Dagbok 20 september 2012
Tänk, det var lite mer än en vecka sedan jag skrev en dagbok här senast, och så mycket har hänt. Jag har varit i London, jag är sjukskriven och Daniel finns inte mer.
Daniel är död. Jag kan fortfarande inte förstå det, och kommer jag någonsin fullt ut förstå det? Ja det kommer jag, säger den logiska sidan av mig. Nej säger den andra. För jag vill inte förstå det.
Tänk vilket liv vi fick ihop. Hur kan man få det under en sommar frågar sig någon. För att kunna svara på det så skulle jag också bli tvingad att berätta mer om hur Daniel var, och det vill jag inte. Mest till skydd för Daniel men också för att det var vår sak.
Jag skrev redan innan ett evighetslångt inlägg om mig och ”kalle”, men det fanns mer att berätta, mycket mer. Det får jag behålla där inne i mitt hjärta nu, och där får det vara.
Jag och Daniel, vad hade vi egentligen för relation? Det är också en sådan fråga som aldrig riktigt det kommer finnas svar på, eller så är svaret väldigt enkelt. Ser man till hur vi pratade, hur vi agerade ihop, vad vi gjorde ihop och allt annat så är svaret enkelt, men ändå så komplicerat.
Det enda egentligen jag vet är att när jag sitter där i kyrkan på hans begravning är det på många sätt en annan Daniel jag kommer ta farväl av än de flesta andra som är där. Det känns svårt men samtidigt fint på något konstigt sätt. För Daniel släppte in mig i sitt liv. Han lät mig få se alla sina sidor, även de som var jobbiga, och det ser jag som en ära att få ha gjort. Det är inte många som fick komma han så nära inpå livet. Några få har jag talat med sedan han gick bort. Sedan kommer även jag minnas honom som en person som hade nära till skratt, men som framför allt lockade till skratt. Daniel älskade när folk omkring honom mådde bra, och det gjorde att jag älskade honom. Den Daniel är ju den som man också vill komma ihåg, och ska komma ihåg. Jag försökte alltid förklara det för Daniel, att det var inte hans problem som gjorde att jag älskade honom, utan allt det andra. Problemen ingick i paketet brukade jag säga, men det var skratten som gjorde att man köpte paketet. Skratten gjorde ju också att man tog det andra, för skratten gjorde ju att man ville göra vad man kunde för att just skratten skulle komma oftare.
Gud jag saknar honom. Den första tiden efter klandrade jag mig något så oerhört för de hårda ord som sades mellan oss, och det gör jag fortfarande men jag har också fått tecken på att Daniel fanns där hos mig till slutet. Oavsett hur sura vi var fanns vi där, men vi är båda lika envisa och stolta. Kärleken fanns, den saken är klar, och den finns fortfarande. Vi hade något unikt ihop, och därför blev också känslorna så starka.
Men saknaden gör mig galen. Jag är ärligt rädd för att bli galen. Ena stunden känner jag att jag nog kommit en bit på vägen, sen bryter jag ihop. Jag gråter och gråter och i nästa stund blir jag helt tom. Som som ingenting spelar roll längre. Jag skiter i jobbet, i mig själv, ja i allt. Jag vill bara sörja, och jag vill bara prata med honom igen.
Sorgearbete är svårt och även om man har tusen människor runt om en som stöttar en så känner man sig ensam. Fast ensam är jag inte. Jag har Henke som varit helt underbar, och jag har talat med flera av Daniels vänner och så Daniels underbara syster Jennie. Henne tycker jag om. Vi delar så mycket i för vi vet hur Daniel hade det i slutet och hon är fan så jävla underbar rent ut sagt. Så stark, mycket starkare än hon nog själv inser, och så klok. Jag önskar så att jag kunde få ta de helvete hon går igenom just nu och bara låta henne få en paus från allt. Vi pratar ofta och det känns bra att hon finns där. Haha, Daniel själv hade nog inte gillat direkt att vi pratade. En viss form av oro och svartsjuka brukade visa sig om jag talade för väl om hans syster. Jag brukade alltid reta honom och säga ”Ja fan, jag satsade på fel syskon vettu”. Då blev han inte mindre sur 🙂
Det är också skönt med Jennie, vi kan prata om det jobbiga men i nästa stund minnas det som var roligt, och det är ju så det ska vara. Vi har båda minnet av Daniel på Lotta på Liseberg. Jag svär på att det programmet aldrig haft en lyckligare besökare än Daniel den kvällen. Det känns så bra så här i efterhand att han fick komma dit för Gud va lycklig han var. Dessutom förstår han varför vi pratar nu. Vi saknar honom, och jag och Jennie var kanske de enda som riktigt visste hur det stod till med honom i slutet.
Chamilla är också en som varit ett stort stöd. Hennes kloka ord och funderingar får min egen hjärna att tänka till, och ibland lyckas hon till och med få in något i skallen på mig. Gud, utan henne hade jag gått under.
Det samma gäller Helena. Hon som hela tiden med Daniel funnits där och stöttat, förklarat och hjälpt till. Tack vare Helena skulle jag kunna tävla i ADHD kunskap idag och vinna den tävlingen, och utan henne hade jag sprungit för längesen. Det är så många gånger jag varit frustrerad till tusen men där hon sen förklarat och man får en annan bild och en förklaring.
Ja vänner har jag som finns där och som stöttar, men ändå känner jag mig så jävla ensam. Nätterna är fruktansvärda. Jag vaknar och gråter, och somnar jag inte så gråter jag mig till sömns. Jag vill så gärna säga godnatt till honom, och sen godmorgon. Hela livet har liksom gått i pausläge, men det är väl normalt i ett sånt här läge, men just ensamheten är jobbigast.
Jag vill till Norrland. Vet egentligen inte varför. Jag känner inte speciellt mycket folk där heller, men jag vill vara där nära han. Se det han såg, vara där han var. Få en helbild av allt, försöka förstå eller nåt. Ja vet inte.
Det jag vet är att jag kommer inte vara samma person när jag kommer ur det här. Min tid med Daniel förändrade mig för alltid, och det är inte negativt. Han lärde mig så mycket, och hans liv och öde lärde mig ännu mer. Jag vill ta den lärdomen och göra något bra av det. För Daniels skulle och för att hålla hans minne vid liv.
Det är en ganska trasig Walle som skriver nu. Jag var trasig innan och detta har inte direkt gjort mig starkare. Jag funderade själv mycket på att avsluta mitt liv för ett tag sedan. Sedan hände detta och nu vet jag ingenting. Daniel var en av de saker som höll mig uppe, nu är han borta. Han dog med en bit av mig i sig, och jag känner mig vilsen och ensam just nu. Framförallt känner jag mig så liten. Som en rädd liten pojk som inte längre vet hur han ska bete sig eller hur han ska göra. Som en liten kille som känner som som ensamast i världen.
Jag har i alla tider haft en snuttefilt i min säng. Det är från början ett täcke jag hade som liten. Den har alltid bara legat nånstans i sängen. Nu har jag den och håller om den på nätterna. Den är som en trygghet i allt ont.
Gud, jag mår inte bra och känner att detta kommer sluta på ett sätt, men jag måste försöka. Jag måste kämpa för min skulle men också för Daniels, för jag vägrar låta hans död bli förgäves.
