Exakt där du står där Daniel på bilden, exakt där, stod jag den 12 september klockan 16:10 när jag fick en fråga på telefonen om du var på väg ner till mig. Det var du inte.
En vecka har gått. En jävla helvetes vecka som jag hatar. Jag hatar den, hatar den, HATAR DEN!
Du dog på vår bröllopsdag Daniel. Fattar du det? Fattar du att den dagen du själv valde för att Londonresan skulle bli som en bröllopsresa, det var den dagen du försvann från oss. Fattar du hur mycket saknad du lämnat efter dig, hur mycket kärlek som finns runt dig och hur mycket sorg vi bär på nu?
Jag är så arg på dig. Jag är så arg för att du envis som en åsna vägrade lyssna på mig och andra. Jag är så arg för att du inte längre finns kvar.
För jag vill ju du ska finnas här för fan! Herregud! Planet jag skulle åkt med idag lyfte för några minuter sedan från Arlanda! Vi skulle ju fixa din lägenhet! Vi skulle ju ordna din flytt! Vi skulle ju göra allt bättre! Livet skulle ju för fanbli bra nu!
Jag känner mig så jävla ensam, så ensam i min sorg även om många runt om mig finns där. Jennie, din underbara syster, Jenny, Tommy och Nadia. Alla de som kände dig som jag talat med, som delar min sorg, och som har sin egna. Alla vi är förstörda för vi vet ju alla att det inte behövde bli så här, men du lyssnade inte.
Du ska inte vara död! Du ska för fan leva! Du var ju ung för helvete! Du var ju i början på ditt liv. Du hade ju hittat ditt kall, ditt intresse och det du ville jobba med. Vi skulle ju tillsammans ordna ditt liv så att det blev som du ville. Du sa ju det! Du skrev den 2 sep:
…. Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag?
Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra.
Vad fan skulle du tillbaka till Umeå för? Den frågan kommer vi alla få fortsätta ställa oss i resten av våra liv. Varför ville du inte ge dig själv en chans?
Ja jag är arg Daniel, men jag är mest ledsen. Jag trodde inte att man kunde gråta så mycket som jag gjort. Fan ingenting fungerar för mig längre. Jag skiter i jobbet, jag skiter i allt, jag orkar ingenting. Jag vill bara att den där jävla telefonen ska ringa och att det är du som ringer! Jag vägrar acceptera att jag inte får prata med dig igen.
Tror du att bara för att du är lite sur så skiter jag i dig? Nej du, då känner du inte mig, eller det gör du och du visste att jag hela tiden fanns där. Sen kan du sura hur mycket du vill!
Men du får fan inte vara död! Du får INTE vara död!
Jag saknar dig, och saknaden gör så jävla ont. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen och ringa upp dig och berätta vad jag nyss drömde om. Fast jag sover knappt, och jag vill ju skypa ju! Jag vill ju sova ihop med dig! Jag vill ju bara att allt ska vara som det var. Jag vill kunna ligga på sidan och se dig på skärmen, trygg och lugn. Eller ännu bättre, jag vill putta på dig för att du snarkar så förjordat!
Jag vill ha dig här! Jag vill sitta med dig i mitt kök som vi gjorde. Alla liter med kaffe, alla cigg, alla samtal och allt vi pratade om. Hur kan du bara lämna mig här?
Du sade att du älskade mig! Du sade att du älskade din syster och din systerson. Hur kan du bara lämna oss här ensamma nu, med sorgen och saknaden.
Jag vill inte, fattar du det! Jag vill inte det här mer.
Jag går och lägger mig nu. I morgon är det DU som ringer mig. Du ringer mig och säger att du saknat mig. Du säger att vi ska höras sen, och du frågar om vi ska skypa. Eller nej, du säger att du vill komma hit!
Gör nu det Daniel, för jag orkar inte en vecka till.
Jag orkar inte leva ett liv utan dig, för du var mitt liv Daniel
Fattar du det! Du var mitt liv!
