Gick in i Trädgårdsföreningen idag. Det var mest av en slump för att gena på vägen mot Nordstan.
Varje gång jag går där brukar jag stanna till vid din sten. Den där stenen du satt på den där sommardagen när jag tog det där kortet. Den där stenen som blivit din sten. Kortet i sig betyder inte så mycket mer. Det har andra i sina analyser om dig, och andras användande av det förstört, men stenen och platsen i sig betyder så mycket för det enda jag fått behålla från dig är ju mina minnen. Mina minnen har jag fått ha kvar i alla fall…
Så många gånger jag suttit där, och så många gånger jag gråtit där. Oftast ensam har jag gått dit, men ibland har Jennie och Kevin varit med. Där satt vi alla tre inför årsdagen 2013, och vi har varit där fler gånger tillsammans. Ibland har vi gått förbi, och ibland har vi stannat till. Andra har också velat se den där stenen, och alla har känt att där var du. Det där var din plats.
Idag var allt borta.
Kvar fanns bara ett inrutat litet fält med jord, och jag trodde jag skulle skrika rakt ut när jag såg det. Dom har tagit din sten!
Självklart är det ingens fel. Det var ju din sten i mitt och andras hjärtan, och ingenting officiellt, men det gör så ont för nu kan jag inte besöka dig när jag vill.
Jag kommer ju inte iväg till din grav, och stenen har varit mitt sätt att få vara dig nära.
Ännu en sak med dig är borta, och bortglömt. Ännu en sak som betydde något
Ska jag inte få ha något kvar?
Hej..
Jag kom in på din blogg när jag sökte efter kasslergratäng, komiskt nog.
Jag blev så rörd av dina texter så jag fortsatte läsa. Du är riktigt bra på att skriva och uttrycka dig.
Jag har också förlorat en person som stått mig väldigt nära, som gjort att hela livet rasade samman. Jag vet hur det känns att må psykiskt dåligt och hela tiden känna sig nedstämd.
Men jag hoppas att du kommer må bättre snart. Du verkar vara en väldigt fin person och du förtjänar att få må bra.
Hälsningar,
Jessica