Under en liten stund känns allt som vanligt,
sedan slår verkligheten till igen.
Då kommer insikten, då kommer chocken,
du är borta.
Saknad är alltid svår,
men saknad efter någon som man aldrig mer får se är outhärdlig.
Jag stannar upp och klumpen i magen värker,
ångesten som vill ut och skrika sin skräck.
Skräcken över att veta att du inte längre finns,
sorgen över att du är död.

Man försöker gå vidare,
man försöker vara stark.
Men när man inte vill då,
när man själv bara vill lägga sig ner och dö.
Hur går man vidare när man inte vill,
hur accepterar man att någon är förlorad?

Jag vill inte leva utan dig,
men jag måste leva.
Jag måste finna delarna igen,
de delar du tog med dig.

Jag hade precis vant mig vid dig i mitt liv,
sedan försvann du ifrån mig.
Nu får jag börja om igen,
ett nytt liv utan dig.
Men jag vill inte,
jag vill inte.
Jag vill inte.

Ok Danne, du får sluta nu. Kom tillbaka, du fattar ju själv att det här inte fungerar längre. Nu har du varit borta i 10 dagar och liksom ingenting fungerar.
Vad gjorde du med mig? Hur kan en person komma en så nära som du gjorde, och sen drar du bara! Med halva mig med dig!

Kommer du ihåg kortet här föressten? Du tog det när du åkte hem från frissan. Du var så glad över att ha fått klippt dig och skickade ett mms från bussen. Självklart med förklaring om att kortet inte blev bra, du hade int tid att ta flera etc etc, men så lät de ju alltid. Jag tycker du blev fin, fast de tyckte jag du va jämt.

Nej, kom hit nu och så struntar vi i att tänka på det som varit de senaste 10 dagarna. Låt dom vara en sån där mardröm man kan vakna av och som man inte riktigt vet om det är sant eller inte. Det här kan ju inte vara sant så då måste det ju vara en mardröm.

Jag klarar inte mer Daniel. Jag dog med dig känns det som. Du blev jag, och jag blev du, förstår du inte det. Är det någon egentligen som förstår hur nära vi kom varandra? Är det någon som förstår hur du slet sönder mitt hjärta när du försvann? Du var jag Daniel, fattar du det!
Jag kommer ihåg första gången vi pratade med varandra och hur det kändes redan då som att ingenting i mitt liv skulle bli som vanligt igen. Det stämde. Det var inte lätt alla gånger. Herregud vad jag oroat mig för dig! Herregud vad arg jag varit på dig och besviken, men släppa dig kunde jag inte. En del tyckte jag skulle göra det, men jag kunde inte. Du var ju Danne för fan ju! Min Daniel! Min Tuss! Det handlade inte om pojkvän eller inte. Det handlade inte om vänskap eller inte. Det handlade inte om polare eller inte. Det handlade om allt och inget, mest och minst, högt och lågt.

Ja, det är antagligen några som skulle tycka att vår relation var högst märklig men vet du vad Daniel. Fuck them! Jag skiter i vad de tycker och tänker. Jag älskade dig, och jag vet att du älskade mig. Hur kan jag veta det? Jo för det sade du till Gud och alla människor. Du sade det hela tiden, och du visade det. Du visade det mer än du egentligen själv ville erkänna det ju, och nu är du bara borta.
Nej nej nej, det kan inte vara så. För du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att livet var värdefullt! Ja men lev då!

Jag är så trött på att gråta, och jag är så trött på att känna mig så jävla tom. Jag vill ju för fan bara ringa dig ju, jag vill ju höra din röst igen. Jag vill ju krama dig! Jag vill hålla om dig när vi ser på TV. Ja, jag står fan ut med dina snarkningar bara du kommer hit. Det gör ingenting om du slår till mig i sömnen igen. Det var ju faktiskt bara två gånger som jag vaknade av att en Danne slängde sig över mig i sömnen och man fick ett finger i ögat eller nåt. Det gör inget. Jag har två ögon. Det gör ingenting att jag inte fick plats med mina saker för att du skulle ha hela Bodyshops sortiment framme samtidigt. Jag kan köpa ett skåp till! Dessutom tror jag min astma mådde bra av din hårspray faktiskt, och det gjorde ingenting att du använde en halv burk om dagen. Fattar du inte att alla de där sakerna som var så mycket du, det är dom jag saknar så förbannat.

Jag är så jävla rädd Daniel för jag vet inte hur livet ska bli nu. Jag vet inte hur jag ska orka, och hur jag ska ta mig från A till B. Jag är totalt slut psykiskt. Jag är slut mentalt och jag vet fan ingenting längre. Hjärnan går på mig hela tiden, men det är ändå ingenting som fungerar. Jag kan bli sittastillande i en timme och bara tänka, men har ändå inte tänkt. Sorg kallar väl en del det, jag kallar det bara kaos. För det är ett kaos jag lever i just nu. Ett kaos som jag inte klarar av. Just nu skulle vi varit i Umeå. Din lägenhet skulle ha varit klar. I morgon skulle vi flugit ner till Göteborg. Det är hela tiden dagar och planeringar just nu som vi skulle gjort och vad som hände veckan innan är något jag får bära som fråga i resten av mitt liv. Varför tänkte du på mig det sista vi vet att du gjorde? Varför ringde du inte? Hade du dockan där hela tiden? Varför var du inne på walentine.com 20 gånger om dagen? När hade vi pratat igen för det skulle vi ju ha gjort! Allt det där snurrar hela tiden, och jag måste måste måste lära mig att inse att svaren aldrig kommer. Du vet att jag hatar att inte få svar på sånt jag undrar.

Jag älskade dig mer än livet Daniel, förstår du det. Dagen då du sade ”Men bekämpa cancern för min skull då”, det blev min vändning. Jag gjorde det för dig då, inte för mig. Nu är du borta och jag är ensam kvar. Du hatade ensamheten och det gör jag med, men tillsammans var vi ju inte ensamma.

Nu gråter jag igen Daniel. Jag vill ha en kram. Jag vill du ska sitta i mitt knä i köket som du gjorde när du var ledsen, men denna gång får du trösta mig. Denna gång behöver jag dig. För jag behövde dig Daniel, på samma sätt som du sade att du behövde mig. Vi behövde varandra.
Utan dig är jag ingenting sade du en gång till mig.
Desamma Daniel.
Jag är ingenting längre

JAG HATAR DIG TABLETTJÄVEL!!!!!

Känner mig tom, och vet inte hur jag ska överleva
Orkar ingenting, klarar ingenting
Ser omkring mig, ser folk leva
Själv orkar jag knappt andas

Det är så tungt, men vet inte hur jag ska handskas med allt
Orkar inte gråta mer, men känner att tårarna finns där
Vill bara skrika, men orkar inte ge mig kraft till det
Vill somna in, och vakna när helvetet är över

Smärtan i mig värker så förbannat
Saknaden i mig sårar min själ
Sorgen i mig river öppna sår

Det enda som brinner är min kärlek till dig.
Den du tog med dig in i döden.
Den du för alltid kommer ha

Försöker jobba, men det går int. Allt står liksom still. Pratar två personer med mig samtidigt tappar jag koncentrationen totalt. Känner mig fullständigt vilsen. Skulle varit hemma idag med inser jag. Mår inge bra alls har jag insett

Dagbok 20 september 2012

Tänk, det var lite mer än en vecka sedan jag skrev en dagbok här senast, och så mycket har hänt. Jag har varit i London, jag är sjukskriven och Daniel finns inte mer.
Daniel är död. Jag kan fortfarande inte förstå det, och kommer jag någonsin fullt ut förstå det? Ja det kommer jag, säger den logiska sidan av mig. Nej säger den andra. För jag vill inte förstå det.

Tänk vilket liv vi fick ihop. Hur kan man få det under en sommar frågar sig någon. För att kunna svara på det så skulle jag också bli tvingad att berätta mer om hur Daniel var, och det vill jag inte. Mest till skydd för Daniel men också för att det var vår sak.
Jag skrev redan innan ett evighetslångt inlägg om mig och ”kalle”, men det fanns mer att berätta, mycket mer. Det får jag behålla där inne i mitt hjärta nu, och där får det vara.

Jag och Daniel, vad hade vi egentligen för relation? Det är också en sådan fråga som aldrig riktigt det kommer finnas svar på, eller så är svaret väldigt enkelt. Ser man till hur vi pratade, hur vi agerade ihop, vad vi gjorde ihop och allt annat så är svaret enkelt, men ändå så komplicerat.
Det enda egentligen jag vet är att när jag sitter där i kyrkan på hans begravning är det på många sätt en annan Daniel jag kommer ta farväl av än de flesta andra som är där. Det känns svårt men samtidigt fint på något konstigt sätt. För Daniel släppte in mig i sitt liv. Han lät mig få se alla sina sidor, även de som var jobbiga, och det ser jag som en ära att få ha gjort. Det är inte många som fick komma han så nära inpå livet. Några få har jag talat med sedan han gick bort. Sedan kommer även jag minnas honom som en person som hade nära till skratt, men som framför allt lockade till skratt. Daniel älskade när folk omkring honom mådde bra, och det gjorde att jag älskade honom. Den Daniel är ju den som man också vill komma ihåg, och ska komma ihåg. Jag försökte alltid förklara det för Daniel, att det var inte hans problem som gjorde att jag älskade honom, utan allt det andra. Problemen ingick i paketet brukade jag säga, men det var skratten som gjorde att man köpte paketet. Skratten gjorde ju också att man tog det andra, för skratten gjorde ju att man ville göra vad man kunde för att just skratten skulle komma oftare.

Gud jag saknar honom. Den första tiden efter klandrade jag mig något så oerhört för de hårda ord som sades mellan oss, och det gör jag fortfarande men jag har också fått tecken på att Daniel fanns där hos mig till slutet. Oavsett hur sura vi var fanns vi där, men vi är båda lika envisa och stolta. Kärleken fanns, den saken är klar, och den finns fortfarande. Vi hade något unikt ihop, och därför blev också känslorna så starka.
Men saknaden gör mig galen. Jag är ärligt rädd för att bli galen. Ena stunden känner jag att jag nog kommit en bit på vägen, sen bryter jag ihop. Jag gråter och gråter och i nästa stund blir jag helt tom. Som som ingenting spelar roll längre. Jag skiter i jobbet, i mig själv, ja i allt. Jag vill bara sörja, och jag vill bara prata med honom igen.
Sorgearbete är svårt och även om man har tusen människor runt om en som stöttar en så känner man sig ensam. Fast ensam är jag inte. Jag har Henke som varit helt underbar, och jag har talat med flera av Daniels vänner och så Daniels underbara syster Jennie. Henne tycker jag om. Vi delar så mycket i för vi vet hur Daniel hade det i slutet och hon är fan så jävla underbar rent ut sagt. Så stark, mycket starkare än hon nog själv inser, och så klok. Jag önskar så att jag kunde få ta de helvete hon går igenom just nu och bara låta henne få en paus från allt. Vi pratar ofta och det känns bra att hon finns där. Haha, Daniel själv hade nog inte gillat direkt att vi pratade. En viss form av oro och svartsjuka brukade visa sig om jag talade för väl om hans syster. Jag brukade alltid reta honom och säga ”Ja fan, jag satsade på fel syskon vettu”. Då blev han inte mindre sur 🙂
Det är också skönt med Jennie, vi kan prata om det jobbiga men i nästa stund minnas det som var roligt, och det är ju så det ska vara. Vi har båda minnet av Daniel på Lotta på Liseberg. Jag svär på att det programmet aldrig haft en lyckligare besökare än Daniel den kvällen. Det känns så bra så här i efterhand att han fick komma dit för Gud va lycklig han var. Dessutom förstår han varför vi pratar nu. Vi saknar honom, och jag och Jennie var kanske de enda som riktigt visste hur det stod till med honom i slutet.

Chamilla är också en som varit ett stort stöd. Hennes kloka ord och funderingar får min egen hjärna att tänka till, och ibland lyckas hon till och med få in något i skallen på mig. Gud, utan henne hade jag gått under.
Det samma gäller Helena. Hon som hela tiden med Daniel funnits där och stöttat, förklarat och hjälpt till. Tack vare Helena skulle jag kunna tävla i ADHD kunskap idag och vinna den tävlingen, och utan henne hade jag sprungit för längesen. Det är så många gånger jag varit frustrerad till tusen men där hon sen förklarat och man får en annan bild och en förklaring.

Ja vänner har jag som finns där och som stöttar, men ändå känner jag mig så jävla ensam. Nätterna är fruktansvärda. Jag vaknar och gråter, och somnar jag inte så gråter jag mig till sömns. Jag vill så gärna säga godnatt till honom, och sen godmorgon.  Hela livet har liksom gått i pausläge, men det är väl normalt i ett sånt här läge, men just ensamheten är jobbigast.

Jag vill till Norrland. Vet egentligen inte varför. Jag känner inte speciellt mycket folk där heller, men jag vill vara där nära han. Se det han såg, vara där han var. Få en helbild av allt, försöka förstå eller nåt. Ja vet inte.
Det jag vet är att jag kommer inte vara samma person när jag kommer ur det här. Min tid med Daniel förändrade mig för alltid, och det är inte negativt. Han lärde mig så mycket, och hans liv och öde lärde mig ännu mer. Jag vill ta den lärdomen och göra något bra av det. För Daniels skulle och för att hålla hans minne vid liv.

Det är en ganska trasig Walle som skriver nu. Jag var trasig innan och detta har inte direkt gjort mig starkare. Jag funderade själv mycket på att avsluta mitt liv för ett tag sedan. Sedan hände detta och nu vet jag ingenting. Daniel var en av de saker som höll mig uppe, nu är han borta. Han dog med en bit av mig i sig, och jag känner mig vilsen och ensam just nu. Framförallt känner jag mig så liten. Som en rädd liten pojk som inte längre vet hur han ska bete sig eller hur han ska göra. Som en liten kille som känner som som ensamast i världen.
Jag har i alla tider haft en snuttefilt i min säng. Det är från början ett täcke jag hade som liten. Den har alltid bara legat nånstans i sängen. Nu har jag den och håller om den på nätterna. Den är som en trygghet i allt ont.
Gud, jag mår inte bra och känner att detta kommer sluta på ett sätt, men jag måste försöka. Jag måste kämpa för min skulle men också för Daniels, för jag vägrar låta hans död bli förgäves.

Försöker leva ett liv.
Försöker hitta nån glädje.
Försöker förstå.
Försöker komma igång.
Försöker le.
Försöker hitta mening.
Försöker finna en väg ur helvetet.
Försöker överleva.

Exakt där du står där Daniel på bilden, exakt där, stod jag den 12 september klockan 16:10 när jag fick en fråga på telefonen om du var på väg ner till mig. Det var du inte.

En vecka har gått. En jävla helvetes vecka som jag hatar. Jag hatar den, hatar den, HATAR DEN!

Du dog på vår bröllopsdag Daniel. Fattar du det? Fattar du att den dagen du själv valde för att Londonresan skulle bli som en bröllopsresa, det var den dagen du försvann från oss. Fattar du hur mycket saknad du lämnat efter dig, hur mycket kärlek som finns runt dig och hur mycket sorg vi bär på nu?

Jag är så arg på dig. Jag är så arg för att du envis som en åsna vägrade lyssna på mig och andra. Jag är så arg för att du inte längre finns kvar.

För jag vill ju du ska finnas här för fan! Herregud! Planet jag skulle åkt med idag lyfte för några minuter sedan från Arlanda! Vi skulle ju fixa din lägenhet! Vi skulle ju ordna din flytt! Vi skulle ju göra allt bättre! Livet skulle ju för fanbli bra nu!

Jag känner mig så jävla ensam, så ensam i min sorg även om många runt om mig finns där. Jennie, din underbara syster, Jenny, Tommy och Nadia. Alla de som kände dig som jag talat med, som delar min sorg, och som har sin egna. Alla vi är förstörda för vi vet ju alla att det inte behövde bli så här, men du lyssnade inte.

Du ska inte vara död! Du ska för fan leva! Du var ju ung för helvete! Du var ju i början på ditt liv. Du hade ju hittat ditt kall, ditt intresse och det du ville jobba med. Vi skulle ju tillsammans ordna ditt liv så att det blev som du ville. Du sa ju det! Du skrev den 2 sep:

…. Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag?

Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra.

Vad fan skulle du tillbaka till Umeå för? Den frågan kommer vi alla få fortsätta ställa oss i resten av våra liv. Varför ville du inte ge dig själv en chans?

Ja jag är arg Daniel, men jag är mest ledsen. Jag trodde inte att man kunde gråta så mycket som jag gjort. Fan ingenting fungerar för mig längre. Jag skiter i jobbet, jag skiter i allt, jag orkar ingenting. Jag vill bara att den där jävla telefonen ska ringa och att det är du som ringer! Jag vägrar acceptera att jag inte får prata med dig igen.

Tror du att bara för att du är lite sur så skiter jag i dig? Nej du, då känner du inte mig, eller det gör du och du visste att jag hela tiden fanns där. Sen kan du sura hur mycket du vill!

Men du får fan inte vara död! Du får INTE vara död!

Jag saknar dig, och saknaden gör så jävla ont. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen och ringa upp dig och berätta vad jag nyss drömde om. Fast jag sover knappt, och jag vill ju skypa ju! Jag vill ju sova ihop med dig! Jag vill ju bara att allt ska vara som det var. Jag vill kunna ligga på sidan och se dig på skärmen, trygg och lugn. Eller ännu bättre, jag vill putta på dig för att du snarkar så förjordat!

Jag vill ha dig här! Jag vill sitta med dig i mitt kök som vi gjorde. Alla liter med kaffe, alla cigg, alla samtal och allt vi pratade om. Hur kan du bara lämna mig här?

Du sade att du älskade mig! Du sade att du älskade din syster och din systerson. Hur kan du bara lämna oss här ensamma nu, med sorgen och saknaden.

Jag vill inte, fattar du det! Jag vill inte det här mer.

Jag går och lägger mig nu. I morgon är det DU som ringer mig. Du ringer mig och säger att du saknat mig. Du säger att vi ska höras sen, och du frågar om vi ska skypa. Eller nej, du säger att du vill komma hit!

Gör nu det Daniel, för jag orkar inte en vecka till.

Jag orkar inte leva ett liv utan dig, för du var mitt liv Daniel

Fattar du det! Du var mitt liv!

I mitt hjärta tände du ett ljus, ett ljus av kärlek.
I min själ födde du ett hopp, ett hopp om tro.
I mitt väsen födde du en längtan, en längtan efter ömhet.
I min kropp födde du en dröm, en dröm om en framtid.

I min sorg tvingas jag nu komma ihåg, minnena av det svåra
I min förtvivlan tvingas jag inse, att du är borta.
I min ilska tvingas jag nu förstå, att du aldrig kommer tillbaka.

Hela mitt väsen saknar dig, och vill ha dig här igen.

Hela jag saknar dig. Hela jag älskar dig

Gjorde en liten slideshow. Inget speciellt men behövde göra något bara….