Category Archives: Personligt

Tänker på dig idag.
Idag för 3 år sedan var en speciell dag. Då var den 16 aug en torsdag och det skulle bli en dag som på ett sätt slutade i katastrof och där följderna skulle bli en påminnelse om det gamla livet.
Vad jag önskar att fler kunde sett dig för den du var då och inte som den de ville ha dig till.
Jag blir så arg när jag tänker på det, men också så ledsen för allt är bara så onödigt. Ingenting hade behövt bli så som det blev.

Ja jag tänker på dig idag, och saknar dig extra mycket.
Kanske också för att dagen efter, den 17 aug, för tre år sedan blev en fredag där jag själv höll på att gå under i kaoset som startade.
Vilket helvete det var den dagen och ibland önskar jag att de som var med den 16 kunde varit med den 17.
Ja ibland önskar jag att de var med och fick se så kanske de hållt käften efter din död.
Kanske hade de då inte dömt som de gjorde och snackat den skit som de gjort samtidigt som de själva framhävt sig som hjältar. Nej, det hade dom inte om de fått uppleva den 17 augusti….
Då hade de kvävt sig själva i dåligt samvete och frågor som ”Vad höll jag på med och varför brydde jag mig inte” hade upptagit deras tid och liv

Ensamheten Daniel.
Ensamheten dödade dig.

Jag är arg idag Daniel, och jag saknar dig.
Saknar dig så de gör ont

Älskar dig, in i evigheten
/walle

Tre kort som alla sett miljoner gånger och tre kort jag ser så ofta på.
Tagna den 11 aug 2012.
Vilken dag det var Daniel och vad jag trodde att det skulle bli fler sådana dagar.
Och visst blev det några till, men sedan tog det slut.

Ingen dag är mer vår dag än denna för mig.
Ingen dag är mer viktig för mig när det gäller oss än denna.
Då där i vårt kök var det vi som fanns. Med vår drink och vårt prat.
Det var vår vänskap och vår relation på våra villkor.
Då när vi gjorde det som var så galet och som en del inte tror på.
Då när vi gjorde det som passade oss och där vi sket i vad andra skulle tycka.
Då när framtiden bestod i att allt skulle bli bra.

Jag önskar så att jag kunde fått vara lika stark som jag var där i köket den kvällen fast det har jag inte.
Kanske försvann en del av min styrka med dig och kanske är det den jag letar efter än.
För alltid kommer bilderna ovan vara så underbara minnen av dig samtidigt som de är ”De lekte affär” för andra.
Men idag skiter jag i andra för idag tänker jag på när du började planera hur Savannah skulle kunna komma till Göteborg och jag tänker på hur du sjöng Du är min man så det måste hörts över hela Backa. Jag tänker på hur glad du var över hur mysig dagen blev och jag tänker på hur vi insåg att Polly och San Francisco smakar skit ihop.
Mest tänker jag på vad du sade när du satt där på knä.
Det är det finaste någon någonsin sagt till mig och det är den finaste beskrivning jag fått om att jag var behövd och älskad.

Jag svarade det med att förklara att jag jag behövde dig med Daniel och jag behöver dig än.
Fy fan vad jag saknar dig.
Fy fan för vad som hände.
Fy fan för de jävlar som tog dig ifrån mig.
Fy fan för falska människor och en värdelös sjukvård.
Fy fan för allt!

Älskar dig, in i evigheten. Så som jag sade där den där kvällen den 11 augusti 2012 att jag skulle göra. För det gör jag.
Snälla tussen min, kom tillbaka 🙁

Älskar dig, in i evigheten.

/Walle

Idag för 3 år sedan, den 6 augusti 2012,  pratade jag med Daniel klockan 19:45. Han var hemma i sin lägenhet en stund på det som psykiatriska kliniken i Umeå kallar för ”mål och tid”. Alltså en kort permission där han skulle återkomma på bestämd tid. När jag pratade med honom var han lugn och glad och jag själv berättade att jag satt med några vänner på Bee-bar i Göteborg.
Klockan 20:30 skickade Daniel ett sms där han skrev att han saknade mig och jag svarade att ”Jag saknar dig med tussen och snart ses vi!”
Nästa gång jag pratade med Daniel var den 7 augusti kl 13. När han svarade skrek han i telefon ”Är det Walle!!!???” Då låg Daniel på intensiven i Umeå. Han hade samma natt varit mycket nära att dö.

Den 6 augusti på kvällen hade Daniel återkommit till psyk och satt sig ner med en vän i dagrummet på avdelningen. Strax efter hade han börjat skaka och han fick ont i ögonen av ljuset från lamporna i taket. Han blev också livrädd för kroppskontakt och hoppade till så fort någon rörde vid honom. Han blev emellanåt okontaktbar och till slut kallade patienter på personal och sedan gick det undan. Man bar in Daniel, då fullständigt livrädd, i ett rum och patienter har vittnat till mig att någon i personalen skriker ”Vart i helvete är IVA, han är ju för fan på väg att dö!”

Daniel hade denna kväll tagit en överdos med Lyrica hemma i sin lägenhet och sedan återvänt till sjukhuset. Daniel nekade hela tiden till att detta var ett självmordsförsök. Till mig sade han att han inte ens minns riktigt att han tagit så många och i Daniels journaler kan man utläsa att händelsen mer är kopplad till ångest ihop med impulsproblematik. På Daniels sjukintyg står det också ”Impulsproblematik som tillsammans med ångest kan leda till självskador”.
Denna kväll den 6 augusti 2012 visade alltså Daniel vilka problem han hade när det gällde att kunna handskas med sina mediciner själv. Här borde också psykiatriska kliniken förstått att Daniel stod på dubbla recept och man borde självklart agerat kraftfullt efter denna händelse. Daniel fick kolbehandling under natten och smärtstimulering och var rejält medtagen i en vecka efter det inträffade. En läkare bestämmer sig för att flytta på Daniel till en annan avdelning då hon, som den ende läkare under Daniels tid på psyk, menade att avd 41 inte var bra för honom, men när hon sedan går på semester flyttas han tillbaka till avdelningen där han ”vill vara” när han efter en resa till Göteborg lägger in sig igen.
Annars struntar psyk i händelsen den 6 augusti och allt fortlöper som om ingenting hade hänt. Daniel får inte bara behålla ansvaret för sina mediciner själv utan han får ännu mer mediciner utskrivet. Mediciner som 1 månad senare kommer bli Daniels död. Om psyk tagit händelsen på allvar och framförallt om man tagit Daniels problematik på allvar så hade man inte 3 veckor senare skrivit ut en bärpåse med mediciner till någon som redan en gång varit på väg att dö av dem.

När sedan efterföljande internutredning sker står det ingenting om detta där i. Kliniken friar sig helt från allt ansvar och man menar alltså att man inte gjort några fel alls. Detta står man också envist fast vid i den utredning som satte igång efter min privata anmälan.
Från den 1 januari 2016 kommer händelser som dessa hamna i mörkret om inte närstående till omkomna patienter själva orkar anmäla vilket väldigt många som är i en sorg inte orkar. Från årsskiftet kommer alltså vårdgivarens samvete och moral styra vilka händelser som kommer anmälas eller inte och vad sker när vårdgivaren, som i Daniels fall, saknar all form av moral, samvete eller självkritik? Hade Daniels död skett efter 1 januari hade det alltså inte blivit någon Lex Maria anmälan för kliniken anser sig ha agerat helt och hållet perfekt. Man hade kunnat gömma undan sitt egna ansvar helt och all skuld hade lagts på Daniel.

Händelsen med Daniel är inte unik i svensk psykvård och det är därför det är så enormt viktigt att varje självmord utreds. För varje gång ett självmord sker måste samhället se vad som kan göras för att förhindra det. Socialstyrelsen har tagit ett beslut som kommer göra att mörkertalet bland självmorden som sker inom psykiatrin kommer öka lavinartat och framförallt leker Socialstyrelsen just nu med människors liv.

Stoppa denna galenskap NU!
Skriv under!

/Walentine Andersson

Fotografering på Universeum 8 juni 2012

Hej tussen.

Idag skulle jag lagt in ett långt inlägg här som jag skrivit på ett tag, men så insåg jag att jag inte ville göra det just nu. Inte idag så här dagen efter din födelsedag.
Nej, idag vill jag minnas allt det roliga med dig. Alla samtalen. Ja alla konstiga samtal man hade med dig ibland. Alla de där vändningarna som gjorde att det ibland var som att prata i telefon och åka berg och dalbana samtidigt. Ja, och varför inte minnas när vi åkte berg och dalbana. Du är den ende jag träffat som börjat skrika på Lisebergsbanan före det att man nått första backen uppåt! 🙂
Ja du är dessutom den ende som i alla fall jag besökt Universeum med som ägnade en halv dag, kändes det som, för att ta kort på en apa som du samtidigt var livrädd för! Jag skrattade så jag grät när apan sen hoppade emot dig och du skrek så precis alla i regnskogen på Universeum tittade på oss och jag kom med mitt ”Ingen fara folks! Vi är från Norrland!”

Jag tänker på alla nätterna med Skype. Du i din svarta morgonrock under köksfläkten och jag i min soffa. Där löste vi all världens problem, ja när vi inte bråkade om Carola då eller när jag försökte sjunga som Tom Jones *rodnar* och när vi inte jagade spindlar!
Jag tänker på Twitter och jag tänker på alla dina projekt. Jag tänker på när vi skulle berätta sagor för varandra och vi turades om att komma på varannan mening och de slutade alltid efter 5 min med att någon låg med någon för då hade vi tröttnat på sagan.
Samtidigt tänker jag på när jag ”intervjuade” dig och du pratade om ditt liv, din familj, dina vänner och allt som hänt och hur jag ibland glömde av att skriva ner det du berättade för jag blev bara så trollbunden av din styrka och den kampvilja och sedan fick du börja om.

Daniel skriver till Savannah om framtidens planer den 11 aug 2012

Jag tänker på när vi träffades första gången och det första jag sade va ”Nej men vad liten du är!” och jag tänker på när vi åt smörgåsbord på Liseberg och drack fullständigt vedervärdigt vin till som vi sen bytte ut mot coca-cola.
Allt det där tänker jag på idag så här dagen efter den jobbiga dag igår som var din födelsedag. Allt det där som var du Daniel. Allt det där som blev vårt liv ihop. Det som blev vår vänskap och jag tänker på hur snabbt du blev den bästa vän jag haft i mitt liv. Hur snabbt du fick mig att se bortom döden och istället se framtiden.

Allt det som gör att det igår gjorde så ont men som samtidigt gör att jag är så lycklig över att ha fått träffa dig.
Det är också alla de glada minnena, de jag nämnt här och miljoner till som gjorde att jag sedan orkade. När molnen blev mörkare och kaoset startade orkade jag faktiskt och jag fortsatte orka mer än vad faktiskt någon annan gjorde. Det kan jag säga idag med stolt och rak rygg.

Idag tänker jag på dom minnen som gjorde dig till det du blev i mitt liv och just nu rinner tårarna igen men de gör det för att jag saknar dig så förbannat för ingen människa har någonsin gett mig så många fina och roliga minnen så snabbt och ingen människa har tagit en sådan stor del med sig av mitt hjärta när han eller hon försvann.
För du har mitt hjärta med dig min älskade vän, tuss, själsfrände och livskamrat

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Du hade kanske inte gillat den här dagen så där vansinnigt mycket. Ålder och du kom ju inte alltid överens 😛
Tänk idag fyller du 26 år och det är så sorgligt att ditt liv stannade vid 23. Det är inte bara sorgligt utan det är så orättvist. Det är så satans jävla orättvist.
Jag önskar så att jag fick sitta hos dig idag Daniel, men jag kan inte. Jag har försökt som en dåre för att kunna ta mig upp men jag kan inte. Fast du är med mig hela dagen och jag ska tända ett ljus för dig idag.

Jag har tänkt idag på när du fyllde 23 och hur vi brukade prata om att 2 år senare skulle du vara närmare 30 än 20 och jag hade redan börjar fundera på hur jag bäst skulle kunna reta dig för det. Att jag fick Kevin att springa runt dig och sjunga ”Morbror Danne är gammal” räckte ju liksom inte 🙂
Tänk ändå mitt i allt det jobbiga som var med psyket hur livet ändå lekte ibland och hur ljus framtiden såg ut. Nu är den 29 juli istället en av de där dagarna som bara gör extra ont och de blir en påminnelse om hur det blev och hur det slutade.

Jag hoppas jag att du får tårta i himmelen idag Daniel och jag hoppas att du ser ljuset som brinner för dig.
Framförallt hoppas jag innerligt att du känner min kärlek och min saknad.
Jag hoppas du vet det. Hur fruktansvärt saknad du är min älskade vän

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Om en vecka skulle du fyllt år.
Vad jag önskar att jag kunde fått reta dig igen för att du började bli gammal och vad jag önskar att jag kunde fått fira den samtidigt med dig Daniel.

Den här sommaren är svår på så många sätt. Hur jag själv mått fysiskt ska vi inte tala om. Fötter som inte håller ihop med en hjärnskakning som slog ut mig totalt har gjort att jag varit fullständigt isolerad från det mesta.
Fast det som ändå är svårast är mitt minne. Mitt jävla minne som just nu varje dag minns de här dagarna. Det startade den 5 juli, dagen du åkte in och kommer fortsätta så här fram till och med den 12 september. Dagen då du….ja 🙁
Ja varje dag är ett minne nu. Inte bara jobbiga dock. Nej, lika mycket som jag kan tänka på vad som hände den och den dagen, ja lika mycket kan jag tänka på när du ringde mig på kvällarna och senare igen när telefonen legat på laddning. Hur du ibland låg under täcket och viskade för att inte väcka den du delade rum med och hur du nästa gång hade rummet för dig själv och vi kunde igen prata i timmar.
Men sedan finns också minnet av den där speciella känslan där igen om hur fel allt var, och kändes och hur fel allt blev när du lades in.
Saknar dig här gör jag också. Kom senast idag och tänka på en gång när du kom ner till gbg en gång och jag stod nedanför trappan på Landvetter. När du såg mig skrek du ”Walle” och sedan tryckte du
dig förbi alla som stod i rulltrappan. Folk blev skitsura men det brydde du dig inte om. ”Ja men ursäkta mig för att jag vill fram” hörde jag dig säga och sedan den där kramen jag fick. Gud vad jag saknar dina kramar Daniel.

Jag har så dåligt samvete över att jag inte kan komma upp nästa vecka, men jag får det inte att gå ihop. Just nu lever jag på Henke och underbara människor i mitt liv som hjälpt mig. Annars hade det fullständigt gått åt helvete. Man ska inte bli sjukskriven i Sverige när man bara arbetar 50% från början. Den saken är klar.
Vissa dagar lever jag på en halv liter kycklingsoppa. En sån förpackning kostar 5 spänn på Netto och den har jag i två dar. Det är ofta jag numer somnar hungrig och det är jobbigt att somna då. Jag äger knappt några hela kläder längre eller va fan jag äger ingenting faktiskt. Ja tänkt så livet blev…

Fast jag behöver få komma till dig. Jag måste få komma till dig snart. Jag behöver få sitta där hos dig och prata lite med dig. Jag blir galen om jag inte kan komma dit förrän nästa år. Fan jag vet inte ens om jag lever nästa år ju! Jag måste få mig upp, men hur vet jag inte. Jag vet bara att jag måste för min egen skull.

Jag har förresten inte sagt innan hur tacksam jag är mot Linda på Costas. Hon var hos dig i maj och gjorde så fint. Det var så sanslöst snällt av henne att göra det. Hon märkte väl på FB att jag mådde dåligt över hur jag anade att det skulle vara och så tog hon sig dit. Det finns änglar Daniel och hon är verkligen en av dem.
Jag blir alltid så glad när jag vet att någon varit där. Bara så jag vet att du har det fint och har lite sällskap. Kanske är jag bara löjlig men det känns bra hos mig. Det blir lite det samma som det var i början när du låg inne. Då kände jag det också ”bra” därför att då var du inte ensam. Ensamheten ja, den är stark just nu. Ensamheten var och är vår största fiende och ibland tar den sina offer.  Det märkliga är att det var den 14 maj som hon var där hos dig. Tänk att det blev just den dagen.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så förbannat du som fick mig att köpa röda skor.
Jag saknar att ha någon att bry mig om och att känna för. Jag saknar en riktig vän och jag saknar våra nätter. Så ofta har mina tankar vandrat iväg mot ”Var det värt det här”, men det kommer jag till senare men visst var det värt det. Varje sekund med dig när saker var bra byggde upp att man orkade med resten.

Fast ibland önskar jag att min hjärna vilade lite. Ibland önskade jag att varje dag inte var ett minne.
Mest önskar jag att du kunde fått leva så nya minnen hade skapats.
Mest önskar jag det Daniel, min älskade tuss ♥

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Din sista midsommar jobbade du. Efter det satt du vid bingon du spelade och chattade på en stund och vid midnatt den kvällen ringde vi varann över Skype. Det slutade med att vi satt uppe till klockan 6 när vi bägge skulle till jobbet var för sig för ingen kunde sova.

Jag kan inte sova inatt heller men har ingen att ringa nu. Istället sitter jag här liksom jag gjort hela dagen.
Jag hatar den här sommaren där jag varje dag blir påmind om att jag inte kan hälsa på dig men men vem vet: Snart kanske vi träffas på riktigt….

Har saknat dig idag.
Kanske är det för att man suttit här ensam.
Med dig var jag inte ensam.
Med dig levde jag.

Mitt sista liv den där sommaren 2012.
Den sista gången jag levde

Det är en svartvit vår i år tussen min.
Tänker så mycket, och saknar så mycket…
Har en del sista saker jag vill säga till dig innan det här kapitlet i mitt liv stängs, och det kommer snart.
Vill säga det sista från den tiden, den korta tiden, då jag inte kände någon annan än dig, och vill säga det utifrån dig.
I år ses vi antagligen inte. Jag får det inte att gå ihop, men kanske är det lika bra.

Det var inte värt det Daniel. Ingenting var värt det.
För kvar finns bara…..
Kvar finns ingenting

Gick in i Trädgårdsföreningen idag. Det var mest av en slump för att gena på vägen mot Nordstan.
Varje gång jag går där brukar jag stanna till vid din sten. Den där stenen du satt på den där sommardagen när jag tog det där kortet. Den där stenen som blivit din sten. Kortet i sig betyder inte så mycket mer. Det har andra i sina analyser om dig, och andras användande av det förstört, men stenen och platsen i sig betyder så mycket för det enda jag fått behålla från dig är ju mina minnen. Mina minnen har jag fått ha kvar i alla fall…

Så många gånger jag suttit där, och så många gånger jag gråtit där. Oftast ensam har jag gått dit, men ibland har Jennie och Kevin varit med. Där satt vi alla tre inför årsdagen 2013, och vi har varit där fler gånger tillsammans. Ibland har vi gått förbi, och ibland har vi stannat till. Andra har också velat se den där stenen, och alla har känt att där var du. Det där var din plats.

Idag var allt borta.
Kvar fanns bara ett inrutat litet fält med jord, och jag trodde jag skulle skrika rakt ut när jag såg det. Dom har tagit din sten!
Självklart är det ingens fel. Det var ju din sten i mitt och andras hjärtan, och ingenting officiellt, men det gör så ont för nu kan jag inte besöka dig när jag vill.
Jag kommer ju inte iväg till din grav, och stenen har varit mitt sätt att få vara dig nära.

Ännu en sak med dig är borta, och bortglömt. Ännu en sak som betydde något
Ska jag inte få ha något kvar?

Hade tänkt att skriva lite idag, men orkar inte.
Tar det i morgon om jag har mer kraft.
Så jag skriver här så som jag skrev på FB:

Idag för 2 1/2 år sedan blev du en ängel.
Tiden har gått så fort, men ändå har den stått stilla.
Saknaden efter dig gör fortfarande så ont,
och ibland skär den som en kniv rakt igenom.
Men du lever i våra minnen, och du lever i våra hjärtan.
Där kommer du leva för evigt,
och minnet av dig kommer aldrig försvinna.