Taget den 11 augusti 2012
Går omkring på Trädgårdsföreningen. Har inte varit här sedan vi var här i somras med din syster och systerson.
Funderar och tänker och jag låter tankarna fara omkring fritt. Du mådde bra här då. Vädret var strålande och du såg fram emot kvällen då vi skulle dela lite vin ihop. Det var en bra dag på alla sätt, och du var så vacker.
Jag tyckte så mycket om dig där. Jag kommer ihåg när du satt på den där stenen och såg så lugn ut. Jag kommer ihåg att jag tog ner kameran och bara såg på dig. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag ville skydda dig mot allt det jobbiga.
Och nu…
Taget den 11 oktober 2012
Stenen finns kvar, men det gör inte du.
Jag gick förbi den och det var som en kniv som stacks rakt in i mitt hjärta.
Jag satte mig på stenen och tårarna kom igen. Hur kan man sakna någon så mycket?
Förstår du vad du gjorde med mig Daniel? Förstår du hur du blev en del av mig? Förstår du hur jag ville ha dig i mitt liv?
Stenen var kall nu, liksom världen känns kall. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu. Jag vet inte hur mitt liv ska bli eller se ut. Jag känner mig så vilsen och så rädd. Så liten i den här världen.
Det har gått en månad, och sorgen känns inte bättre. Saknaden är lika stor, och minnena av dig är fortfarande så smärtsamma för de påminner mig om att du inte längre finns hos oss.
Gud vad jag saknar våra samtal. Gud vad jag saknar att få känna mig speciell. Gud vad jag saknar den kärlek vi inledde de sista gångerna du var här.
Läkaren sade att du satt mig som närmast anhörig. Förstår du hur det känns? Förstår du hur nära du känns mig?
Jag älskade dig Daniel. Jag älskade dig så mycket. Jag gick genom eld och vatten för dig, och idag känner jag att jag skulle göra om det. Den tvekan jag kände när du gick bort finns inte mer. Kvar finns nu bara min kärlek till dig.
En månad har gott. En månad har passerat tills du som förändrade mig försvann.
Älskar dig, saknar dig och vill se dig igen
Din för evigt
/Walentine
