Dagbok 31 oktober 2012
Det här inlägget kommer nog bli det svåraste dagboksinlägg jag någonsin skrivit. Riktigt varför vet jag inte. Jag har alltid gjort det till mig sak att skriva öppet och ärligt om hur jag känner, mår och tycker. Fast idag tror jag att jag kommer vara ärligare än vad jag någonsin varit.
Det har gått 49 dagar sedan Daniel gick bort. 49 dagar som kantats av vrede, ledsamhet, gråt, ilska, frågor, tankar, ångest, saknad, självanklagelse, förtvivlan och ensamhet. 49 dagar av sorg.
Jag saknar Daniel, och jag saknar honom något oerhört. Halva Göteborg påminner mig om honom. Jag kan inte höra vissa låtar utan att jag blir påmind om honom. Det behöver inte vara sorgliga låtar.
Idag bröt jag ihop för att jag hörde David Lindgrens Shout it out. Anledningen var att jag 3 timmar efter jag hörde den kom på att just den låten sjöng David när jag och Daniel var på Lotta på Liseberg i augusti.
Låt mig inte ens då börja förklara hur jag mår om George Michael spelas. Alla som känner mig vet min relation till George Michael. Honom har jag inte kunnat lyssna på riktigt sedan den 12 september. Anledningen är att jag och Daniel alltid satt och lyssnade på hans låtar. Nu är hans musik min och Daniels musik.
Ja, jag är i sorg, djup sorg. En del ger hintar om att det är dags att gå vidare nu, att jag borde sörjt klart nu. Ja, en del tycker jag ska glömma allt som hade med Daniel att göra och se framåt.
Är 49 dagar sorg för mycket? Är jag dum som fortfarande gråter? Plågar jag mig själv i onödan? Jag vet inte. Jag har aldrig haft någon vän som förlorat någon på det sätt som Daniel gick bort på så jag vet inte vad som är rätt eller fel. Jag har heller inte hittat någon bok som förklarar hur man ska bete sig i sådana här tillfällen så jag har ingen manual heller.
Jag försöker få mitt liv att gå vidare. Jag försöker arbeta. Jag försöker ibland vara social och jag försöker ibland vara glad. Jag har inte gråtit varje sekund sedan Daniel försvann. Jag har skrattat ibland också, men ja, jag har varit ledsen och är fortfarande väldigt ledsen emellanåt.
Jag var inte ärlig mot en del när Daniel levde. Jag försökte låtsas som att det jag kände inte var så mycket, men det var inte sant. Folk sade till mig ”Strunta i honom Walle” när saker var som jobbigast men jag kunde inte strunta i det. Jag älskade honom. Jag sade att ”Ja jag ska göra det”, men nästa gång vi pratade så föll jag igen. Jag kunde inte och ville inte lämna Daniel. Kanske är det sjukt. Kanske är det dumt, men det var så det var. Så låt mig då en gång för alla förklara det för er då:
Jag älskade Daniel Johansson
Jag hade också gift mig med honom. Vi planerade det ju så. Den 3 september stod vi inne på Bee och planerade hur allt skulle gå till. Då hade jag inte ens sagt ”ok vi kör på det igen då”, men Daniel visade hur han ville ha det. Han visste att onsdagen var sista dagen att säga till stadskontoret, och han visste att jag ville göra detta liksom honom. Han hade sagt det till människor. Hur han ångrade sig vad han sagt den 23 augusti, och han ville göra det här. Till andra hade han sagt hur mycket han älskade mig, och till mig sade han många gånger att jag var det bästa som hänt honom. Så han sprang där på Bee och visade vart vi skulle stå, hur vi skulle stå. Vilka bord vi skulle ha sen. Han viftade med armarna och hoppade omkring så som alla som sett Daniel vet att bara han kunde göra. Jag log bara, och jag älskade honom bara.
Är det galet? Ja!
Är det galet efter så kort tid att göra en sådan sak? Ja!
Men vet ni vad? Jag älskade det galna. Jag älskade det oplanerade och det konstiga, för jag älskade Daniel. Jag älskade den jag var med Daniel för oavsett fick Daniel mig att känna mig speciell. Han fick mig att inte vara den tråkiga, planerande Walle utan han fick mig att känna något annat som jag inte känt förut.
Idag står jag inför det faktum att jag inte ”får” sörja för jag sörjer för mycket hör jag. Det är dags att gå vidare nu, dags att släppa allt och dags att glömma får jag veta, men jag vill inte glömma. Jag vill inte göra det än. Jag vill aldrig någonsin glömma Daniel. Hur kan jag glömma och varför ska jag glömma en person som vann mitt hjärta för?
Tiden efter Daniel har verkligen fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner, och dom var få visade det sig. Det känns ändå bra, för nu vet jag. Jag kanske var galen med Daniel, men då var jag det. Jag ångrar inte en sekund och skulle göra om alltsammans. Jag är inte dummare än att jag förstår att vissa inte begriper vad jag håller på med nu, eller vad jag höll på med då. Mindre än 12 timmar efter att Daniel gått bort fick jag ju för första gången höra att det var dags att släppa honom nu.
Jag får heller inte sörja honom som faktiskt skulle blivit min man. För runt om dyker det upp ”Tröstamigwannabees” som nu fortfarande flera veckor efter Daniels död kommer fram som pojkvänner, eventuella pojkvänner och annat bla bla. Folk skriver ”Vi skulle blitt ihop igen” och ”Vi var så lyckliga” och ”Jag älskar dig”. När talade ni med honom senast frågar jag mig då? Nej just det, det var evigheter sen och vet ni vad? Jag V E T att det var evigheter sen. Hur jag vet det har ni inte med att göra men jag vet det. Så jag får sitta och se på när folk drar ner Daniels minne i en massa lögner för han kan inte försvara sig nu, men kanske ska jag inte bry mig. För jag vet hur det var. Jag vet vad Daniel kände och jag vet vad vi hade här nere. Så kanske är det jag som överreagerar, men låt mig göra det då. Ni hade eran tid med honom och ni sumpa den. Ni ringde aldrig och ni brydde er inte. Nu försöker ni hitta på något som inte finns, och även om jag inte ska bry mig så gör jag det i alla fall. För det ni gör är att ni idiotförklarar Daniel. Som om det han kände och gjorde aldrig betydde något på riktigt. Han blir som en kasperdocka som man kan leka med hur som helst.
Han hade några få vänner, dom brydde sig. Dom visade allt det där som ni nu försöker ta credit för. Dom är ni också respektlösa emot för ni tar deras sorg, och min, och gör den till eran. Så låt mig säga en sak: JAG! skulle gifta mig med Daniel. Inte ni! Ni har inga papper på det, det har jag! Det var inte framför er Daniel friade! Det var inte ni som stod framför brevlådan på Landvetters Flygplats den 14 augusti och som tillsammans med honom höll i hindersprövningen som skulle skickas till Skatteverket. Det var inte ni som sade ”ett två tre” och släppte brevet i lådan samtidigt som honom och sedan gav ifrån sig ett litet fnitter. Det var inte ni som den 20 augusti satt vid datorn med Skype på och öppnade brevet från Skatteverket ”ihop” med honom. Det var inte ni som sedan satt och såg på varandra och sade ”Jag älskar dig”. Det var jag som gjorde det.
Hur det hade blivit efteråt vet jag inte, men det jag vet är att ni vet inte allt och det kommer ni aldrig få veta heller. De som fanns där för honom, ja de vet för de förtjänar att veta. De älskade Daniel ärligt. De älskade alla hans sidor, de goda och de mindre goda. För Daniel hade liksom alla andra människor på denna jord två sidor. De som var hans vänner och familj, de såg bägge sidorna. De behöver inte hitta på något som inte finns eller funnits.
Gud vad skönt det var att få skriva detta. Detta har jag velat printa in här jävligt länge.
Men så är det när någon går bort. Det tar fram det värsta och det bästa ur folk. Här är det inget undantag. Det jag behöver lära mig är att inte ”bry” mig och ta åt mig.
Kanske beror det på min egen dåliga självkänsla och mitt eget ruttna självförtroende att jag ens bryr mig, och det kanske jag kommer få svar på en dag. Oavsett så förtjänar han något så mycket bättre än att bli kasperdocka åt ett gäng fjollor som sett för mycket på spanska tvåloperor.
Hur går man vidare då? Kommer jag gå vidare?
Ja, jag kommer gå vidare. Jag kommer börja må bra igen. Riktigt hur vet jag inte till fullo än, men tills dess att jag gör det får jag vara ledsen. Jag kommer skriva mer om hur jag känner. Jag kommer få fler ångestanfall och jag kommer skriva mer deprimerande inlägg på FB. Det är absolut inget krav att läsa dom. Det är bara att blocka mig om jag är en pain in the ass. Jag har inga planer på att tvinga någon att läsa det jag skriver, och för dom som tycker det är roligare att läsa om ”Idag åt min katt lite mat, sen välte hon skålen, jamade och gick och lade sig”, så är det självklart så att dom ska läsa sånt istället. Inget är rätt eller fel där.
Den 4 september sade jag till Daniel, ”Åker du tillbaka till Umeå kommer det bli din död Daniel”. Han avled den 12 september. Det är den verklighet jag lever i och som jag tvingas leva i. Det är så livet blev. Där ligger min sorg och den gör ont. Min sorg gör så förbannat jävla ont för jag fick ju rätt. Jag ville inte ha rätt. Aldrig någonsin har jag önskat att jag kunde fått ha fel som där, men det blev inte så. När han dog så försvann ju också allt annat. Jag hade ju trott att vi skulle gå på Lotta på Liseberg nästa sommar med. Jag hade ju trott att vi skulle till London ihop, till Köpenhamn och annat som vi planerade. Jag hann inte med att förbereda mig på det här för jag trodde ju inte att jag skulle få rätt oavsett hur mörkt jag såg på hur saker skulle sluta.
Det handlar inte om att jag inte accepterar att han är borta. Det gör jag, hur ont det än gör, men måste jag verkligen ställa mig likgiltig för det? För jag vill inte vara likgiltig.
Jag vet att jag inte kommer sörja på samma sätt om ett halvår som jag gör idag. Jag vet att jag kommer gå vidare. Jag tror inte jag kommer fastna där jag står nu, för jag står inte idag där jag stod för en månad sen.
Men jag vet att Daniel för alltid kommer vara en del av mig, och den delen kommer göra ont när jag tänker på att han inte finns mer. Det är något jag får leva med, och acceptera att det är på det sättet.
För det för så fruktansvärt ont när jag tänker på honom. Jag kan inte riktigt sätta ord på hur jag i mitt huvud hör hans röst, ”Hej, det är Daniel. Va gör du”, och veta att jag aldrig kommer höra det mer. Jag kan inte förklara hur det känns att veta att jag aldrig kommer få krama honom igen. Jag kan inte förklara hur det känns att veta att någon jag älskade och älskar fortfarande aldrig mer kommer finnas i min närhet.
Det är väl det som kallas sorg, och det är det jag bär.
För som jag skrivit så många gånger i denna dagbok den senaste tiden. Jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ensam som jag gör nu, och det gör så jävla ont i mig.
Och nu gråter jag igen….
Jag vill inte känna så här, men så känner jag. Jag vill inte vara ledsen men det är jag. Jag vill inte känna mig ensam, men det gör jag och jag vill vara glad hela tiden, men det kan jag inte.
För Daniel var och är den person jag känt mest för på många många år. Allt med honom var speciellt och våran relation var extremt speciell, men det var i alla fall vår relation. Det gör så fruktansvärt ont i mig och samtidigt försöker jag se glädjen i det som finns kvar.
Kevin är en sådan sak. Denna lilla underbara kille som mer än någon annan får mig att glömma det sorgliga. Han gör mig glad. Han gör mig lycklig, och med tur kommer jag träffa Kevin med jämna mellanrum framöver. Med honom finns det ingen sorg utan han är bara som en treåring ska vara. Han är äkta, ren och underbar!
Jag har också fått nya vänner. Människor jag kan dela min sorg med, och människor som kommer finnas där även när sorgen lagt sig lite mer. Sånt betyder också mycket.
Men det gör inte att jag just nu mår bra, för det gör jag inte.
För jag saknar Daniel.
Jag har sorg.
Sorg över att Daniel inte finns mer
