Fotografering på Universeum 8 juni 2012
Hej tussen.
Idag skulle jag lagt in ett långt inlägg här som jag skrivit på ett tag, men så insåg jag att jag inte ville göra det just nu. Inte idag så här dagen efter din födelsedag.
Nej, idag vill jag minnas allt det roliga med dig. Alla samtalen. Ja alla konstiga samtal man hade med dig ibland. Alla de där vändningarna som gjorde att det ibland var som att prata i telefon och åka berg och dalbana samtidigt. Ja, och varför inte minnas när vi åkte berg och dalbana. Du är den ende jag träffat som börjat skrika på Lisebergsbanan före det att man nått första backen uppåt! 🙂
Ja du är dessutom den ende som i alla fall jag besökt Universeum med som ägnade en halv dag, kändes det som, för att ta kort på en apa som du samtidigt var livrädd för! Jag skrattade så jag grät när apan sen hoppade emot dig och du skrek så precis alla i regnskogen på Universeum tittade på oss och jag kom med mitt ”Ingen fara folks! Vi är från Norrland!”
Jag tänker på alla nätterna med Skype. Du i din svarta morgonrock under köksfläkten och jag i min soffa. Där löste vi all världens problem, ja när vi inte bråkade om Carola då eller när jag försökte sjunga som Tom Jones *rodnar* och när vi inte jagade spindlar!
Jag tänker på Twitter och jag tänker på alla dina projekt. Jag tänker på när vi skulle berätta sagor för varandra och vi turades om att komma på varannan mening och de slutade alltid efter 5 min med att någon låg med någon för då hade vi tröttnat på sagan.
Samtidigt tänker jag på när jag ”intervjuade” dig och du pratade om ditt liv, din familj, dina vänner och allt som hänt och hur jag ibland glömde av att skriva ner det du berättade för jag blev bara så trollbunden av din styrka och den kampvilja och sedan fick du börja om.
Daniel skriver till Savannah om framtidens planer den 11 aug 2012
Jag tänker på när vi träffades första gången och det första jag sade va ”Nej men vad liten du är!” och jag tänker på när vi åt smörgåsbord på Liseberg och drack fullständigt vedervärdigt vin till som vi sen bytte ut mot coca-cola.
Allt det där tänker jag på idag så här dagen efter den jobbiga dag igår som var din födelsedag. Allt det där som var du Daniel. Allt det där som blev vårt liv ihop. Det som blev vår vänskap och jag tänker på hur snabbt du blev den bästa vän jag haft i mitt liv. Hur snabbt du fick mig att se bortom döden och istället se framtiden.
Allt det som gör att det igår gjorde så ont men som samtidigt gör att jag är så lycklig över att ha fått träffa dig.
Det är också alla de glada minnena, de jag nämnt här och miljoner till som gjorde att jag sedan orkade. När molnen blev mörkare och kaoset startade orkade jag faktiskt och jag fortsatte orka mer än vad faktiskt någon annan gjorde. Det kan jag säga idag med stolt och rak rygg.
Idag tänker jag på dom minnen som gjorde dig till det du blev i mitt liv och just nu rinner tårarna igen men de gör det för att jag saknar dig så förbannat för ingen människa har någonsin gett mig så många fina och roliga minnen så snabbt och ingen människa har tagit en sådan stor del med sig av mitt hjärta när han eller hon försvann.
För du har mitt hjärta med dig min älskade vän, tuss, själsfrände och livskamrat
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
