Daniel fick kolbehandling under natten och smärtstimulering och var rejält medtagen i en vecka efter det inträffade. En läkare bestämmer sig för att flytta på Daniel till en annan avdelning då hon, som den ende läkare under Daniels tid på psyk, menade att avd 41 inte var bra för honom, men när hon sedan går på semester flyttas han tillbaka till avdelningen där han ”vill vara” när han efter en resa till Göteborg lägger in sig igen.
Annars struntar psyk i händelsen den 6 augusti och allt fortlöper som om ingenting hade hänt. Daniel får inte bara behålla ansvaret för sina mediciner själv utan han får ännu mer mediciner utskrivet. Mediciner som 1 månad senare kommer bli Daniels död. Om psyk tagit händelsen på allvar och framförallt om man tagit Daniels problematik på allvar så hade man inte 3 veckor senare skrivit ut en bärpåse med mediciner till någon som redan en gång varit på väg att dö av dem.

När sedan efterföljande internutredning sker står det ingenting om detta där i. Kliniken friar sig helt från allt ansvar och man menar alltså att man inte gjort några fel alls. Detta står man också envist fast vid i den utredning som satte igång efter min privata anmälan.
Från den 1 januari 2016 kommer händelser som dessa hamna i mörkret om inte närstående till omkomna patienter själva orkar anmäla vilket väldigt många som är i en sorg inte orkar. Från årsskiftet kommer alltså vårdgivarens samvete och moral styra vilka händelser som kommer anmälas eller inte och vad sker när vårdgivaren, som i Daniels fall, saknar all form av moral, samvete eller självkritik? Hade Daniels död skett efter 1 januari hade det alltså inte blivit någon Lex Maria anmälan för kliniken anser sig ha agerat helt och hållet perfekt. Man hade kunnat gömma undan sitt egna ansvar helt och all skuld hade lagts på Daniel.

Händelsen med Daniel är inte unik i svensk psykvård och det är därför det är så enormt viktigt att varje självmord utreds. För varje gång ett självmord sker måste samhället se vad som kan göras för att förhindra det. Socialstyrelsen har tagit ett beslut som kommer göra att mörkertalet bland självmorden som sker inom psykiatrin kommer öka lavinartat och framförallt leker Socialstyrelsen just nu med människors liv.

Stoppa denna galenskap NU!
Skriv under!

/Walentine Andersson

Fotografering på Universeum 8 juni 2012

Hej tussen.

Idag skulle jag lagt in ett långt inlägg här som jag skrivit på ett tag, men så insåg jag att jag inte ville göra det just nu. Inte idag så här dagen efter din födelsedag.
Nej, idag vill jag minnas allt det roliga med dig. Alla samtalen. Ja alla konstiga samtal man hade med dig ibland. Alla de där vändningarna som gjorde att det ibland var som att prata i telefon och åka berg och dalbana samtidigt. Ja, och varför inte minnas när vi åkte berg och dalbana. Du är den ende jag träffat som börjat skrika på Lisebergsbanan före det att man nått första backen uppåt! 🙂
Ja du är dessutom den ende som i alla fall jag besökt Universeum med som ägnade en halv dag, kändes det som, för att ta kort på en apa som du samtidigt var livrädd för! Jag skrattade så jag grät när apan sen hoppade emot dig och du skrek så precis alla i regnskogen på Universeum tittade på oss och jag kom med mitt ”Ingen fara folks! Vi är från Norrland!”

Jag tänker på alla nätterna med Skype. Du i din svarta morgonrock under köksfläkten och jag i min soffa. Där löste vi all världens problem, ja när vi inte bråkade om Carola då eller när jag försökte sjunga som Tom Jones *rodnar* och när vi inte jagade spindlar!
Jag tänker på Twitter och jag tänker på alla dina projekt. Jag tänker på när vi skulle berätta sagor för varandra och vi turades om att komma på varannan mening och de slutade alltid efter 5 min med att någon låg med någon för då hade vi tröttnat på sagan.
Samtidigt tänker jag på när jag ”intervjuade” dig och du pratade om ditt liv, din familj, dina vänner och allt som hänt och hur jag ibland glömde av att skriva ner det du berättade för jag blev bara så trollbunden av din styrka och den kampvilja och sedan fick du börja om.

Daniel skriver till Savannah om framtidens planer den 11 aug 2012

Jag tänker på när vi träffades första gången och det första jag sade va ”Nej men vad liten du är!” och jag tänker på när vi åt smörgåsbord på Liseberg och drack fullständigt vedervärdigt vin till som vi sen bytte ut mot coca-cola.
Allt det där tänker jag på idag så här dagen efter den jobbiga dag igår som var din födelsedag. Allt det där som var du Daniel. Allt det där som blev vårt liv ihop. Det som blev vår vänskap och jag tänker på hur snabbt du blev den bästa vän jag haft i mitt liv. Hur snabbt du fick mig att se bortom döden och istället se framtiden.

Allt det som gör att det igår gjorde så ont men som samtidigt gör att jag är så lycklig över att ha fått träffa dig.
Det är också alla de glada minnena, de jag nämnt här och miljoner till som gjorde att jag sedan orkade. När molnen blev mörkare och kaoset startade orkade jag faktiskt och jag fortsatte orka mer än vad faktiskt någon annan gjorde. Det kan jag säga idag med stolt och rak rygg.

Idag tänker jag på dom minnen som gjorde dig till det du blev i mitt liv och just nu rinner tårarna igen men de gör det för att jag saknar dig så förbannat för ingen människa har någonsin gett mig så många fina och roliga minnen så snabbt och ingen människa har tagit en sådan stor del med sig av mitt hjärta när han eller hon försvann.
För du har mitt hjärta med dig min älskade vän, tuss, själsfrände och livskamrat

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Du hade kanske inte gillat den här dagen så där vansinnigt mycket. Ålder och du kom ju inte alltid överens 😛
Tänk idag fyller du 26 år och det är så sorgligt att ditt liv stannade vid 23. Det är inte bara sorgligt utan det är så orättvist. Det är så satans jävla orättvist.
Jag önskar så att jag fick sitta hos dig idag Daniel, men jag kan inte. Jag har försökt som en dåre för att kunna ta mig upp men jag kan inte. Fast du är med mig hela dagen och jag ska tända ett ljus för dig idag.

Jag har tänkt idag på när du fyllde 23 och hur vi brukade prata om att 2 år senare skulle du vara närmare 30 än 20 och jag hade redan börjar fundera på hur jag bäst skulle kunna reta dig för det. Att jag fick Kevin att springa runt dig och sjunga ”Morbror Danne är gammal” räckte ju liksom inte 🙂
Tänk ändå mitt i allt det jobbiga som var med psyket hur livet ändå lekte ibland och hur ljus framtiden såg ut. Nu är den 29 juli istället en av de där dagarna som bara gör extra ont och de blir en påminnelse om hur det blev och hur det slutade.

Jag hoppas jag att du får tårta i himmelen idag Daniel och jag hoppas att du ser ljuset som brinner för dig.
Framförallt hoppas jag innerligt att du känner min kärlek och min saknad.
Jag hoppas du vet det. Hur fruktansvärt saknad du är min älskade vän

Älskar dig, in i evigheten

/Walle