Om en vecka skulle du fyllt år.
Vad jag önskar att jag kunde fått reta dig igen för att du började bli gammal och vad jag önskar att jag kunde fått fira den samtidigt med dig Daniel.
Den här sommaren är svår på så många sätt. Hur jag själv mått fysiskt ska vi inte tala om. Fötter som inte håller ihop med en hjärnskakning som slog ut mig totalt har gjort att jag varit fullständigt isolerad från det mesta.
Fast det som ändå är svårast är mitt minne. Mitt jävla minne som just nu varje dag minns de här dagarna. Det startade den 5 juli, dagen du åkte in och kommer fortsätta så här fram till och med den 12 september. Dagen då du….ja 🙁
Ja varje dag är ett minne nu. Inte bara jobbiga dock. Nej, lika mycket som jag kan tänka på vad som hände den och den dagen, ja lika mycket kan jag tänka på när du ringde mig på kvällarna och senare igen när telefonen legat på laddning. Hur du ibland låg under täcket och viskade för att inte väcka den du delade rum med och hur du nästa gång hade rummet för dig själv och vi kunde igen prata i timmar.
Men sedan finns också minnet av den där speciella känslan där igen om hur fel allt var, och kändes och hur fel allt blev när du lades in.
Saknar dig här gör jag också. Kom senast idag och tänka på en gång när du kom ner till gbg en gång och jag stod nedanför trappan på Landvetter. När du såg mig skrek du ”Walle” och sedan tryckte du
dig förbi alla som stod i rulltrappan. Folk blev skitsura men det brydde du dig inte om. ”Ja men ursäkta mig för att jag vill fram” hörde jag dig säga och sedan den där kramen jag fick. Gud vad jag saknar dina kramar Daniel.
Jag har så dåligt samvete över att jag inte kan komma upp nästa vecka, men jag får det inte att gå ihop. Just nu lever jag på Henke och underbara människor i mitt liv som hjälpt mig. Annars hade det fullständigt gått åt helvete. Man ska inte bli sjukskriven i Sverige när man bara arbetar 50% från början. Den saken är klar.
Vissa dagar lever jag på en halv liter kycklingsoppa. En sån förpackning kostar 5 spänn på Netto och den har jag i två dar. Det är ofta jag numer somnar hungrig och det är jobbigt att somna då. Jag äger knappt några hela kläder längre eller va fan jag äger ingenting faktiskt. Ja tänkt så livet blev…
Fast jag behöver få komma till dig. Jag måste få komma till dig snart. Jag behöver få sitta där hos dig och prata lite med dig. Jag blir galen om jag inte kan komma dit förrän nästa år. Fan jag vet inte ens om jag lever nästa år ju! Jag måste få mig upp, men hur vet jag inte. Jag vet bara att jag måste för min egen skull.
Jag har förresten inte sagt innan hur tacksam jag är mot Linda på Costas. Hon var hos dig i maj och gjorde så fint. Det var så sanslöst snällt av henne att göra det. Hon märkte väl på FB att jag mådde dåligt över hur jag anade att det skulle vara och så tog hon sig dit. Det finns änglar Daniel och hon är verkligen en av dem.
Jag blir alltid så glad när jag vet att någon varit där. Bara så jag vet att du har det fint och har lite sällskap. Kanske är jag bara löjlig men det känns bra hos mig. Det blir lite det samma som det var i början när du låg inne. Då kände jag det också ”bra” därför att då var du inte ensam. Ensamheten ja, den är stark just nu. Ensamheten var och är vår största fiende och ibland tar den sina offer. Det märkliga är att det var den 14 maj som hon var där hos dig. Tänk att det blev just den dagen.
Jag saknar dig. Jag saknar dig så förbannat du som fick mig att köpa röda skor.
Jag saknar att ha någon att bry mig om och att känna för. Jag saknar en riktig vän och jag saknar våra nätter. Så ofta har mina tankar vandrat iväg mot ”Var det värt det här”, men det kommer jag till senare men visst var det värt det. Varje sekund med dig när saker var bra byggde upp att man orkade med resten.
Fast ibland önskar jag att min hjärna vilade lite. Ibland önskade jag att varje dag inte var ett minne.
Mest önskar jag att du kunde fått leva så nya minnen hade skapats.
Mest önskar jag det Daniel, min älskade tuss ♥
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
