Under en liten stund känns allt som vanligt,
sedan slår verkligheten till igen.
Då kommer insikten, då kommer chocken,
du är borta.
Saknad är alltid svår,
men saknad efter någon som man aldrig mer får se är outhärdlig.
Jag stannar upp och klumpen i magen värker,
ångesten som vill ut och skrika sin skräck.
Skräcken över att veta att du inte längre finns,
sorgen över att du är död.
Man försöker gå vidare,
man försöker vara stark.
Men när man inte vill då,
när man själv bara vill lägga sig ner och dö.
Hur går man vidare när man inte vill,
hur accepterar man att någon är förlorad?
Jag vill inte leva utan dig,
men jag måste leva.
Jag måste finna delarna igen,
de delar du tog med dig.
Jag hade precis vant mig vid dig i mitt liv,
sedan försvann du ifrån mig.
Nu får jag börja om igen,
ett nytt liv utan dig.
Men jag vill inte,
jag vill inte.
Jag vill inte.
