Author Archives: walentine

Dagbok 31 oktober 2012

Det här inlägget kommer nog bli det svåraste dagboksinlägg jag någonsin skrivit. Riktigt varför vet jag inte. Jag har alltid gjort det till mig sak att skriva öppet och ärligt om hur jag känner, mår och tycker. Fast idag tror jag att jag kommer vara ärligare än vad jag någonsin varit.

Det har gått 49 dagar sedan Daniel gick bort. 49 dagar som kantats av vrede,  ledsamhet, gråt, ilska, frågor, tankar, ångest,  saknad, självanklagelse, förtvivlan och ensamhet. 49 dagar av sorg.
Jag saknar Daniel, och jag saknar honom något oerhört. Halva Göteborg påminner mig om honom. Jag kan inte höra vissa låtar utan att jag blir påmind om honom. Det behöver inte vara sorgliga låtar.
Idag bröt jag ihop för att jag hörde David Lindgrens Shout it out. Anledningen var att jag 3 timmar efter jag hörde den kom på att just den låten sjöng David när jag och Daniel var på Lotta på Liseberg i augusti.
Låt mig inte ens då börja förklara hur jag mår om George Michael spelas. Alla som känner mig vet min relation till George Michael. Honom har jag inte kunnat lyssna på riktigt sedan den 12 september. Anledningen är att jag och Daniel alltid satt och lyssnade på hans låtar. Nu är hans musik min och Daniels musik.

Ja, jag är i sorg, djup sorg. En del ger hintar om att det är dags att gå vidare nu, att jag borde sörjt klart nu. Ja, en del tycker jag ska glömma allt som hade med Daniel att göra och se framåt.
Är 49 dagar sorg för mycket? Är jag dum som fortfarande gråter? Plågar jag mig själv i onödan? Jag vet inte. Jag har aldrig haft någon vän som förlorat någon på det sätt som Daniel gick bort på så jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag har heller inte hittat någon bok som förklarar hur man ska bete sig i sådana här tillfällen så jag har ingen manual heller.
Jag försöker få mitt liv att gå vidare. Jag försöker arbeta. Jag försöker ibland vara social och jag försöker ibland vara glad. Jag har inte gråtit varje sekund sedan Daniel försvann. Jag har skrattat ibland också, men ja, jag har varit ledsen och är fortfarande väldigt ledsen emellanåt.

Jag var inte ärlig mot en del när Daniel levde. Jag försökte låtsas som att det jag kände inte var så mycket, men det var inte sant. Folk sade till mig ”Strunta i honom Walle” när saker var som jobbigast men jag kunde inte strunta i det. Jag älskade honom. Jag sade att ”Ja jag ska göra det”, men nästa gång vi pratade så föll jag igen. Jag kunde inte och ville inte lämna Daniel. Kanske är det sjukt. Kanske är det dumt, men det var så det var. Så låt mig då en gång för alla förklara det för er då:

Jag älskade Daniel Johansson

Jag hade också gift mig med honom. Vi planerade det ju så. Den 3 september stod vi inne på Bee och planerade hur allt skulle gå till. Då hade jag inte ens sagt ”ok vi kör på det igen då”, men Daniel visade hur han ville ha det. Han visste att onsdagen var sista dagen att säga till stadskontoret, och han visste att jag ville göra detta liksom honom. Han hade sagt det till människor. Hur han ångrade sig vad han sagt den 23 augusti, och han ville göra det här. Till andra hade han sagt hur mycket han älskade mig, och till mig sade han många gånger att jag var det bästa som hänt honom. Så han sprang där på Bee och visade vart vi skulle stå, hur vi skulle stå. Vilka bord vi skulle ha sen. Han viftade med armarna och hoppade omkring så som alla som sett Daniel vet att bara han kunde göra. Jag log bara, och jag älskade honom bara.
Är det galet? Ja!
Är det galet efter så kort tid att göra en sådan sak? Ja!
Men vet ni vad? Jag älskade det galna. Jag älskade det oplanerade och det konstiga, för jag älskade Daniel. Jag älskade den jag var med Daniel för oavsett fick Daniel mig att känna mig speciell. Han fick mig att inte vara den tråkiga, planerande Walle utan han fick mig att känna något annat som jag inte känt förut.

Idag står jag inför det faktum att jag inte ”får” sörja för jag sörjer för mycket hör jag. Det är dags att gå vidare nu, dags att släppa allt och dags att glömma får jag veta, men jag vill inte glömma. Jag vill inte göra det än. Jag vill aldrig någonsin glömma Daniel. Hur kan jag glömma och varför ska jag glömma en person som vann mitt hjärta för?
Tiden efter Daniel har verkligen fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner, och dom var få visade det sig. Det känns ändå bra, för nu vet jag. Jag kanske var galen med  Daniel, men då var jag det. Jag ångrar inte en sekund och skulle göra om alltsammans. Jag är inte dummare än att jag förstår att vissa inte begriper vad jag håller på med nu, eller vad jag höll på med då. Mindre än 12 timmar efter att Daniel gått bort fick jag ju för första gången höra att det var dags att släppa honom nu.

Jag får heller inte sörja honom som faktiskt skulle blivit min man. För runt om dyker det upp ”Tröstamigwannabees” som nu fortfarande flera veckor efter Daniels död kommer fram som pojkvänner, eventuella pojkvänner  och annat bla bla. Folk skriver ”Vi skulle blitt ihop igen” och ”Vi var så lyckliga” och ”Jag älskar dig”. När talade ni med honom senast frågar jag mig då? Nej just det, det var evigheter sen och vet ni vad? Jag V E T att det var evigheter sen. Hur jag vet det har ni inte med att göra men jag vet det. Så jag får sitta och se på när folk drar ner Daniels minne i en massa lögner för han kan inte försvara sig nu, men kanske ska jag inte bry mig. För jag vet hur det var. Jag vet vad Daniel kände och jag vet vad vi hade här nere. Så kanske är det jag som överreagerar, men låt mig göra det då. Ni hade eran tid med honom och ni sumpa den. Ni ringde aldrig och ni brydde er inte. Nu försöker ni hitta på något som inte finns, och även om jag inte ska bry mig så gör jag det i alla fall. För det ni gör är att ni idiotförklarar Daniel. Som om det han kände och gjorde aldrig betydde något på riktigt. Han blir som en kasperdocka som man kan leka med hur som helst.
Han hade några få vänner, dom brydde sig. Dom visade allt det där som ni nu försöker ta credit för. Dom är ni också respektlösa emot för ni tar deras sorg, och min, och gör den till eran. Så låt mig säga en sak: JAG! skulle gifta mig med Daniel. Inte ni! Ni har inga papper på det, det har jag! Det var inte framför er Daniel friade! Det var inte ni som stod framför brevlådan på Landvetters Flygplats den 14 augusti och som tillsammans med honom höll i hindersprövningen som skulle skickas till Skatteverket. Det var inte ni som sade ”ett två tre” och släppte brevet i lådan samtidigt som honom och sedan gav ifrån sig ett litet fnitter. Det var inte ni som den 20 augusti satt vid datorn med Skype på och öppnade brevet från Skatteverket ”ihop” med honom. Det var inte ni som sedan satt och såg på varandra och sade ”Jag älskar dig”. Det var jag som gjorde det.
Hur det hade blivit efteråt vet jag inte, men det jag vet är att ni vet inte allt och det kommer ni aldrig få veta heller. De som fanns där för honom, ja de vet för de förtjänar att veta. De älskade Daniel ärligt. De älskade alla hans sidor, de goda och de mindre goda. För Daniel hade liksom alla andra människor på denna jord två sidor. De som var hans vänner och familj, de såg bägge sidorna. De behöver inte hitta på något som inte finns eller funnits.
Gud vad skönt det var att få skriva detta. Detta har jag velat printa in här jävligt länge.
Men så är det när någon går bort. Det tar fram det värsta och det bästa ur folk. Här är det inget undantag. Det jag behöver lära mig är att inte ”bry” mig och ta åt mig.
Kanske beror det på min egen dåliga självkänsla och mitt eget ruttna självförtroende att jag ens bryr mig, och det kanske jag  kommer få svar på en dag. Oavsett  så förtjänar han något så mycket bättre än att bli kasperdocka åt ett gäng fjollor som sett för mycket på  spanska tvåloperor.

Hur går man vidare då? Kommer jag gå vidare?
Ja, jag kommer gå vidare. Jag kommer börja må bra igen. Riktigt hur vet jag inte till fullo än, men tills dess att jag gör det får jag vara ledsen. Jag kommer skriva mer om hur jag känner. Jag kommer få fler ångestanfall och jag kommer skriva mer deprimerande inlägg på FB. Det är absolut inget krav att läsa dom. Det är bara att blocka mig om jag är en pain in the ass. Jag har inga planer på att tvinga någon att läsa det jag skriver, och för dom som tycker det är roligare att läsa om ”Idag åt min katt lite mat, sen välte hon skålen, jamade och gick och lade sig”, så är det självklart så att dom ska läsa sånt istället. Inget är rätt eller fel där.

Den 4 september sade jag till Daniel, ”Åker du tillbaka till Umeå kommer det bli din död Daniel”.  Han avled den 12 september. Det är den verklighet jag lever i och som jag tvingas leva i. Det är så livet blev. Där ligger min sorg och den gör ont. Min sorg gör så förbannat jävla ont för jag fick ju rätt. Jag ville inte ha rätt. Aldrig någonsin har jag önskat att jag kunde fått ha fel som där, men det blev inte så. När han dog så försvann ju också allt annat. Jag hade ju trott att vi skulle gå på Lotta på Liseberg nästa sommar med. Jag hade ju trott att vi skulle till London ihop, till Köpenhamn och annat som vi planerade. Jag hann inte med att förbereda mig på det här för jag trodde ju inte att jag skulle få rätt oavsett hur mörkt jag såg på hur saker skulle sluta.
Det handlar inte om att jag inte accepterar att han är borta. Det gör jag, hur ont det än gör, men måste jag verkligen ställa mig likgiltig för det? För jag vill inte vara likgiltig.
Jag vet att jag inte kommer sörja på samma sätt om ett halvår som jag gör idag. Jag vet att jag kommer gå vidare. Jag tror inte jag kommer fastna där jag står nu, för jag står inte idag där jag stod för en månad sen.
Men jag vet att Daniel för alltid kommer vara en del av mig, och den delen kommer göra ont när jag tänker på att han inte finns mer. Det är något jag får leva med, och acceptera att det är på det sättet.

För det för så fruktansvärt ont när jag tänker på honom. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur jag i mitt huvud hör hans röst, ”Hej, det är Daniel. Va gör du”, och veta att jag aldrig kommer höra det mer. Jag kan inte förklara hur det känns att veta att jag aldrig kommer få krama honom igen.  Jag kan inte förklara hur det känns att veta att någon jag älskade och älskar fortfarande aldrig mer kommer finnas i min närhet.
Det är väl det som kallas sorg, och det är det jag bär.
För som jag skrivit så många gånger i denna dagbok den senaste tiden. Jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam som jag gör nu, och det gör så jävla ont i mig.

Och nu gråter jag igen….

Jag vill inte känna så här, men så känner jag. Jag vill inte vara ledsen men det är jag. Jag vill inte känna mig ensam, men det gör jag och jag vill vara glad hela tiden, men det kan jag inte.

För Daniel var och är den person jag känt mest för på många många år. Allt med honom var speciellt och våran relation var extremt speciell, men det var i alla fall vår relation. Det gör så fruktansvärt ont i mig och samtidigt försöker jag se glädjen i det som finns kvar.

Kevin är en sådan sak. Denna lilla underbara kille som mer än någon annan får mig att glömma det sorgliga. Han gör mig glad. Han gör mig lycklig, och med tur kommer jag träffa Kevin med jämna mellanrum framöver. Med honom finns det ingen sorg utan han är bara som en treåring ska vara. Han är äkta, ren och underbar!
Jag har också fått nya vänner. Människor jag kan dela min sorg med, och människor som kommer finnas där även när sorgen lagt sig lite mer. Sånt betyder också mycket.

Men det gör inte att jag just nu mår bra, för det gör jag inte.
För jag saknar Daniel.
Jag har sorg.
Sorg över att Daniel inte finns mer
 

Två personer som bägge fått mig att orka. När allt varit som värst har Jennie funnits där, och när livet känts som mest tomt har Kevin fått mig att se framtiden lite ljusare.

Två änglar på vår jord som jag är så tacksam för att jag har i mitt liv.

Kommer du ihåg vad jag skrev redan för flera veckor sedan Daniel? Att jag inte skulle ge upp! Att jag lovade dig att detta inte kommer gå förbi och bli något som dränks i statistiken. Jag har börjat nu, och jag tänker inte ge mig förrän en ändring är skedd.
Jag måste göra detta. Jag måste göra detta för mig, för dig och för alla andra. För så mycket är fel Daniel, så mycket är så jävla helvetes fel!

Du tog inte livet av dig. Du vet det, jag vet det, vi som känner dig vet det. Du ville inte dö. Du visste kanske inte riktigt hur du skulle leva heller, men du ville inte dö. Jag blir så förbannad när jag läser att folk skriver ”Han valde att avsluta sitt liv” för det stämmer ju inte.

Kommer du ihåg när vi brukade prata om att när du flyttat ner, ja då skulle du och jag sätta ihop en skrivelse om vad du anser om vården du fått och alla brister den visat upp. Vi skulle berätta om hur det var att få olika läkare hela tiden, nya mediciner hela tiden, och hur man blir bemött. Du var så arg ibland och jag lyssnade, jag skrev ner det du berättade och jag försökte stötta dig. Du sade hela tiden att du ville berätta för du ville att andra skulle slippa gå igenom det du gick igenom. Vi pratade ofta om det du och jag. Att du ville göra saker bättre för att ingen skulle behöva gå igenom det du gått igenom.

Sedan du lämnade oss har jag varit arg, ledsen, förtvivlad och förvirrad. Jag är fortfarande allt av det där, och vissa dagar känner jag mest att jag bara vill ge upp,  men en känsla av att jag inte orkar sitta ner och bara sörja har tagit tag i mig allt mer. Jag vill inte att du bara ska bli en i statistiken. Jag vill att du ska sitta i din himmel och känna att någon gör något för att göra samhället bättre, och det ska bero på dig. För det förtjänade du och jag vill du ska vara stolt över mig.  Jag behöver det Daniel, jag behöver känna att du säger ”Go Walle”, som du alltid sade när jag fick mina utbrott och när åsikterna flög. Hur många gånger brukade inte våra samtal avslutas med att du log när jag exploderade på svensk psykvård och du sade att du älskade mig när jag blev arg. Då älskar du mig mer än någonsin nu Daniel för jag har aldrig varit mer arg än nu.

Så jag har börjat nu min älskade vän. Jag har startat ett litet evenemang på Facebook, bara för att se hur många som egentligen kommer gå med. Där ska vi tända ett ljus den 10 november för alla de som inte finns med oss mer. Jag vill att vi ska tänka på alla dom som inte finns kvar men som vi kunde ha räddat, men jag vill också att det ska bli ett startskottet för någonting mer. För vi måste gå ihop och göra psykvården bättre. Vi måste se till att människor med psykisk ohälsa får den vård de ska ska.
Du sade en gång att det kändes som att du ”inte passade in på psyk heller”. Kan något bli mer fel än så?
Jag såg det. Du skulle aldrig ha varit på den avdelningen. Du blev sämre där och du fick inte det du behövde, men det verkade inte finnas andra alternativ. Inga andra alternativ än mer mediciner, mer mediciner och mer Lyrica.
Gud hjälpe mig Daniel vad jag hatar Lyrica.

Så jag har börjat Daniel, och jag tänker inte ge mig. Hur och var jag ska gå vidare, det vet jag inte än till fullo.
Som du vet skriver jag på vår bok. Den boken kommer bli en berättelse om hur jag såg på det. Hur jag som stod utanför och tvingades se på när en person sakta bröts ner reagerade, tänkte och kände. Får jag ingen som publicerar boken kommer jag göra det själv. För din historia ska berättas. Inte allt för vissa saker har folk inte med att göra, men jag vet att du ville det här. Du sade det till och med till andra. Du berättade att jag och du skrev om dig och ditt liv.
Jag vill starta en kampanj, en nationell kampanj som tar upp att svensk psykvård är åt helvete. Kanske kommer jag nå dit, men jag kan inte lova något Daniel. Det jag lovar dig är att jag ska försöka så mycket jag kan och orkar.
För jag måste göra detta. Jag är på väg att brytas sönder i min sorg, och jag behöver göra något bra, och jag behöver göra något så att jag känner det jag skrev innan. Att du är stolt över mig.

Älskar dig Daniel. Älskar dig så innerligt.

Har börjat jobba Daniel, men de funkar väl inte så där jättebra.
Stod ute och rökte nu och såg vad klockan var. Du brukade ju alltid ringa vid nio på morgonen.
Blev så sorgsen när jag kom att tänka på det, och går omkring nu och försöker låta bli att börja gråta.

Saknar dig så förbannat 🙁

Kommer jag bli glad igen?

Vill bara ge dig en kram, hålla om dig. Ligga bakom dig och känna lugnet vi kunde ge varandra mitt i allt kaos.

Älskar dig

I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know I’ll see you again
When I’m lost, when I’m missing you like crazy
I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life, my life

Sitter och tittar på ett kort på dig. Ett av de där korten som ingen kommer få se. Inte för att det är något speciellt med kortet i sig, men det är ett sådant kort som är du och jag. Det som var Walle och Daniel. Det som en del inte kommer förstå. Dina riktiga vänner har förstått det men de som efter du försvann hittat på en Daniel som aldrig funnits kommer aldrig begripa det.

Jag mår skit Daniel. Jag mår så jävla helvetes fucking pissdåligt just nu. Varje dag är som en baseballmatch där jag är bollen. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag tänker ena stunden, ”Nu mår jag lite bättre”, och sedan är jag tillbaka i gråt igen.
Just nu sitter jag i datarummet med dörren stängd. Henke och Mike ser på film men jag orkar inte va med. Jag försökte faktiskt vara social idag, och det fungerade i 2 timmar. Sen orkade jag inte mer.

Jag är så jävla ensam, så fruktansvärt ensam. Mina vänner har redan hunnit tröttna på mig. Förutom Chamilla, Susanna och Helena pratar jag knappt med någon från livet före du gick bort. Jag har slutat ringa också för den delen. Man fattar piken när ingen svarar. Särskilt när man vet att de inte kan gå på toa utan att ta med telefonerna. Jag har insett att jag bränt mina broar i Göteborg, och det hade jag ju gjort redan innan egentligen. Jag ville ju härifrån när vi träffades redan.
Det roliga i det hela är att sedan du försvann ringer jag mindre till alla, men det är väl så att de tröttnade och jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte känna att jag måste försvara min sorg.
En del säger till mig att, ”Nu har det ju gått en månad”, andra säger till mig, ”Det har bara gått en månad”. Jag vet fan inte vad jag ska tro längre

Jag saknar dig så förbannat. Förstår du hur nära inpå livet du kom mig? Förstår du hur det känns att veta att jag var din närmaste anhörig enligt pappren på sjukhuset? Va fan ska jag göra med den informationen nu? Ska jag vara stolt? Ska jag vara glad eller ska jag vara ledsen? Kan du inte bara ge mig ett tecken Daniel, för jag vet ingenting längre. Jag är så jävla trött och utsliten.
Om du sett mig nu, vilket jag tror du gör, så hade du sett mig sitta och storlipa när jag skriver detta. Ögonen rinner, näsan rinner och jag ser ut som ett ledset barn.
Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att vara så slut i kroppen. Jag vill bara sova. Jag vill sova bredvid dig. Förstår du vad sista helgen gjorde med mig? Förstår du hur det känns när alla bitar faller på plats, då åker du, och sedan försvinner du för alltid.

Jag ligger och kramar din Pippidocka på nätterna. Igår var jag till och med på bodyshop. Jag försökte hitta din lukt, den du älskade men hittade den inte. Jag försöker få något som påminner om dig, men vet samtidigt att jag bara förlänger lidandet.
Du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att jag skulle leva för din skull. Jag ville inte men valde livet i alla fall och nu är du inte här.

Allt är bara kaos, allt är bara så jävla helvetes fucking skit.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Visste du när du somnade in att jag älskade dig? Kände du det? Visste du hur mycket du betydde för mig?
Du skulle ju va här nu för fan! Du skulle ju vara i Göteborg! Vi skulle ju kanske sett på film idag? Eller gått ut? Eller myst, eller gjort vad du hade velat! Du ska vara här NU NU NU NU NU NU NU NU NU!

Jag känner mig så fruktansvärt liten just nu, rädd och liten.
Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag inte vill vara ensam mer, och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så jävla ensam som nu. Mitt enda sällskap på nätterna är din pippidocka. Jag har sån ångest när jag vaknar efter någon timme så inte ens Zuzzi vill vara hos mig. Jag vaknar och gråter som ett barn. Sedan gråter jag för att jag bara vill sova mer.

Jag är så trött Daniel och jag saknar dig så mycket. Jag vill bara du ska stå i mitt kök och jag vill gå fram till dig, lägga armarna omkring dig bakifrån som jag brukade och sen luta huvudet mot ditt. Så som vi gjorde. Då när det bara fanns du och jag i hela världen.

Förlåt mig Daniel, förlåt mig för att jag inte är stark längre, men du tog med dig min kraft när du försvann.

”Utan dig är jag halv Walentine”, skrev du en gång.
Du hade min halva Daniel. Nu är jag halv.

Taget den 11 augusti 2012

Går omkring på Trädgårdsföreningen. Har inte varit här sedan vi var här i somras med din syster och systerson.
Funderar och tänker och jag låter tankarna fara omkring fritt. Du mådde bra här då. Vädret var strålande och du såg fram emot kvällen då vi skulle dela lite vin ihop. Det var en bra dag på alla sätt, och du var så vacker.
Jag tyckte så mycket om dig där. Jag kommer ihåg när du satt på den där stenen och såg så lugn ut. Jag kommer ihåg att jag tog ner kameran och bara såg på dig. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag ville skydda dig mot allt det jobbiga.

Och nu…

 Taget den 11 oktober 2012

Stenen finns kvar, men det gör inte du.
Jag gick förbi den och det var som en kniv som stacks rakt in i mitt hjärta.
Jag satte mig på stenen och tårarna kom igen. Hur kan man sakna någon så mycket?
Förstår du vad du gjorde med mig Daniel? Förstår du hur du blev en del av mig? Förstår du hur jag ville ha dig i mitt liv?
Stenen var kall nu, liksom världen känns kall. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu. Jag vet inte hur mitt liv ska bli eller se ut. Jag känner mig så vilsen och så rädd. Så liten i den här världen.

Det har gått en månad, och sorgen känns inte bättre. Saknaden är lika stor, och minnena av dig är fortfarande så smärtsamma för de påminner mig om att du inte längre finns hos oss.
Gud vad jag saknar våra samtal. Gud vad jag saknar att få känna mig speciell. Gud vad jag saknar den kärlek vi inledde de sista gångerna du var här.
Läkaren sade att du satt mig som närmast anhörig. Förstår du hur det känns? Förstår du hur nära du känns mig?

Jag älskade dig Daniel. Jag älskade dig så mycket. Jag gick genom eld och vatten för dig, och idag känner jag att jag skulle göra om det. Den tvekan jag kände när du gick bort finns inte mer. Kvar finns nu bara min kärlek till dig.

En månad har gott. En månad har passerat tills du som förändrade mig försvann.

Älskar dig, saknar dig och vill se dig igen
Din för evigt

/Walentine

Känns som att jag faller allt snabbare.
Vill bara krypa ihop och sova mig bort.
Bort från världen,
bort från ångesten

Är så fruktansvärt trött
Är så fruktansvärt sliten
Är så fruktansvärt ensam

Hej Daniel

Sitter på Petterssons i Göteborg, du vet det där fiket vi var på när du köpt dina skor. Det är ganska lite folk här nu vilket är skönt för jag mår inte så värst bra.

Vilken helg jag haft, så fylld med känslor och intryck. Du vet ju hur jag är och just nu flödar hjärnan över av alla tankar jag bär på och som behöver redas ut. Det brukar ju ta ett tag, men sedan brukar ju hjärnan min lugna ner sig tills nästa omgång tankar flyger över en.
Din familj var så underbar Daniel. Du skulle sett mig i fredags, jag satt bara och såg på dom och några från byn och jag njöt. Vilka underbara människor! Varför sade du aldrig det!? Varför berättade du inte att Storjenny har lika rå humor som jag!? Din pappa är ju dessutom hur mysig som helst! Det var mycket du inte berättade, och annat som du berättade.

Begravningen var väldigt jobbig och den var jobbig på många sätt. Först givetvis för att du faktiskt begravdes. Jag kom med Jenny och Jennie ganska tidigt till kyrkan och det gick bra i början. Jag stelnade till när jag såg din kista stå där men kunde behärska mig. När sedan Nadia kom bröt jag ihop totalt. Slängde mig om henne bara och fick världens kram.
Nadia ja! Vilken underbar tjej! Så rolig, så omtänksam och så klok.
Jag är faktiskt lite förbannad på dig för att du inte berättat mer om dina vänner, men det var ju sån du var. Det som bara är så sorgligt är att du inte verkade vilja förstå hur bra det kunde blivit om alla vi träffat varandra. Jag kommer så bra överens med dom, och dom verkar gilla mig med. De hade inte varit annat än glada för din skull, och det hade du gillat. Det vet jag.
Begravningen var också jobbig för när jag satt där i kyrkan så kände jag mig så ensam. Jag tittade på kortet på dig på kistan, ett kort vi tog här i Göteborg, och plötsligt kom det så mycket tvivel över mig. Hade allt mellan oss varit en lek bara? Hade allt varit på skoj?
Jag fick nästan panik där jag satt för aldrig tidigare hade jag känt hur viktigt det var att det som funnits mellan oss faktiskt var på riktigt. Efter det att du försvann är det många som gjort om dig till något du inte var. Så blir det ju alltid när någon går bort, men jag har försökt att inte göra det. Jag klarar inte av att bara höra hur glad du var jämt för om du varit så glad jämt hade du ju funnits kvar hos oss idag.  Nu kände jag plötsligt ett sånt tvivel i allt och det skar så i mig. Jag ville ju att den Daniel jag känt/kände var den jag lärt mig älska, på gott och ont. För så är ju vi människor. Ingen av oss är bara goda, vi har alla olika sidor. Det är ju det som gör oss till människor. Du vet ju om någon att jag kunde ifrågasätta dig, rejält ibland dessutom, men visst var det också det som gjorde vår relation så speciell, för jag fick ju göra det.
Jag vet ju att många undrat vem sjutton jag var och är, och plötsligt så störde det mig något enormt. Det var som att den Daniel jag känt inte fanns, eller hade funnits och det gjorde mig så förvirrad.
Den känslan satt kvar tills på lördag och sedan på söndagen då jag träffade din läkare men där om jag aldrig fått någon bekräftelse innan så fick jag det då. Det enda jag kan säga där är tack Daniel för det. Det värmde mig något enormt ska du veta. Det och din familjs fullständigt öppna armar gjorde helgen så speciell för mig.

För det gör också att jag nu kan sörja dig utan tvivel och funderingar på vem vi var, vem du var och vad vi var. Jag vet det nu, och jag ser det nu. Därför skiter jag i vad andra säger och tycker och tror. Jag vet, du vet och vi visste. Det är det viktiga. Jag vet att du inför vissa inte direkt talade väl om mig, men jag vet varför och jag förstår dig faktiskt. För jag har fått så mycket bekräftelse på att det var äkta.

Fast sorgen efter dig blir inte lätt. För saken är den Daniel att jag hade ju räknat med att ha dig i mitt liv. Jag hade räknat att skriva historia med dig, oavsett hur den sett ut. Jag hade ju räknat med att du skulle bli göteborgare. Jag hade helt enkelt räknat med att du skulle bli en del av mig.
Jag har suttit och läst en del gamla loggar från oss sedan jag kom hem. Nu ska jag inte läsa dom igen för jag behöver inte göra det mer, men där fick jag mer svar på samma sätt som jag fick svar i helgen. Du och min relation var unik, väldigt unik. Jag vet Daniel att du för många inte erkände det. Jag har fått höra de mest bisarra saker men jag vet varför, och därför tar jag inte åt mig.
Nu kommer jag som sagt inte läsa loggarna mer, för det behövs inte ältas mer nu. Jag har de svar jag behöver, och jag behövde heller inte leta speciellt länge.
Sedan har jag minnena med dig, det vi gjorde och det som hände. Jag vet att det som skedde här var äkta, för det fanns aldrig någon press på att det skulle ske. Det fanns inga måsten eller krav. Jag vet att det vi hade var speciellt, och det visade du ju.

Denna blogg besökte du bland det sista du gjorde. Du lämnade mig inte, du fanns där. Vi fanns där. Om din envishet inte varit så stor så hade saker kanske varit annorlunda, men du var envis och stolt. Jag tror också att jag vet varför du åkte tillbaka till Umeå, och jag vet varför du sade en del saker som jag och andra då inte kunde förstå. All denna förståelse gör att det är enklare att älska dig, och det känns renare att älska dig. Det gör inte smärtan mindre, men den gör den lättare att bearbeta. Smärtan finns bland annat i att jag sade att om du åker så kommer det sluta på det sätt som det gjorde. Det kommer jag aldrig glömma, och det är en av de saker som gör allt så sorgligt och samtidigt overkligt.

Kortet som stod på din kista tog jag i augusti. Samma kväll som det kortet togs tog vår relation en annan vändning. Det var den kvällen du satte dig på knä på golvet framför mig i köket och samma natt förändrades fler saker.
Ja, allt faller på plats, men samtidigt lämnade du den viktigaste frågan kvar: Varför Daniel?
Varför gjorde du det du gjorde? Varför utsatte du din stackars kropp för det du gjorde? Dom svaren kommer vi aldrig få fullt ut helt besvarade, men kanske har vi delvis dom svaren också.

Nu börjar en ny tid, och detta blir svårast att skriva. Nu börjar en tid då man ska vänja sig vid att inte ha dig här. Jag har haft dig så i mina tankar dygnet runt sedan dagen du lämnade vårt jordeliv. Nu ska man vänja sig vid ett annat liv, och man ska vänja sig vid ensamheten igen. För du fick mig att känna allt annat än just ensamhet. Fortfarande kommer känslan av att allt är overkligt över mig, och den kommer också sitta kvar ett tag, men det får ta den tid det tar. Tillsammans med dina vänner och din familj kommer vi alla få försöka läka såren efter dig, och hitta ett liv där du inte finns kvar. Det kommer bli svårt, men det måste gå och det känns bra att veta att man kan göra det tillsammans.

Sedan är då frågan hur mitt liv kommer bli? Det vet jag inte, men jag lovar dig en sak Daniel. Jag ska försöka göra något bra av det. Jag ska försöka göra något av mina drömmar, och jag ska försöka göra något bra för världen.
Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer aldrig glömma den där pirriga känslan jag kände för dig i början, och jag kommer aldrig glömma att den pirriga känslan gick över till glädje när du ringde. Jag tänker så ofta på hur glad jag blev av dig, och din röst.
Jag kommer aldrig glömma kvällen du sade ”Jag älskar dig Walentine” första gången och jag kommer aldrig någonsin glömma vår första kyss.
Jag kommer heller aldrig glömma dina demoner och jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa att andra kommer få hjälp på bättre sätt. Jag kommer göra vad jag kan för att fler människor ska få känna trygghet istället för ensamhet, och jag kommer göra det på grund av min kärlek till dig. För jag älskade dig Daniel. Förstår du hur skönt det är att säga dom orden och veta att den kärleken var besvarad. Jag säger det igen: Jag älskar dig Daniel.

Farväl älskade underbara du. Farväl du underbara människa. Du som fick mig att köpa röda skor. Du som fick mig att älska och du som fick mig att känna kärlek. Vi hade en resa ihop inte likt några andra, men det var vår resa. Vår resa var bland berg och dalar, men också en resa på kärlekens väg. Det var en resa jag aldrig gjort med någon innan och jag önskar så att den fick bli längre. Nu blev det inte så och för det blöder mitt hjärta, men det brinner samtidigt för dig, och inom mig kommer jag alltid ha en plats för dig. Inom mig kommer alltid du finnas.

Jag älskar dig Daniel, och vi kommer ses igen bland stjärnorna.

/Walle

Sitter på Arlanda Daniel och är på väg hem. Vill inte åka hem. Jag vill stanna i Umeå.
Vilken fantastisk familj du har, så underbara och så vänliga!

Ser du dockan? Den docka du fick av mig i juni som jag köpte för jag tyckte du var gayversionen av Pippi :)Den pippidocka som du sedan kallade för din walledocka och som du hade med dig överallt.
Jag fick den av Johanna innan din begravning. Nu är det min Dannedocka som jag ska bära med mig istället.

Jag älskade dig så Daniel, och jag älskar dig än. Denna helg kastades jag så mellan förtvivlan och hopp det slutade med att jag insåg vilken speciell relation vi hade du och jag. En relation som kanske ingen annan förstår, men som heller ingen annan kan ta ifrån oss.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, och jag vet inte när den saknaden kommer gå över och det gör så ont i mig.

Shit, nu gråter jag igen. Folk tittar på mig men de skiter jag i!

Tack Daniel för tiden vi fick, tack för att du var du och tack för orden jag fick höra idag genom en annan människa.
Tack för din kärlek Daniel.

Farväl älskade du. Nu vilar du nära din mormor. Se på mig ibland från molnen, tänk på mig ibland från himmelen. Låt mig ibland från stjärnona. Älska mig för alltid, för jag kommer älska dig in i evigheten