I en vecka har jag försökt skriva till dig nu.
Varje kväll har jag satt mig ner vid datorn och försökt få ner något, men det går inte.
Huvudet är i kaos och tankarna går bara kors och tvärs och framförallt är jag så arg Daniel.
Jag är så sanslöst arg och jag spricker snart.
Om mindre än ett dygn är det 3 år sedan de skrev ut dig. Då är det 3 år sedan du några timmar senare skulle dö och hyckleriet skulle ta över.
Kanske är det därför jag är arg. Kanske är det därför jag känner så starkt just nu för nu har det gått så lång tid sedan du lämnade oss så nu ser jag allt i sin helhet.
Jag är arg på så sanslöst många människor men jag tror att jag mest är arg på mig själv.
För hela tiden har jag försökt skydda människor som inte förtjänar det. Jag har pratar om hyckleri men den största hycklaren har jag själv varit och det är inte likt mig att vara det.
Jag har aldrig tidigare agerat så här och det är ingenting som jag direkt tycker om. Jag hatar hyckleri och det vet du. Du om någon vet att jag säger och tycker det jag anser fast i ”ditt” fall har det varit annorlunda. Jag har medvetet försvarat människor som inte förtjänar det samtidigt som samma människor pratat ner mig istället och det har fått mig att under perioder fan stå på gränsen att bli galen i ordets rätta bemärkelse. Idag är jag starkare och jag har fått distans men ilskan finns kvar och den kommer säkert också lägga sig men just nu florerar den omkring mig som en getingsvärm.
Hela denna vecka har varit som en nedräkning. Jag minns allt så väl och jag minns tiden innan. Jag och Jennie pratar mycket om det just nu även om vi inte säger så mycket på samma gång. Vi vet vad vi känner och vi vet vad vi tycker. Vi är båda så glada över att vi fick se den Daniel som besökte oss här nere och vi skiter egentligen ganska högaktningsfullt i hur andra ser på dig. Vi vet att du ville bilda dig ett nytt liv och att du denna gång hade helt andra tankar och förutsättningar. Det gör oss stolta över dig mitt i all skitkänsla som finns över att du inte fick fortsätta resan du påbörjat.
Jag och Jennie kan skoja om dig och om folket omkring dig och det är så skönt. Lite på samma sätt som när jag fick Kevin att skrika ”molblol Danne är gammal” är det fast jag tror du blev mer sur för det trots att jag ser det som en av mina största stunder i livet :P.
Trots att vi skojar så finns respekten där och framförallt kärleken. Den kärlek vi delar till dig och den speciella kärlek vi känner till dig utifrån vad du var för oss en och en och oss tillsammans. Det är egentligen synd att ingen annan velat se den kärleken, men å andra sidan så verkade ju de flesta i ditt umgänge se med röven och det som sitter på andra sidan röven så det förklarar väl en del.
I morgon är det 3 år sedan. 3 år sedan meddelandet kom. I år kommer jag inte vara i Norrland och vet du? Det känns faktiskt ganska bra. I år får jag sörja den Daniel som jag hade och jag behöver det. Jag var så inställd på att det skulle bli en tradition, men i ärlighetens namn varför? Ingen annan, och då menar jag ingen annan, har ens frågat så varför ska jag då bry mig. Som sagt så är det nog nu med en Walle som springer och fixar för andra så att deras dåliga samvete ska lindras.
Nej tussen min. Saker är inte bra, men de är bättre för mig. Även om det här inlägget kanske inte direkt visar det så är jag starkare. Snart kommer böckerna Daniel och livet fortsätter. Även om jag egentligen inte vill att det ska fortsätta utan dig. För saknar dig gör jag. Gråter gör jag varenda kväll just nu. Jag saknar dig så jag kan ta på dig i tankarna. Jag kan sitta i mitt kök och se dig sitta mitt emot och jag kan le när jag ser ditt leende framför mig. Jag vill inte att du ska vara död och ibland låtsas jag att du inte är det. Ibland när jag är ensam hemma pratar jag med dig och om jag blundar samtidigt är det som att jag kan höra din röst igen.
Ja jävlar vad jag saknar dig
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
